Sverige är ett skönt välfärdsland. Friheten är omfattande. Men politiker, myndigheter och media talar alltmer om vad du och jag får tycka och säga (och vad vi inte får tala om). Fram växer en ny religion med ett nytt prästerskap. Nu predikas inte längre Bibelns budskap, utan det goda samhällets politiskt korrekta moralvärderingar. PK-lärans bas är de mänskliga rättigheterna. Från dessa rättssregler flödar nu knippen med moraliska värderingar, i form av PK-normer, som rör minoriteters rättigheter, feminism, klimatförstöring, invandring, auktoritetskritik mm. Värderingarna står alltså i allmänhet på en rimlig grund.
Men problemet är att PK-eliten - liksom flydda tiders präster - hävdar ett åsiktsmonopol. Den som inte anpassar sig fullständigt hånas. Hon och han påklistras alla möjliga slags nedsättande etiketter. Media pläderar betongfast för den nya PK-läran. Debattinlägg som går emot refuseras. Banne den som säger nå´t annat! Samtalet vid kaffebordet på jobbet tystnar. Du blir osäker...
PK-läran och PK-samhället blir på så vis ett allvarligt hot mot vår åsiktsfrihet. Anti-PK-bloggen vill problematisera och kritisera den nya PK-religionen och dess predikanter. Min blogg står nämligen på det fria ordets sida! Templet från antikens Aten får symbolisera det fria samtalet.
”Experten: Alla kan hamna i en relation med psykisk misshandel”
Psykologerna är nog landets mest okunniga akademiker vad gäller vetenskapsteori. Alltså rörande vad som krävs för att ett påstående ska anses sant i vetenskaplig bemärkelse. Personer som uttalar sig om vad som händer i andras själsliv (hjärnor) borde vara särskilt försiktiga
Men inte flertalet av landet psykologer. De tror att dom kan uttala sig om allting. De lanserar ett helt nytt begrepp: psykisk misshandel. Alltså inte fasthållning, slag och spottor. Utan själslig påverkan inom en relation. Brottet misshandel, som kräver uppsåt från förövarens sida, kan enligt dagens själstyckare utföras omedvetet. Det räcker med att en person känner sig drabbad för att psykologer ska fastställa ansvar för en kanske helt ovetande motpart.
Dessutom påståendet att ”alla kan hamna” i sådant elände. Jag undrar på vilken grund psykologens uttalar sig om hela mänskligheten. Å andra sidan verkar det vara klart att då psykologer uttalar sig kan allt hända…
Det är rena natta, som man säger i Göteborg. Natt på ljusan dag (eller rättare sagt klockan tolv på dagen) heter för övrigt Koestlers fina bok om psykisk manipulation av politiska fritänkare inspärrade i sovjetiska fängelser.
Centerpartiets stämmobeslut om förbud mot omskärelse av pojkar har med all rätt väckt debatt. Till saken hör att åtgärden inte kan anses fysiskt eller psykiskt skadlig för gossebarnet ifråga. Okej att samtycke från barnet vore att föredra. Men religiös praxis kan bygga på skyndsamhet. Jesus omskars som bekant åtta dagar efter sin födelse – en händelse som än idag hyllas med en svensk religiös helgdag. Komiskt nog en blodröd dag. Enligt min mening är det uppenbart att religionsfriheten har högre juridisk dignitet än ett (i detta sammanhang) diffust skydd för integritet och barn mot föga skaldliga ingrepp. Såväl principiella som förnuftsskäl talar alltså mot ett förbud, anser jag. Innan jag fortsätter är det bäst att påpeka att jag ser mig själv som ateist.
Två fenomen är intressanta i sammanhanget. Mest tydligt är framväxten av juridiska övernormer, som råkar i konflikt med varandra. Skyddet för religion och kroppslig/själslig integritet är grundlagsreglerat i Sverige. Särskilt bekymmersam – och juridiskt omstridd – är övernormen om skydd för barnens rätt, nu med hänvisning till den folkrättsliga Barnkonventionen. Konventionen blir svensk allmän lag den 1/1 2020. Den är verkligen ett juridiskt dragspel, dvs synnerligen svårtillämpad.
Viktigt är att grundlagsskyddet och barnkonventionen bara gäller mot det allmänna. Stat och kommun tillåts således inte kränka enskilda individer. Reglerna gäller med andra ord inte mellan enskilda subjekt. Men däremot alltså för staten som lagstiftare eller beslutsfattande genom någon offentlig myndighet. Det är just vad ett eventuellt lagförbud mot omskärelse rör – ett offentligt hinder för den som vill följa religionens (oskadliga) seder. Såväl integritets- som barnperspektivet godtar däremot offentliga hinder för föräldrar som missbrukar sin roll som förmyndare. Sådana lagregler är således i princip tillåtna. Men det förutsätter förstås att föräldrarna faktiskt agerar så att barnets integritet kränks eller skadas. De negativa konsekvenserna för barnet måste tydligt kunna bevisas. Det räcker givetvis inte bara med att de tämligen vaga slagorden ”integritet” och ”barn” påstås ha satts åt sidan.
