Var dag hör man svenska journalister slå sig för bröstet. Intryck skapas av en yrkeskår med en unik och gedigen utbildning och erfarenhet. I själva verket rör det sig ofta om snuttifierade studier, som inte sällan bedrivs genom folkhögskolor. Okej att en och annan har en djupare universitetsutbildning i bagaget. Men många klättrar upp i elfenbenstornet efter en tämligen ytlig skolning. Det märkliga är att de med denna bräckliga bakgrund raskt utropar sig som experter på journalistik. De ser sig som unika rapportörer och analytiker av vad som ska ses som nyheter. Detta är något som ytliga skolbokstudier inte kan ge kunskaper om. Däremot kan djupa samhällsstudier – statskunskap, juridik, sociologi mm – och kunskaper i historia och filosofi ge en bra grund att stå på. Men det tycks som landets journalister mest studerat folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter, flyktingrätt och likande samt betydelsen av internationella organisationer såsom FN. De läser paragrafer på ytan utan att förmå tolka juridikens regler om vad som är tvingande och vad dom ger svängrum. Just avsaknaden av kunskapsteoretiska studier tycks vara den främsta bristen. Med det menar jag frågor om vad forskning kan ge kunskap om samt skillnaden mellan fakta och värdering/åsikt.
Med en så vacklande kunskapsbas ligger det i farans riktning att journalisterna fyller sina tankeluckor med egna politiska värderingar. Om detta har jag skrivit flera texter. Faran ligger i journalistkårens påtagligt homogena politiska åsikter (forskning visar förenklat att 70 % tänker till vänster). På så vis kommer förstås dagens medier i huvudsak att presentera problem av det slag som finns på vänsterns agenda. Urvalet av nyheter sker från samma utgångspunkt. Resultatet blir ett flöde av den PK-dogmatik som jag fortlöpande kritiserar. Kön, etniskt ursprung, klimat, minoritetsfrågor od hamnar alltså högt på mediernas nyhetsinslag.
Jag försöker ständigt förstå hur en tidning (eller SR/SVT) har tänkt då man presenterar ett visst reportage. Vilka politiska värderingar ligger bakom olika inslag. På så vis tycker jag mig se det mönster jag nyss skissat. Nu bara ett exempel. Den 15 augusti 2019 har SvD sex sidor under rubriken ”sport”. Jag överdriver inte om jag säger att omkring 70% av textmassan rör kvinnliga idrottsutövare i framför allt fotboll, ishockey och golf. Manliga idrottare hamnar alltså i rejäl minoritet (30%). Är detta en slump? Nej, liknande proportioner mellan könen – om än kanske inte så extrema – förekommer systematisk. Enligt min mening beror detta på redaktionella beslut med grund i feminismens teser. Kvinnliga föredömen måste enligt journalisternas personliga värderingar lyftas fram!
Jag känner inte till studier över vilka ämnen män och kvinnor helst läser i tidningarna. Med risk för att generalisera (och tänka gubbigt) tror jag att sport är en typisk manlig arena. I så fall bör kanske 70 % av sportsidorna fokusera på manlig fotboll, hockey, golf mm och inte tvärtom som i SvD den 15 augusti. Min slutsats är således att nyhetsvärderingen inte följer vad läsarkåren önskar. Nyhetsvärderingen – journalistkårens påstådda monopolkompetens – utförs inte heller efter några slags kvalitativ eller kvantitativa mått, i stil med hur duktiga spelare av fotboll är, hur många män/kvinnor som spelar boll eller vilket kön som drar mest publik (och mest reklampengar). De kvinnliga fotbollsspelarna i Sverige är få, de spelar för tomma läktare och alstrar små reklamintäkter pengar – allt relativt sett.
Mot denna bakgrund är det verkligen intressant att se hur SvD väljer att fokusera på kvinnor i sporten den 15 augusti. Lika intressant är att medierna generellt sett ägnar mycket utrymme åt kvinnliga fotbolls- och hockeyspelares missnöje över sina ekonomiska villkor. Temat är att de ska ha lika mycket betalt som männen. Men jämförelsen haltar tydligt, som jag nyss visat.
Att nyhetsvärderingen sker med feminismens val av glasögon är alltså tydligt. Några tycker kanske att det är bra. Att jämställdheten ökar. Jag tror inte på detta. Tvärtom anser jag att utvecklingen är allvarlig.
För det första mörkar journalisterna hur de värderat fakta. Det sägs inte att kvinnliga insatser kvoteras. Man lyckas alltså inte dra en gräns mellan fakta och egen värdering/åsikt. Nyheter bör inte värderas i ett perspektiv av jämlikhet eller kön utan efter samhällsbetydelse eller vad läsarna efterfrågar. Ambitionen att lyfta fram kvinnliga föredömen ska inte prioriteras framför sedvanliga aspekter rörande tid, värde, kvalitet och kvantitet.
Allvarligare är för det andra att den PK-ism som sprids medför att mediernas trovärdighet minskar. Vem kan lita på journalister med en egen agenda? Eller på feminister som driver propaganda liksom nyss på Sporten i SvD? Om inte nyhetsvärderingen sker öppet och tydligt riskerar mediekonsumenterna att överge de stora tidningarna och radio/teve. Då den tredje statsmakten politiseras kommer folket att sluta lita på den. Bristen på förtroende för de stora medierna hos framför allt unga människor syns redan.
Alltså menar jag att dagens journalister på de stora mediehusen binder ris åt egen rygg. Ungdomar väljer alltmer alternativa medier på nätet. Den huvudsakliga förklaringen till detta är kanske inte just PK-ismen. Men man litar ändå inte på de stora mediehusen, på deras dogmatik och pekpinnar. Det är som jag ser det en logisk reaktion.
När jag studerar de stora medierna sker det som då jag läser Kyrkans tidning. Där är indoktrineringen förstås mycket tydligare, agendan inte särskilt dold. De stora medierna agerar däremot i smyg på ett olustigt vis för den som vill se en öppen journalistik. Lika allvarligt är att den politiska eliten hånar personer som likhet med mig kritiserar de stora mediehusens vinklade rapporter. Jag tror vi går mörkare medietider till mötes.
Torsten Sandström
2019-08-26
