I äldre tider spreds nyheter och skvaller via kaffesamtal eller möten på landsvägen. Staten talade på söndagarna genom prästen från predikstolen. Enskilda läskunniga skaffade sig nyheter genom tidningsbladet. Flertalet samtalsämnen hade en lokal prägel. De ämnen som dryftades kom i allmänhet från den nära omgivningen. Ingen kan påstå att sanningsvärdet var högt i de budskap som förmedlades. Men den sociala gemenskapen främjades av att människor pratade med varandra. Allvar, skämt och en mängd slappsnack. Resultatet blev att sammanhållningen inom familjer, byar och städer blev hög. En del av detta kan en resenär än idag uppleva på svenska landsbygden, ifall personen ifråga har ett enkelt och öppet sinnelag.
Industrisamhället har omformat det mesta av detta. Folk flyttade till staden och fabriken. Läskunnigheten ökade. Nyheter och samhällsinformation spreds i stora upplagor i tryckt form. Tidningarna producerades industriellt men i mindre skala jämfört med nutiden. Annonsering blev tidningarnas inkomstkälla, vid sidan av pengar från läsarna. Journalistens yrke skapades därmed. Flertalet skribenter var självlärda. De stora drakarna anlitade även väl utbildade akademiker som författare till texter av olika slag. Alla stoltserade med att upprätthålla en tydlig skiljelinje mellan fakta och värdering/åsikter. Nyheter rapporterades därför ofta utan värderande ord. På ledar- och förströelsesidorna publicerades däremot åsikter av alla de slag, antingen för opinionsbildning eller bara för nöje. Många olika politiska åsiktsriktningar fick plats, även om flertalet pennfäktare knappast kan sägas tillhöra vänstern. Hursomhelst, läsaren kunde i allmänhet själv se skillnaden mellan försök till faktaredovisning å ena sidan och strävan efter värderande inslag å andra.
Så fungerar inte medierna idag. Medierna har blivit storindustrier. Reklamföretagen leder utvecklingen. En lång rad av partipolitisk bundna lokala tidningar har slagits ut. En knapp handfull stora mediehus har tagit över. Staten har blivit den största finansiären, dels genom kontroll av SR och SVT, dels genom pressbidrag av flera slag. Mycket betalas alltså av skattebetalarna. Visst finns det ännu inom pressen ledarsidor som tydligt flaggar opinion. Men i övrigt framstår mediernas utbud som ett svall av åsikter och värderingar från journalisternas sidor. Även reportage om inrikes och utrikes politik är garnerade med journalistens personliga syn på utvecklingen.
En tråkig innovation är att journalisterna själva skapar nyheter eller rapporter som passar hans eller hennes egna politiska åsikter. Det mest tydliga exemplet är nog Greta Thunberg. Hennes lagstridiga skolstrejk har lanserats som en välbehövlig kampanj för klimatet. Utan mediernas hävstång hade ingen idag känt till Greta. Nu bidrar radio, teve och press till att familjen Thunbergs politiska budskap sprids jorden runt.
Det vardagliga journalisttricket att bilda politisk opinion är dock mer inlindat än fallet Greta. Det går ut på att välja ett intervjuobjekt som har åsikter som intervjuaren själv gillar. Frågor ställs med andra ord till en partisympatisör. På så vis får utfrågaren indirekt uttala sina åsikter. Genom svar på ledande frågor sköter nämligen intervjuobjektet propagandaapparaten.
Naturligtvis sker inte den politiska opinionsbildningen rakt ut, i stil med ”rösta på S” eller ”Mp är bäst”. Åsiktsförmedlingen sker mycket mer utstuderat. I allmänhet genom en diskussion av de typiskt politiskt korrekta frågorna, varvid den intervjuade tydligt tar ställning för sin linje. Och detta sker dag efter dag. I mediehus efter mediehus. Den totala effekten blir en hård propaganda för en typiskt korrekt vänsterinriktning. Och detta händer i ett land där omkring 2/3 av befolkningen i senaste riksdagsval röstat för det man brukar kalla en borgerlig regering!
Den utveckling jag beskrivit innebär en ingripande förändring i det svenska samtalet under kanske bara ett halvsekel. Från ett ursprunglig lokalt, enkelt och spontant samspråk. Till en i hög grad centraliserad och enkelriktad opinionsbildning genom en handfull medier med starka kopplingar till politiska krafter och affärsinriktade intressen. Idag talar vi mindre varandra – det är storebror som talar till oss. Detta gör att man måste tala om propaganda.
Låt mig därför slutligen citera Wikipedias definition av propaganda:
Propaganda (av latinets propagare, ’fortplanta’, ’utbreda’), är ett meddelande eller en framställning som är avsedd att föra fram en agenda, ett visst budskap eller väcka positiva eller negativa känslor för något (politik, policy, religion, uppfattning, förändring, vara, tjänst, etc.) eller någon (politisk, religiös eller annan kandidat till eller innehavare av ämbete, befattning, position eller tjänst). Den som sänder budskapet är som regel part i målet. Syftet är således inte att informera utan att påverka, och innehållet brister ofta i saklighet, är avsiktligt ofullständigt, vinklat eller rentav falskt.
Termen propaganda avser framför allt reklam och politiska kampanjer och budskap. Ordet har på svenska, liksom i de flesta västerländska kulturer, en starkt laddad innebörd, även om det ibland kan ses som ett positivt ord – som regel är propaganda ett positivt epitet bara under förutsättning att en person samtycker till innehållet i det meddelande som avses.
I vårt land förfäras vi med all rätt över det sovjetiska, kinesiska och nordkoreanska samhällenas statligt styrda opinionsbildning. Där möter vi en grov och tydlig form av propaganda. Den är givetvis inte gångbar i ett modernt västerländskt samhälle. Som jag skissat brukas i vårt land mer raffinerade eller utstuderade metoder för åsiktsstyrning.
Bara själva konstruktionen av en stiftelse som ägare till bolagen bakom SR och SVT tyder på en vilja att försöka dölja faktiska maktförhållanden. I såväl stiftelsen som de aktuella bolagen utövas makt via politiska krafter med ett reellt majoritetsinflytande för organisationer med inriktning åt vänster.
Torsten Sandström
2019-08-10
Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com
