Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
” Boverket: Dålig ledarskap i byggbranschen kostar miljarder.”
Det kan nog ligga något i att svenska byggföretag kan drivas mer effektivt. Det komiska är att orden kommer från Boverket, superbyråkratin i Karlskrona. Här finns några hundra administratörer som till vardag sysslar med att utveckla regler som synnerligen allvarligt motverkar en friare byggplanering och verkställighet. Planer, byggnormer, remisser, sammanträden osv. Alltså den vanliga svenska byråkratsjukan, som skapar ett segare och mindre fritt byggande i landet. Ett Sverige där S-partiet, LO, Hyresgäströrelsen, HSB mfl har bestämt bostadspolitiken i snart hundra år.
Och DN hamnar som vanligt på fel sida. Sådan är vänsterpolitiken med L i släpvagnen. Man drömmer fortfarande om planeringens välsignelse. Helt i Lenins anda – också en rörelse från 1900-talets början.
Kulorna viner i förorten och folk dör. Bomber kreverar och sprider skräck. Unga flickor våldtas eller sexkränks. Barn rånas och fråntas mobiler och märkeskläder. Vi får rapporter om detta varje dag. Men ingen vågar tala om de klaner av unga invandrare som bygger våld, numera alltmer utanför sina ”egna” bostadsområden. BRÅ är handfallet. Deras expert Jerzy Sarnecki pratar bara om sociala problemområden, utan att vilja närmare undersöka eller tala om verkligheten där de unga invandrarna håller till. BRÅ:s ledning hålls i strama vänstertyglar.
Däremot undersöker BRÅ hatbrottsligheten, som delvis riktar sig mot invandrare. Det är bra att vi får korten på borden och att de synas. Man skriver också om MC-gängens brottslighet, där etniska svenskar som är medlemmar i exv Hells Angels beskrivs. Det är också bra, tycker jag. Men när det gäller invandrarklanernas synnerligen allvarliga kriminalitet så stängs dörren. När det gäller denna variant av etniskt ursprung råder nämligen tabu. Alltså ingen kartläggning av de nya svenskarnas andel hos polisen, domstolarna eller fångvården!
Det politiska etablissemanget våndas över SD:s ökade stöd. Jag gillar inte heller deras framväxt. Men den förklaras till största delen av de tabun som gäller i det svenska samtalet. Om sorgliga problem ventileras i ett öppet samtal så förlorar SD sina trumfkort. Så enkelt är det, tror jag. Men ju saktfärdigare makthavarna är att prata om det som vanligt folk ser med sina egna ögon desto mer talar för nya framgångar för SD. Elitens passivitet är därför inte bara korkad utan också mycket allvarlig för det svenska samhället.
Att eliten handlar som den gör kan enkelt förklaras. De vill fortsätta att slussa in några tiotusen utlänningar per år från fjärran, väl medvetna om att några procent av dem kommer att syssla med allvarlig klanbrottslighet. Jag är inte mot invandring, även om en paus nu tycks rimlig. Däremot är jag mot mängden svenska tabun. Politikerna talar om en ”tystnadskultur”. Men inte om sin egen.
Ifall medierna över huvud taget talar om klanernas brottslighet, så rör det sig om allvarliga kvinnoövergrepp. Och då använder man den tvetydiga termen ”hedersbrott”.
Någon tror kanske att jag är mediehatare. Det är inte alls sant. Jag är nämligen en stor slukare av tidningar, radio och teve. Till stor del över internet. Det rör sig om något nästan maniskt. Jag känner mig i direkt kontakt med ett skeende på en scen någonstans ganska lång bort. Där utspelas dramer, komedier och många pjäser av lättviktigt slag. Men bara det faktum att estraden ständig förnyas är fascinerande tillsammans med omedelbarheten i det som presenteras. För många yttrar det sig i ett ständigt tummande på mobilen. För mig i timmar framför datorn eller paddan.
Det är ingen nyhet att våra individuella liv förändrats genom internet och mobiltelefoner. Även samhället har förstås påverkats. Här syns det nya först och tydligast. Man kan påstå att kollektiven är under upplösning. Jag tänker nu kanske inte så mycket på den gamla kollektiva gemenskapen med rötter i 1800-talet. Statliga och fria kyrkors förmåga att styra våra tankar har upphört att verka för många årtiondens sedan. Och vem går nuförtiden på fackföreningens möten? Allt färre är för övrigt medlemmar i dessa urtida rörelser. Sak samma med det tidiga 1900-talets många föreningar för nykterhet, bildning, ordensväsende och sällskap etc. Även om arbetstiden nu är mycket kortare hinner vi inte med det som folk förr hann med. Hinner med är egentligen inte en korrekt beskrivning. Det mesta av det förflutnas stora kollektiva rörelser och engagemang är på väg till skräpkammaren, ifall de inte redan multnar där. Förklaringen är förstås mediernas ökade dominans.