Enligt svensk rätt har föräldrarna såväl rättigheter som skyldigheter visavi sina små barn. De kan tillåta respektive vägra vaccinationer, även sådana som är tveksamma eller brukliga. Också andra ingrepp i kropp och tänder kan de låta vårdapparaten utföra, liksom förbjuda att ingreppet genomförs. Det tillhör alltså den privata barnrollen att vara beroende av sina föräldrars beslut i många vardagliga frågor, alltså även sådana som gäller smärre kroppsliga ingrepp. Så måste enligt min mening en omskärelse betraktas, även om jag själv inte anser ingreppet nödvändigt av hälsoskäl eller annars förnuftigt. Men det är ofarligt, föga smärtsamt samt har brukats i flera tusen år inom breda kulturer. Min slutsats blir därför att grundlagsnormen om kroppslig integritetinte hindrar föräldrar – alltså enskilda individer – att låta sitt barn bli omskuret. Vad gäller barnkonventionenblir mitt svar detsamma. Huvudfrågan rör ju föräldrarnas rätt att besluta om sitt barn – inte en domstols plikt att väga in barnets intressen då exv en vårdnadstvist ska bedömas.
Alltså kvarstår endast grundlagsskyddet för religionsfrihet. Det är som framgått direkt tillämpligt. Föräldrar ska skyddas från ingrepp från samhället sida i religiös praxis. En lag mot omskärelse blir ett intrång i föräldrarnas rättighetssfär – ett hinder från samhällets sida. Föräldrarnas val kan inte anses skadlig eller äventyra barnets trygghet. Varken vid omskärelsen eller för framtiden.
Efter denna juridikstinna diskussion vill jag lyfta ett andra fenomen. Det rör den politiska sidan av C-partiets stämmobeslut. Jag menar att beslutet bygger på liberal rappakalja. Som nyss nämnts har föräldrar både rätt och plikt att uppfostra och sköta sitt barn. Rätten att välja är lyckligtvis stor, något som en sann liberal bör förstå och uppskatta. Givetvis bara så länge barnet inte utsätts för påtaglig vanvård.
Många av dagens liberaler har därför gått vilse. I bakgrunden finns en negativ inställning till traditionella yttringar av religiös natur. Särskilt mot mer speciella riter från främmande länder. Där finns också ett överdrivet fokus på individen, framför allt på dess identitet. Även små barn vill liberalerna nu ge rättigheter i Barnkonventionens anda av hej-och-hå. Befogenheter som föräldrarna faktiskt har enligt svensk rätt riskerar att fråntas dem. Som vanligt är det offentliga myndigheter som ska träda i föräldrarnas ställe. Tilltron till det allmänna saknar numera gränser, tycks det.
Till den trista bilden hör även trycket från en mäktig läkarkår som lockats av det liberala flummet. Man hör läkare påstå ”att det är oetisk att skära i barns könsorgan utan medicinsk anledning.” Alltså behövs förbudslagstiftning menar flera läkare. Jag som är vän till fri abort tappar hakan. Få inom läkarkåren ifrågasätter nämligen ett ofött barns rätt till liv. Följaktligen utförs tusentals aborter varje år. Men här talar ingen liberal med vit rock – och huvudet på sned – om ödesdigra kroppsliga ingrepp mot fostret (låt vara att modern vill få abort).
Orsaken till att liberaler och läkare hamnar så fel i frågan om förbud mot omskärelse har inte bara att göra med juridisk okunskap, utan mer om den politiska korrekthet som jag skriver om nästan varje dag. Ett extremt liberalt identitetstänk har medfört att en stor grupp liberaler har tappat kompassriktningen. Såväl i frågan om omskärelse som i flera andra och viktigare frågor. Tuggandet av identitet och frihetsteser har med andra ord trängt ut den äldre liberalismens upplysta förnuftstänk. Därför ser vi idag liberaler omfamna en överdimensionerad svensk stat och uppmana den verka för lagstiftning om privatlivet. Liberalismen är med andra ord på väg mot att begå harakiri.
I denna vecka tjatas det i vårt land om nobelpriser. En form av nationell hybris. Vi tror oss stå i centrum för världens blickar.
Medierna löper som vanligt amok. tidningar, radio och teve spekulerar vilt dygnet runt om tänkbara kandidater. Åsikterna är många. Och politiken vävs som vanligt in, exv så att feministerna kräver utdelning. Uppståndelsen ger ett intryck av dagsnyheter och fakta. Men är i själva verket personliga idéer från gissande journalisters sida. Som vanligt, vill jag tillägga. Ty att gissa vem som ska få pris är meningslöst. Här finns ett inslag roulette. Tydligast avseende prisen rörande litteratur och fred förstås. Här kan nära nog vem som helst kamma hem priset. Liksom vänsterkomikern Dario Fo. Eller fredspristagaren Barack Obama. Politik är alltså med i bilden. Därför blir jag inte alls förvånad om Greta T får vara med på ett hörn…
Inte ens själva prisbesluten är stora nyheter, frånsett kanske beloppen. Det är en belöning, som kanske har något samhällsintresse. Så okej för att rapportera om detta.
Men den verkliga händelsen är själva forskningsrönet eller upptäckten. Något som ofta hänt för länge sedan. Men ändå är något att berätta om. Det talar förstås medierna om, när de slutat att spekulera och slickat sina sår.
