Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
Johan Rockström säger idag – ödesmättat – att dörren sannolikt stängts till att hålla uppvärmningen i schack under 1,5 grad. Han skärper alltså alarmsignalen. Det förefaller kört, tycks han mena.
Det bör noteras att Rocket man är agronom, som själv har valt att kalla sig miljövetare. Han är alltså ingen klimatforskare, utan lantbruksvetare, som titeln normalt brukar tydas. Om han konfererar med Greta T inför sina klimatprognoser vet jag inte. Men det förefaller troligt.
Inte heller jag är klimatforskare. Därför väljer jag en skeptiskt inställning till alarmrapporter rörande den uppvärmning som påstås ske på grund av växthusgaser, främst CO2. Forskningen är nämligen oense om uppvärmningens orsaker. Att solstrålningen har betydelse råder det dock enighet om. Men ett sådan påstående är hör och häpna politisk inkorrekt och därför tabubelagt i svenska medier. Där är CO2 enda boven i dramat.
Såväl Rocket man som jag agerar i olika medier politiskt. Inte heller det är förstås vetenskap. Vetenskap karaktäriseras av försiktighet. Vem är mest kategorisk: Rockström eller Sandström?
Problemen hopar sig i Sverige. Förutom de vanliga rörande skolan, vården, bostäderna, försvaret, skattetröttheten mm så tillkommer en bunt nya, dvs svår klankriminalitet och utanförskap tillföljd av en kass integrationspolitik. Men inget händer.
Formell sett har vi visst en regering. Men den lever inte upp till namnet, utan är snarast en kvotering. Alltså en sammansättning inte efter kompetens, utan efter kön, region, ålder, etnicitet, fackföreningstillhörighet, äktenskap inom den politiska klassen osv. Plus förstås en handfull personer från Mp som tycks ha plockats från gatan och är nöjda med uppvärmningen inom Rosenbad (som inte beror på CO2). Bristen på kompetens skriks ut…
Detta är förklaringen till att inget händer, vare sig rörande de traditionella krisområdena eller avseende de akuta, som ytterst sammanhänger med en misslyckad invandringspolitik. Och till bilden hör att nya anhöriga strömmar in från utlandet, för att välkomnas av tunga bidrag från trötta skattebetalare. Samtidigt våndas kvoteringen Löfven över någon form av amnesti-liknande lagändring rörande de många tusen som fått en ”andra chans” för gymnasiestudier, men som av naturliga skäl inte klarar av dem. Alltså ytterligare några nyligen självförvållade problem.
Det är en eländig bild av Sverige jag beskriver. Tyvärr är den sann.
Att det kapitalistiska sättet att producera varor har förändrat världshistorien tror jag nästan alla vet. De tekniska framstegen sporrade utvecklingen. Att följderna kortsiktigt inte alltid blev goda för de arbetare som utförde de tunga och monotona arbetet i smuts och rök är väl känt. Men på längre sikt skapade tillväxten, konkurrensen och organisering i fackföreningar ett betydande välstånd.
Viktigt är också att 1700-talets upplysningsrörelse skänkt sitt bidrag till en politisk omvälvning som passade kapitalismen som hand i handske. Upplysningens män och kvinnor kritiserade nämligen kristendomen och ståndens samhällen. Kyrkans budskap om lydnad mot överheten och uppmaningar att vänta på belöning i Paradiset kunde inte stå pall mot det framvällande missnöjet inom arbetarklassen med löner, arbetstider, arbetsmiljön och andligt förtryck. Kontrasten mellan prästerskapets dogmer och fabrikernas verklighet blev allt tydligare. Därför kan man säga att upplysningsfilosofernas kritik av ståndssamhället, som uteslöt majoriteten av befolkningen från politiskt inflytande, föll i god jord. I England utvidgades Parlamentets makt utan att kungadömet avskaffades (1688). Den franska revolutionen omkring hundra år senare blev däremot blodig och med den gick monarkin stegvis i graven. Man kan säga att även aristokratin och prästerskapet fick en undanskym roll i detta land. Utan tvekan var den engelska lösningen mer ekonomiskt framgångsrik. Framför allt för kapitalisterna, men även för arbetarklassen.
Den som idag inte är övertygad om fabriksarbetarnas nytta av det nya produktionssättet bör fundera över religionens och politikens mönster av förtryck som den gamla regimen (ancien regime) tillhandahöll. Mot de högre stånden ställdes ett budskap om frigörelse. Detta innebar en förhoppning om medborgarskap och medföljande politiska fri- och rättigheter. Och tanken om medborgarskap innebar att juridiska regler utvecklades om individernas lika rätt mot det offentliga. Lika viktigt var att individen även erövrade rätt att sluta avtal och idka näring. Nutidens enorma kontraktssamhälle är alltså ett utflöde av den politiska frihetsprocess jag talar om.
