De stora mediehusens journalister är inte nådiga mot de röster de hör från bloggare och andra nätsajter. Man öser galla över dem. Vi får höra att de nya nätmedierna för fram högerpopulistiska tankar (nästan ingen hos de etablerade medierna klagar förstås över vänsterpopulism). Det påstås att aktörer på alternativa medier sår misstro bland folket. Att vi splittrar sammanhållningen inom nationen. Med andra ord att vi är samhällsfiender.
Först en titt tillbaka i historien. Liknande angrepp på religionskritiska tankar har landet sett under århundraden från svenska statens kyrka. Präster har från predikstolen dundrat mot fritänkare. De främsta motståndarna har till och med hamnat bakom lås och bom. Vi bör också erinra oss det konservativa Sveriges ogillande av den framväxande arbetarrörelsen. Makthavarna menade att fackföreningsrörelsens ledare satte griller i huvudet på folk och manade till uppror mot överheten. De nya idéerna störde lugnet i samhället, sades det.
Jag anser alltså att många av de nya opinionsbildarna – i konkurrens med de stora mediehusen – agerar som samhällskritiker gjort i alla tider. Vi torgför för det första kritik mot viktiga inslag i nutidens ideologi. Och för det andra angriper vi de personer som står bakom de nya dogmerna. Vårt klander framförs ofta med ganska hårda ord, som ibland tar direkt sikte på enskilda individer inom eliten. Men sällan med våldsamma eller djupt kränkande tillmälen. Ifall det sker tar sansade personer bland de nya opinionsbildarna avstånd. Jag menar att skeendet i grunden påminner om hur äldre tiders samhällskritiker agerat under de historiska skeden jag nyss nämnt.
Jag och många likasinnade sysslar alltså med en form av ideologikritik. Vi granskar politikernas och mediernas opinionsbildning helt enkelt. I huvudsak är det fråga om att peka på diskrepansen mellan de ideal som trumpeteras ut och de praktiska handlingar vi som kritiker ser i vardagen. Etablissemanget talar om hur skolan, bostäder, sjukvård, kriminalitet, anställningar, invandring, försvar ska fixas så att allt blir bra för folket. Samtidigt sker inte så mycket. Och problemen hopar sig. Vi har hört alla löften många gånger tidigare.
A propos löften så utlovas tankefrihet och rätt för envar att göra sin röst hörd. Och visst finns en bred möjlighet att framföra kritik mot dagens eliter. Men den officiella reaktionen är just den som min glimt från historien visar. De stora medierna sluter leden med politikerna och försvarar det bestående. En variant är att de med hög stämma framför åsikter som anses korrekta. Och inte bara det, de går dessutom till angrepp mot dem som vågar säga emot. Okvädingsord öses över dem.
En annan viktig variant är tystnad. Såvitt jag har sett har ingen av de stora mediehusen anmält eller diskuterat exv etnologiprofessor Karl-Olov Arnstbergs debattbok ”PK-samhället” från 2017. Även om jag inte delar författarens alla åsikter så menar jag att arbetet är ett intressant och betydande inlägg i samtalet om nutidens Sverige. Men tystnad råder. Även i övrigt tycks cheferna för landets publicister ha enats om att inte låtsas om den mängd intellektuella skribenter som på nätet nagelfar etablissemangets ovilja till öppenhet och deras samling kring sina egna värderingar. Vi hör bara glåpord om högernationalism, politikerförakt, egoism, gammalgubbighet och som sagt att vi sår misstro bland folket.
Orden om politikerförakt tar sikte på våra skriftliga angrepp på personer som står bakom den gamla ideologi som nu hamnat i blåsväder. Det är sant att jag och andra gör skarpa anfall och att ledande personer nämns vid namn. Men i allmänhet är det fråga om – som jag ser det – sakliga angrepp mot enskilda politiker eller journalister. Alltså höga makthavare som vi menar talar med kluven tunga. Det vill säga individer som faktiskt inte vill respektera ett öppet samtal, utan envisas med att upprepa sina dogmer och skälla på oss.
Jag förstår att omnämnandet av enskilda personer inom kåren av politiker och journalister kan väcka obehag hos dem som anser sig ha rätt och som dessutom knappast själva vill låtsas vid existensen av en bred grupp av PK-kritiker. Själv talar jag ofta om den politiska klassen i Sverige. Dvs en månghövdad grupp av yrkespolitiker, med egna intressen, egna familjebindningar, egna karriärstegar, egna belöningssystem, egna reträttposter osv. För att mina läsare ska förstå vad som avses måste jag helt enkelt namnge vissa politiker – samt deras försvarare inom medierna. Jag medger att det ibland kan kännas snaskigt. Men en nyanserad kritik, om än vass, är som jag ser det nödvändig, bara den följs av sakliga argument. Med mina historiska exempel i minnet har Sverige dessutom sett liknande förut. Den första (och äkta) arbetarrörelsen höll knappast inne med personangreppen. Och än idag pekar vänsterpolitiker i fräna ordalag (men utan sakargument) gärna ut sina politiska motståndare som boende i Djursholm eller på Östermalm (ironiskt nog har Löfven tjänstebostad mitt emot slottet och V-partiets ledare har nyss flyttat från Gärdet).
Jag medger att jag sprider misstro om etablissemanget. Det är meningen. Men det beror på att politiker och medier driver en politik som baseras på en tydligt haltande ideologi. De lovar ett och gör något annat. Jag påstår helt enkelt att de missköter sin uppgift att leda landet. Omfattande politikområden har gått i stå. Och de predikar politiska teser som inte får ifrågasättas. De enas om mörkläggning av exv alternativa orsaker till den globala klimatuppvärmning som pågår. Vi som kritiserar dem svartmålas. Vi beskrivs som auktoritära högervildar som splittrar gemenskapen i samhället.
De sprider alltså misstro mot oss. Vi som i allmänhet enbart vill åstadkomma ett öppnare samtal. Den som agerar auktoritärt är den politiska klassen och deras förespråkare inom de stora medieföretagen.
Torsten Sandström
2019-10-25
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, http://www.projektsanning.com och NewsVoice http://www.newsvoice.se
