Anti-PK-bloggen

Läsaren av min blogg är kanske intresserad av en kort intervju med en ung ensamkommande kille, som bor hos mig sedan två veckor. Hen heter P. Och den som ställer frågor är jag, T.

T: Vill du berätta något om din bakgrund?

P: Ja, jag är ensamkommande. Född ganska lång härifrån. Min mor är ensamstående, med åtta barn, som hon omöjligtvis kan försörja. Jag hoppas att få ett bra liv i din familj. Ni verkar så snälla.

T: Du verkar ha svårt att komma till rätta i vårt samhället?

P: Det är inte så enkelt att anpassa sig i en främmande kultur. Jag är inte van vid ordning och reda. Ditt språk är svårt. Man måste förstå att jag är uppfostrad i en hederskultur, där familjens ledare bestämmer. En typ av klan med ganska hårda metoder för den som inte lyder.

T: Så du har inget eget ansvar?

P: Jag säger ju att min bakgrund är tuff! Det är svårt – kanske omöjligt – att bryta en så´n struktur. Inte kan man bara utkräva ansvar av mig rakt på. Är även tyngd av min roll som kille. Jag tänker förstås inte på mitt biologiska kön. En sådan tanke är alltför djurisk. Nej, min och mina bröders liv är format av osynliga sociala krafter, som styr och ställer så vi inte kan uppföra oss som du förväntar dig. Alla som studerat normkritik känner till detta. Vi lär oss att det genomsnittliga måste ifrågasättas och att minoriteten har rätt. Du tror att alla ska följa den norm som du lever efter! Det finns alternativa livsval!

T: Så du tycker att kraven är för höga i din nya miljö?

P: Ja, det tycker jag. Krav och prov är inte utvecklande. Många svenska pedagoger säger detsamma. Följden blir att de svaga stigmatiseras. Att vi hankar efter ännu mer. Kraven måste anpassas efter mig och andra svaga länkar, som har svårt att rätta in oss efter det liv du begär. All inlärning måste ske på mina villkor. Jag kan fixa det själv om jag bara får bestämma. För övrigt har jag en diagnos, något som kanske liknar ADHD. Du vet väl att man måste ta hänsyn till den som drabbats av psykisk ohälsa?

T: Men är du inte rädd för att hamna i utanförskap?

P: Jag vet ju att det finns ett skyddsnät i detta land. Jag har ju nyss blivit omhändertagen. Och i ditt land frågar man inte vad jag själv kan bidra med, utan här står man på tå för min skull och vill hjälpa mig till rätta. Det är skönt att veta att mina behov står i centrum. Välfärden ska man väl för övrigt ta för sig av. I detta land flödar det av erbjudanden från många vänliga personer. Det är jag ännu inte riktigt van vid. Men det är super.

T: Men är du inte rädd för att din ”olydnad” riskerar medföra att du hamnar i brottslighet?

P: Haha, som ung och nyanländ riskerar jag inte några hårda bud i detta land. Era regler är reaktionära och bara redskap åt dem som vill slå ned oss som har det svårt. Vi har våra egna normer. Och vår egen rättskipning. Det är spelregler som jag är van vi hemifrån. Den som inte lyder får skylla sig själv. Vi har vår egen procedur.

T: Så du tycker inte att du måste anpassa dig till våra villkor?

P: Nu låter du verkligen repressiv. Varför är ditt språk och sätt att tänka bättre än vårt hemifrån? Jag har min kultur – den är lika god som din! Det säger också alla jag möter här. De begär inget särskilt av mig, utan klappar bara mig. Det är förtryckande att begära att jag ska bete mig som du och andra med dig.

T: OK, då vet jag. Tack för samtalet!

P är nio veckor gammal. Hen är en dansk-svensk gårdshund och går under namnet ”Pigge”. Pigge är gladlynt och har mycket stark vilja. Önskar göra som hen vill.

Historiskt sett är individualismen något som formats av kapitalism och demokrati. Innebörden är att varje individ har rätt att sluta avtal (något som till stor del inte gällt före slutet av 1800-talet i vårt land). Lagstiftning ska gälla för alla individer, inte bara vissa klasser (skrån, stånd mm). Vidare har varje medborgare rösträtt (tyvärr en mer sentida möjlighet för svenska kvinnor). Med det nya kapitalistiska samhället följde i sin tur också olika former av kollektiva rörelser. Frikyrka, nykterhet, facklig gemenskap, konsumentkooperativ mm. Det moderna Sverige baseras med andra ord på en kombination av individualism och kollektiv samling.

Det intressanta är hur individens ställning under senare decennier utvecklats så att fokus hamnat på människans identitet. Hennes självsyn är på mångas läppar. Sakta stiger frågor om samhälle och ekonomi i bakgrunden. Fram träder i stället en form av navelskådande attityd, som tar sikte på individens egna liv, hälsa, kön, samliv, etniskt ursprung och liknande. Att miljön har en plats i det nya tänket är givet. Till och med djurens påstådda rätt och veganism tillhör bilden. Framför allt har psykologin flyttat ut från universiteten teoriskolning till en utbredd praktisk tillämpning på individerna många enskilda problem.