Nutidens svenskar har ofta glömt det utbredda förtryck av befolkningen som utövades i den kristna religionens namn fram till den senare delen av 1800-talet. Den gamla regimens präster agerade ofta – men inte alltid – som de mullor vi idag hör talas om i länder under islam. Det kan därför vara intressant att kortfattat rekapitulera några gemensamma drag för ett maktfullkomligt prästsamhälle, nu närmast i muslimsk skepnad. Den andliga likriktningen och förtrycket står givetvis i centrum. Oliktänkande förföljs – i värsta fall in till döden. Dogmatiken bärs upp av ett ekonomiskt system för överföring av pengar från folket till kyrkan. Kontrasten mellan religionens läror och påbud samt prästernas livsföring är ytterligare ett tecken på förfall. Alla religioner plågas därför av skenhelighet (dubbelmoral) och vänskapskorruption. Prästerna framstår som en egen klass (ett stånd). Och till vardags framstår gruppen som intoleranta hycklare. Deras samspel med den politiska makten bidrar till bilden av prästen som kontrollör av samhällsgemenskapen.
Jag har en särskild anledning till denna återblick på religion och politik. Dagens välfärdssamhälle visar – i allt sitt ekonomiska välstånd och omfattande friheter – allt tydliga tecken på kontroll av medborgarnas tankar. Kontrollen är självfallet inte så grov som de prästsamhällen jag nyss skildrat. Religionen tycks för övrigt ha spelat ut sin roll i dagens Sverige. Prästerna agerar här främst som ceremonimästare vid bröllop och begravningar. Deras kontroll av befolkningen är närapå obefintlig. Och de lever ungefär som medelklassfolk gör mest. Förvisso predikas äktenskapets helighet. Men inte ens prästerna tycks tro på´t.
Detta innebär givetvis inte att den sociala kontrollen upphört i vårt land. Den har övertagits av en expanderande grupp av åsiktsdomptörer. Fram till omkring mitten av 1900-talet var landets politiker sysselsatta med en ivrig reglering av välfärden på olika samhällsområden. Politikerna lagstiftade och omgestaltade. De hade fram till detta tidsskede knappast tid till utveckling av stora ideologiska system för styrning av medborgarna. Detta sköttes förövrigt av arbetarrörelsens breda och goda program för vidgad utjämning.
Men med reformerna på plats och högskattesamhället således etablerat tvingas nationens politiker söka efter nya vägar för kontroll, som ersättning till drivkraften hos de stora bidragssystemens morotseffekter. Låt mig påstå att detta sker ungefär samtidigt med Olof Palmes tid vid makten. Nu har landets industriarbetare erövrat en hög grad av välstånd, även om det förstås inte gäller samtliga människor. För att vinna väljare tvingas därför S-partiet forma om sin politik. Och de vänsterliberala partierna ansluter sig. Nu är det världens fattiga som ska värnas. Men problemet är att det inte är enkelt att få en materiellt inriktad befolkning att vända kampen från det egna livets behov till önskningar hos hungriga och sjuka i avlägsna länder. Politikerna behöver alltså indoktrinerande krafter. Problemet löses snabbt och effektivt. Tidningar, teve och radio tar över den tynande kyrkliga kontrollen över människornas sinnen och predikar dag efter dag behovet av globala satsningar. Stora penningsummor tas således från skattebetalarnas fickor och slussas till SIDA, EU, FN och en lång rad andra internationella organisationer och nätverk. En del av satsningarna är nog nyttiga för det svenska folket. Men enorma belopp används till ytterst tveksamma ändamål. Och mycket stora slantar går helt enkelt till spillo, via inkompetens, mutor/bestickning, vänskapskorruption, byråkrati osv.
På så vis smälter den politiska klassens intressen samman med mediernas behov att erövra folkets uppmärksamhet. Intressegemenskapen är tydlig. En stor del av mediesverige – SR och SVT – får sin försörjning direkt via skattsedlarna. Och pappersmedier i motvind får löften från staten om vidgat presstöd. De traditionella medier som idag allt mindre lyckas fånga folkets intressen – särskilt nationens ungdomar – och alltså misslyckas med att dra in pengar till sina journalister och ägare blir i allt större utsträckning ekonomiskt oberoende av publiken. Vi ser en dagspress halvvägs in i bidragsfållan. Samförståndet med den politiska klassen syns också tydligt i en gemensam kamp mot alternativa medier, som själva måste finansiera sina privata kampanjer. Statens makt och skattebetalarnas pengar används alltså, via medierna, för att driva igenom den globala agenda som etablissemanget valt. Kosta vad det vill, globalimsens linje måste genomföras för att säkra den politiska klassens position. Trots många stora olösta samhällsproblem slösas dina och mina skattepengar på en vänsterpolitik utan sans. Det vi ser är felfärdssamhället.
