Då företag rekryterar chefer söker man efter kompetens för uppgiften. Okej att politiken har en något annan dimension i och med representanterna ska spegla folkets val. Men ändå bör varje regeringschef försöka välja ministrar som har djup saklig kompetens för sin uppgift. Under Löfvens tid har vi sett forskningsministrar utan akademisk examen (men LO-anställning), justitieminister utan juridisk examen, skolminister utan lärarbakgrund, försvarsminister som inte hanterat vapen osv. Även M-regeringar har tidigare gjort liknande svaga val.
Rekryteringen baseras alltså allt mindre på kompetens. Styrande är den politiska klassens sammanhållning. Val sker av partitrogna klättrare. När en går kvoteras en annan in från ett sett lägre i trappan. Allianser och lojalitet står högre i kurs än kunskaper.
Vi ser det idag då regeringen Löfven ombildas. Som utrikesminister måste en kvinna kvoteras in (Löfven tror på en feministiskt utrikespolitik). Frånsett akademisk examen är hennes bakgrund strikt partitrogen. Och som arbetsmarknadsminister plockas en kvinna från TCO in, också en person med gedigen S-bakgrund från SSU och fram till en riksdagsplats. Alltså ska fackföreningarnas folk styra staten – Löfven har ju samma bakgrund.
På Per Albin Hansson tid fanns det ett knippe välutbildade – såsom Undén, Wigfors, Sköld och Erlander – starka ministrar med djup förankring i S-partiet. Kompetens ansågs nödvändig även inom politiken. Så inte längre. Nu är det sammanhållning inom den politiska klassen som gäller. Och då feminismen är statsbärande kvoteras förstås kvinnor in.
Vi ser idag samma trista utveckling inom EU. Lika många män som kvinnor! Kommissionärernas kön anses viktigare än deras kompetens. Allt i den politiska klassens intressen.
För min del får alla kommissionärer gärna vara kvinnor bara de har skaffat sig en rimlig utbildning för den funktion som de ska sköta.