Jamen, säger någon, medier fanns ju för femtio år sedan. Det är sant. Men de fungerade annorlunda. Tidningen hämtades i brevlådan på morgonen. Kvällsblaskorna på väg hem efter jobbet. Och radio och teve knäpptes på vid bestämda klockslag och stängdes av vid andra. Medierna kontrollerade oss enbart momentant, även om människor kunde bli sittande länge i soffan med radion, teven eller tidningen. Nu har medierna erövra en mer bestående makt över våra sinnen. Vi ser på tunnelbanan eller morgonbussen hur många på väg till jobbet via mobilerna följer teveserier, Youtube, amerikanska filmer mm. Vi ser det också på kvällen där såväl reklamfinansierade som skattebetalda kanaler serverar en seg deg av underhållning med kändisar som flabbar hysteriskt. Den mediekonsumtion som tidigare var viljestyrd och särskilt tidsanpassad har idag i förvandlad form nästan helt tagit kontrollen över våra kroppar och tankar. Tankar är egentligen inte en bra beskrivning. För det som medierna presenterar är så lättuggat att vi inte behöver tänka värst mycket. Och själva utvecklingen mot nöjen och direktsänd sport har för övrigt medfört att tidningsmedierna hamnat på efterkälken eller rentav på dekis. De tvingas anpassa sig till den nya lättsmälta dieten. Därför ägnar sig journalisterna alltmer till personlig åsiktsförmedling i föga faktatung form. Alltså något av en medial industri i Mac Donalds anda.
Kollektivismens reträtt har alltså skapat en mer individuell livsstil. Det verkligt nya är att medierna sedan kanske bara ett decennium tillbaka medvetet börjat odla människornas individuella val. Det sker på ett verkligen konsekvent vis. I och med att kollektiven förlorat greppet dyrkas och frammanas en mänsklig strävan att odla det egna jaget och identiteten. Det genomförs ofta så att det blir svårt för oss att se systemet. Ty det sker inte bara i form av tydligt vinklade reportage mot feminism, hbtq, hälsa, livstil od. Budskapen om identitetsjakt inplanteras nämligen i nästan alla mediala sammanhang. Rena nöjesprogram arrangeras i allmänhet så att deltagare med olika identitetsbakgrund tar plats, dvs variationer avseende etnisk bakgrund, sexuella preferenser, ålder, kön osv. Var och en inom publiken får därmed en dos som passar den egna synen på sig själv eller drömmar om det egna jaget. Detsamma händer ofta i mera faktainriktade program om resor, natur, samhällsdebatter osv – ja, även sport. Personval och innehåll vinklas efter identiteternas breda spektrum, så att många tittare eller läsare snabbt ges stoff till att förverkliga sina livsideal eller drömmar.
Alltså vimlar spalter och eterprogram av inslag där journalister och programledare viker ut sina egna åsikter och förhoppningar. En person som i en programserie åker jorden runt talar oavbrutet om det egna jaget och sin personliga syn på omgivningen. Representanter för etniska minoriteter eller grupper av handikappade talar till förmodade tittare med personligt engagemang i saken. För att inte tala om reportage om sjukdom och hälsa. I inslag om klimat och miljö frodas individernas högst individuella val och livssyn samt rädslan för CO2. Och i alla sammanhang torgförs förstås olika sexuella preferenser inom befolkningen. Den samlande bilden blir ett samhälle med miljoner individer med personliga ideal. Visst har visionen ett inslag av verklighet i och med att vi är genetisk unika. Men min poäng är att alla tillhör ett samhällskollektiv med ett dussin övergripande gemensamma problem – ett faktum som ofta tonar bort ur tidningar, radio och teve.
Resultatet blir en storskalig medial dressyr av befolkningen. Vi får lära oss vad som är bra eller dåligt. Medierna uppfostrar oss om flygskam, barnskam, sex, relationsproblem, psykisk ohälsa osv. Vi skådar våra själar och kroppar på längden och tvären. Ungdomar går till kliniken för att få psykmedicin eller välja nytt kön.
Som ihärdig mediekonsument uppfattar jag nutidens mediala diet som allt mindre välsmakande. Samhällets omfattande problem rörande vård, skola, bostäder, integration, jobb, brottslighet mm trängs nämligen stegvis tillbaka. Vi erbjuds i stället att skåda våra navlar. Successivt får jag allt svårare att uppskatta de vettiga inslag som tidningar, radio och teve emellanåt erbjuder. Detta på grund av att jag noterar hur medierna ständigt spelar på olika tangenter för styrning av min identitet.
