Den svenska staten har mer än 300 myndigheter. Antalet ökar för varje år. Korstågstanken har nämligen ett kraftigt grepp om ledande politiker. När ett problem uppstår så blir ryggmärgsreaktionen: inrätta en myndighet. Tanken är förstås att den nya myndigheten ska fixa problemet. Målbeskrivningarna är storartade – den nya organisationen förklaras fylla ett behov som samhället länge känt. Men hur problemet i praktiken ska lösas förblir i allmänhet dunkelt. Naiva politiker tänker sig att en handfull nya regler och några inspektioner kommer att fixa saken. Alltså äntrar en rad politiker den nya myndighetens styrelse. Och så anställs byråkrater i en hög och prydlig hierarki. Allt på skattebetalarnas bekostnad förstås. Politikerna smilar och är nöjda med sin insats.
I vårt märkliga land sker inte fortlöpande någon extern och oberoende utvärdering av myndigheternas resultat. Sånt sysslar storföretagen med. Tro, hopp och myndighet är nämligen det som gäller inom det offentliga. Möjligtvis händer det att myndigheten själv utvärderar resultaten och ibland sker en kontroll av en överordnad myndighets utsända. I så fall får vi ofta se prov på den egendomliga tanken om det goda med ”intern kontroll”. Detta betyder att utvärderingen tar sikte på existensen av detaljerade direktiv och riktlinjer inom myndigheten. Existensen av normer antas egendomligt nog vara samma sak som om allt står rätt till. Sällan kontrolleras resultaten på annat vis än att antalet fattade beslut räknas samman hos den myndighet som satts under lupp. Om någon verklig förändring skett i den problembild som motiverat myndighetens tillkomst mäts däremot inte. Politikerna tröstar sig med att sådana mätningar är svåra att genomföra. Och så får myndigheten fortsätta sitt drönarliv med ökade anslag. Den har nämligen i årets anslagsäskande visat på att nya och viktiga problem tornat upp sig på myndighetens spelplan. Enligt Parkinsons lagar kommer således myndigheterna att ständigt expandera. En bantning eller avveckling innebär ju ett bevis att politikerna tänkt fel, något som är en logisk omöjlighet i vårt land. Här fattas alltid kloka beslut.
Du och jag tvingas med andra ord varje år betala skatt till det jag vill kalla ett stort svenskt myndighetskasino. Höga insatser och ytterst osäkra vinster. Myndigheternas existens är en del i ett politiskt skuggspel. Det sägs att viljan till politiska lösningar måste få kosta pengar, så att tusentals byråkrater kan styra upp problem som ofta är omöjliga att lösa på administrativ väg. Den ledande politiska klassens främste apostel, Olof Palme, har själv pekat ut färdriktningen i sin bok ”Politik är att vilja”. Och viljan finns förmodligen även hos raden av byråkrater, som på så vis kommer att backa upp politikernas drömvärld om att alla samhällsproblem har en administrativ lösning. Politiker och chefer i mängden av korstågsmyndigheter utgör tillsammans en trosviss armé av papperstigrar. När dammet skingras efter att den avancerande armén ryckt fram har inte mycket förändrats. På så vis kommer det svenska myndighetseländet att bidra till att medborgarna beskattas intill skinnet.
Men det är inte denna börda jag är ute efter idag. Jag vill peka på ytterligare ett problem med ett nästan oräkneligt antal olika myndigheter, stora som små. Deras flummiga målbeskrivningar innebär att verksamheterna delvis kommer att överlappa varandra. Följden blir att de kommer att bekriga varandra. Kanske oftare att den ena myndigheten hänvisar till den andra eller försöka lägga krokben för den. Då organisationerna är många till antalet kommer antalet konflikter mellan olika myndigheter att kräva stora insatser och många kostsamma byråkrattimmar.
En sådan korstågsmyndighet är Datainspektionen (DI), L-partiets baby. Genom GDPR, Dataskyddsförordningen, drömmer DI om att skapa en enhetlig och likvärdig nivå inom EU för skyddet av personuppgifter. Tidigare hade vi en kortfattad svensk personuppgiftslag. Nu finns minst tio gånger fler monsterparagrafer i GDPR, som topprider privatpersoner och framför allt företag. Varje dag då du klickar på din dator möter du skräckfiguren GDPR, som har blivit DI:s skötebarn.
DI:s ideologi följer mönstret från Bryssel: tillämpa reglerna slaviskt och strunta i förnuftet. För många år sedan bråkade jag som prefekt på Juridicum i Lund med DI, som förbjöd listor med personnummer som angav en studentkulls tentamensbetyg. Jag förklarade att alla studenter ogillade listor med personnamn och betyg. Men det förstod inte DI. Vi tvingades därför kräva en personlig förklaring från varje student om att en betygslista med personnummer var okej.
Nu ser jag att DI har slagit till mot Skellefteå kommun med storsläggan GDPR. DI vill ha 200 000 kronor i sanktionsavgift för att kommunen i sina skolor installerat sk ansiktsigenkänning via biometriska kameror. Skollagen och skolverket kräver däremot närvaroregistrering. Även ett antal uppmärksammade skolintrång av kriminella talar för en datoriserad rapportering av vilka som tar sig in i skolorna. Skellefteå kommun säger att det går åt 10 lärartjänster bara för att sköta den tid en manuell registrering kräver. Kommunen registrerar digitalt närvaron för en stor majoritet av elever med föräldrars samtycke (den lilla minoriteten hanteras manuellt). Men tro inte DI ger sig. Datainspektionens beslut grundar sig på att frivilligt samtycke inte utgör rättslig grund för att tillåta registrering med ansiktsigenkänning. DI:s förklaring är att eleverna har en beroendeställning till skolan.
Även Skolinspektionens så kallade Barn- och elevombud (BEO) skapar åtskilliga konflikter med landets skolmyndigheter. Genom lagstiftning har nämligen ett särskilt barnaskydd inplanterats i skolornas verksamhet för att hindra att lärare kränker elever. I en aktuell tvist kräver nu BEO hos Högsta domstolen (alltså i tredje instans!) skadestånd av en skola för att en lärare med händerna skjutit åt sidan en elev som vägrat läraren passage. Detta sker inom den svenska skolan, som går på knäna, bland annat på grund av ordningsproblem.
Många myndigheter i den svenska byråkratins djungel lever således egna liv. Det lär oss som sagt redan Parkinsons lagar. Byråkrater arbetar med principer i stora tänjbara regelsystem. Det du och jag ser som förnuft hamnar i bakgrunden. Ty nu ska tjänstemän visa att de kan läsa lagen, så att beslutsfattarna kan befordras. Ju fler verklighetsfrånvända lagregler som Riksdagen och EU skapar desto fler onödiga konflikter. Och ju fler korstågsbyråkrater svenska staten anställer desto sämre fungerar många samhällsviktiga funktioner. Skolan är bara ett exempel. Storebrorssamhällets främsta förespråkare i vårt land är partierna S, V, Mp, L och C. Alltså de partier som styr landet just nu.
Torsten Sandström
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com
och NewsVoice, https://newsvoice.se
