På Uppsala universitet har kulturgeografen Erik Hansson nyligen disputerat på svenskarnas inställning till de rumänska och bulgariska tiggare vi ser på gator och torg. Inte överraskande är hans slutsats ”att det huvudsakliga politiska problemet är att folk mår dåligt av att behöva (be)möta tiggandet och de människor som ber om pengar”. I en artikel häromdagen i DN använder Hansson sina enkla intervjusvar för en plädering mot tiggeriförbud och – som jag förstår honom – för att den svenska välfärden ska öppnas för tiggarna ifråga.
Vi står alltså än en gång framför ett exempel på forskning som baseras på intervjuer. Det är uppenbart att frågor till slumpvis utvalda personer har begränsat sanningsvärde. I bästa fall blir det bara fråga om reflexer av deras känslor. I och för sig tror jag många svenskar inte mår bra av att tvingas se tiggare framför ICA-affären, banken eller Systembolaget. Men Hanssons intervjusvar förklarar inte det ”politiska problem” han talar om. Problematiken är mycket mer mångfacetterat än vad Hansson vill erkänna. Det rör sig inte bara om känslor, även om resultatet av medborgarnas personliga åsikter förstås är viktiga i en demokrati. Att negativa åsikter rör utländska medborgare från nationer inom EU ger för övrigt inte anledning att tala om ”rasism”, som Hansson gör. Det är nämligen inte tiggarnas hudfärg, utseende eller språk som är förklaringen till svenskarnas missnöje. Det rör sig inte om ett etniskt missnöje, utan en negativ reaktion mot ett oönskat uppträdande. Svenska folkets ovilja mot organiserat tiggeri har alltså bara initialt sin grund i den trista syn man möter då de sitter framför affärer på stan. Dessutom finns nämligen flera sakskäl för ett förbud mot tiggeri.
En viktig anledning till ett missnöje är att det rör sig om ett kringgående av utlänningslagens regler om EU-medborgares fria rörlighet för turism eller för att söka arbete. Tiggare från Rumänien och Bulgarien missbrukar lagstiftningen på flera vis. De söker inte arbete i den meningen att en beställd prestation utförs mot lön. De kringgår utlänningslagens 3-månadersfrist, genom att gång efter annan åka tillbaka till hemlandet och sedan återvända till Sverige för en ny 3-månadersperiod. Enligt min tolkning står beteendet i strid mot utlänningslagens grundmening. I och med att kontrollmöjligheterna är små står polisen handfallen. Och svenska medier lyfter förstås inte detta legala problem (de månar om tiggarna). Personerna saknar alltså rätt att uppehåll sig i landet i rollen som tiggare sedan 3-månadersgränsen passerats.
Dessutom finns en problembild som rör tiggarna personligen. De kommer inte att assimileras i svenska samhället genom ett fortsatt självdestruktivt tiggeri. De sjunker tvärtom in i ett fortsatt beroende av tiggandet. Och än värre i ett beroende av de kriminella nätverk som organiserar tiggandet och tar hand om en god del av överskottet. Just det organiserade tiggandet är en avgörande skillnad mot det vanliga tiggeri vi möter i mer spontana former av exv drogberoende. Risken är dessutom stor att de utländska tiggarna med tiden kommer att utnyttjas för annan verksamhet i närheten av det lagstridiga, såsom exv droghandel och sexköp. Tiggaren har alltså ingen framtid i sin tiggarroll. Och svenska staten, som med öppna ögon ser vad som händer, bör därför se till att stoppa en fortsatt utveckling mot att en grupp av tiggare biter sig fast i vårt land i sin olyckliga roll.
Jag menar att Sverige måste reagera mot att en avskild grupp av andra klassens medborgare växer fram i landet. Att tycka syn om dem och låta dem fortsätta är cyniskt. Det innebär att det offentliga så att säga ger grönt ljus för det som sker och som med tanke på kringgåendet av 3-månadersreglen är i strid mot utlänninglagen. Stat och kommun godkänner även tiggarnas eländiga bostadsförhållanden och att deras barn hamnar utanför den normala skolgång och hälsovård som gäller för EU-medborgare med lönearbete i landet. Jag menar att detta är ett utslag av en vanlig svensk dubbelmoral. Stora ord om socialt ansvar för alla och envar. Och i verkligheten låter man med öppna ögon en grupp människor bli beroende av allmosor och risken att utsättas för omgivningens onda ögon. Att som i Eskilstuna – och på sikt kanske Norrköping – kräva tillstånd av myndighet för tiggeri är allvarligt. Utländska fattiga ska få offentligt beslut på sin roll som underklass. Dessutom är det tveksamt om en myndighet kan godta ett beteende i strid mot 3-månadersregeln i svensk lag.
Den som funderar vidare slås kanske av en motbjudande tanke. Det är nog så att många politiker tycker att det är bra att visa upp utländska tiggare på svenska gator och torg. Deras dagliga utsatthet blir, med min tolkning, en bild att visa upp för svenska folket: se så bra ni har det jämfört med tiggarna. Alltså vill politiker och medier förmå medborgarna att känna glädje över sin egen position i välfärden och att vi får mycket för våra stora skattebetalningar. Godtagande av tiggeriet blir på så vis en del av en osmaklig politisk plan: var nöjd och skänk dig fri från andras elände.
Någon upprörd läsare säger att det absolut inte kan vara så och att jag kliver över det tillåtnas gräns. Jag svarar att mitt påstående inte alls är osannolikt. Då jag med ena örat lyssnade på ”Ring P1” (SR P1) häromdagen telefonerade en välsmord vänsterman (?) in för att kritisera ett tiggeriförbud. Mannen i telefonluren menade att vi måste låta tiggarna vara ifred. Inringaren till radioprogrammet pläderade för den positiva sidan av tiggeriet och slutande med ord i stil med att tiggarnas situation ”visar hur bra vi (andra) har det i Sverige”.
Torsten Sandström
2019-08-12
En skänk bärs fram till personer utan betyg