Den som inte övertygas av mina påstående ska få några illustrativa exempel. I sommarens tider av semesterhysteri och nyhetstorka släpps identitetens politik fri fullt ut. Tänk bara på alla nyhetsinslag om htbtq under senaste veckan. Och idag möts jag av den stora nyheten att ett dussin mycket gamla skelett från en samisk befolkning in norr – som arkeologer deponerat på Nordiska muséet – nu ska jordfästas med vederbörlig uppvaktning av olika myndighetspersoner och jojksång mm (det talas om ”repatriering”). Också den romska minoritetsbefolkningen framför ICA-butikerna får ständig uppmärksamhet. För att inte tala om andra nyinflyttade i sina gettoliknande förortssamhällen.

Som nämnts står identitetspolitiken med ett ben i psykologernas värld. Man kan säga att psykologerna är predikanter för den nya dogmatiken. I medierna ges de ett omfattande utrymme. Här djupanalyseras samtliga våra små och stora förtretligheter i livet. Relationsproblem, tvångstankar, ångest, olycka, mobbning, vantrivsel och mycket annat tror sig själens yrkesarbetare snabbt kunna förklara för dig och mig. Till och med rena etikettsfrågor om hur vi exv ska bete oss på fester och i tunnelbanan kan själstolkarna genast klara av, så att vi får ledning i livet. Inte undra på att en sommarpratare i SR P1 presenteras rsig som ”en fucking queen of psykisk ohälsa”.

Hand i hand med påståenden om vår identitet – vårt innersta – ligger alltså det eskalerande talet om en psykisk ohälsa hos landets befolkning. Vi har alla snart en diagnos. Här jobbar läkarna i anletets svett med att skriva ut piller och terapiremisser (för ”vård” hos psykologer förstås). Att diagnoserna inte baseras på blodprov och liknande biokemiska mätningar medför givetvis att denna själshantering står på en mycket osäker vetenskaplig grund. Men det verkar inte betyda så mycket. Själens entreprenörer famlar efter stöd i förnuft och beprövad erfarenhet. Mer tro än vetande gäller med andra ord.

Samtalet om identiteter bygger alltså på en mycket lös eller vag idéstruktur. Liknelsen med spåkvinnans kristallkula är på plats. Resultatet har blivit en kravlöshet visavi individen, något som kännetecknar den nya dogmatiken. Vi möter den i skolans arbete, där betydelsen av kunskaper, betyg och ordning blivit fenomen av andra rangen. En liknande tendens syns tydligt inom rättsvården. Särskilt unga brottslingar får en klapp på axeln. I förhoppning om bot och bättring ges grova brottslingar påföljder i stil med några dagars samhällstjänst på kyrkogårdar.

Jag påstår inte att frågor om kön, samlevnad och hälsa saknar betydelse. Synen på oss själva och andra själsliga funderingar har förstås intresse. Men det jag menar är att individens enskilda problem ges alltför stor uppmärksamhet, att de behandlas nyckfullt och att åtgärderna ofta inte botar de svårigheter som lyfts fram. Tvärtom tycks själsexperternas, juristernas och pedagogernas beslut eller rekommendationer snarast förvärra den enskildes problem.

Om jag har rätt i mina påståenden tvingas man fundera över varför det har blivit som det är. Svaret är inte enkelt. Men jag kan se två anledningar, förutom en utveckling som påverkats av ett tänkande globalt. Ett skäl är mediernas förändring från organ för redovisning av nyhetsfakta till fora för åsiktsbildning och underhållning. Den tidigare dominansen av stram faktapresentation har alltså vikit för journalisternas personliga åsikter. Att journalistkåren i huvudsak intar vänsterpositioner har därför medverkat till det identitetstjat vi möter idag. Det är dessutom billigare för mediehusen att hålla sig med personliga tyckare och underhållare än välutbildade och stringenta presentatörer och analytiker av fakta. Dagstidningarnas försämrade lönsamhet och reklamens hårda krav på förströelseinnehåll är en viktig förklaring.

En annan anledning är till flödet av identitetstänk är den svenska politikens utveckling. Den går för övrigt till stor del hand i hand med medierna. I stort sett samtliga partier driver politik i populistisk riktning (med press, radio och teve som verktyg). Den kravlöshet jag nämnt ovan framstår som ett svenskt politiskt signum. Individen beskrivs som offer för strukturer som han eller hon inte rår över. Politisk enighet tycks därför råda om att krav inte kan ställas på skolungdomar, brottslingar eller personer som uppenbarligen själv valt att söka sin försörjning via bidrag. Kravlöshetens strukturtänk syns i synen på könen (feminismen), i synen på psykiska diagnoser och i synen på kunskaper. I flera fall syns ett relativt tänkande rörande gränsen mellan fakta och åsikt, mellan sanning och opinion. Var och en väljer sin sanning. Frånvaron av kunskapskrav i skolan, bristen på ordning och reda i könsdebatten och flum inom vetenskapssamhället är som jag ser det viktiga exempel på denna kravlöshet. Flummigast är tänket inom exv psykologi, psykiatri och kriminologi.

Slutligen en mer spekulativ och skrämmande tanke. Medborgare som inriktat sitt liv på identitetstänk, nöjen, sin egen psykiska ohälsa är förmodligen enklare att manipulera politiskt, än personer med integritet och kritisk samhällssyn. Min misstanke kan tyckas förnedrande. Men det politiska spelet styrs sannerligen inte av förnuftig hänsyn till samhälle och medborgarnas frihet. Dagens politik är en kamp som kraftigt färgats av populismens egoism. I sig en strimma av en manipulativ syn på individen. Meningen är att forma ditt och mitt liv och tänkande genom mediernas och politikens krafter.

Torsten Sandström

2019-08-06