Vårt land är en obetydlig del av jordens yta. Detta simpla konstaterande är en bra start på tankar om vad vi ska göra för miljön. Vi är en liten nation och bör därför jobba med miljöreformer som vi klarar av från vår position i Europas norra utkant. Många små viktiga men eftertänksamma steg.

Jag menar inte att vi ska nonchalera forskarmajoritetens uttalande om CO2-tillväxtens risker. Men även här bör vi besinna oss. Det finns åtskilliga forskare som hävdar motsatsen. Och framför allt är vår lilla nation en av globens minsta bovar i sammanhanget, dvs då det gäller att sprida CO2. En stor del av vår elenergi är från vatten- och kärnkraft. Två prima källor till hållbar energi. Enligt min mening talar detta sammantaget för att svenska politiker och medier bör visa lugnt och vrida ned volymen på propagandan om akut hets rörande CO2. Det är bättre om andra än Greta Thunbergs familj tillåts forma svensk miljöpolitik.

Min tanke är att all politik bör byggas på ett förnuftigt samtal. Vad kan Sverige bidra med tanke på landets läge på kartan, befolkningsstorlek och ekonomi? Nationens position vid Östersjön och dess förbindelse med Atlanten bör förstås vara vår utsikts- och startpunkt vid ett strategiskt förändringsarbete. Vad innebär detta rörande tänkbara miljöreformer?

Två forskare lyfter i DN 2019-07-30 fram en synnerligen viktig och handfast miljöaspekt rörande det svenska jordbruket. Tanken är att nutidens svenska bönder driver fel linje rörande kretslopp inom miljön. Allt fler bönder satsar nämligen på produktion av antingen kött eller växter. Förr användes betesdjurens dynga som gödsel på bondens åkrar. Nu blir mycket gödning från köttdjuren onyttig eller kvar på betesmarken eller diken däromkring. Och de bönder som satsar på odling av grödor köper kemiska gödselmedel som sprids i massor över fälten. En stor del av dessa kemikalier rinner vidare ut i sjöar och hav. Den övergödning som sker i Östersjön talar sitt tydliga språk. Fiskar får sjukdomar eller dör. Alger blommar och sprider gifter. Liksom de två forskarna anser jag att svenska politiker och medier här har ett tydligt miljöproblem att bita i. Men det sker inte.

Starka krafter från C-partiet och bonderörelsen jobbar nämligen mot. C och dess närstående agerar även för en liberal politik vad gäller användning av olika gifter inom jordbruket. Då förbudsfrågor har dryftats inom EU-parlamentet har C-ledamöter agerat mot. Och S-partiet gör som vanligt inget mer än snackar om höjda skatter.

Från EU styrs en rad åtgärder som skadar miljön och ökar CO2-halten i luften. Framför allt ger EU bidrag till stora odlare av vete mm. På så vis främjas ett storskaligt missbruk av kemiska gödselmedel, med de effekter på sjöar och hav som nyss nämnts. Dessutom främjar EU via bidrag att åkrar hålls öppna utan någon odling. Europas miljötalibaner och många andra älskar nämligen idén om ”det öppna landskapet”. Rop om detta hörs samtidigt som man hånar trädfällning i Brasilien. Alltså ännu ett prov på tal med kluven tunga. Varför inte föregå med gott exempel och återplantera oanvända åkrar med löv- och barrträd? Åtminstone bör den som vill se ett öppet landskap omkring sitt eget hus själv betala för detta och inte uppbära bidrag från skattebetalarna.

Min slutsats är således att svensk miljöpolitik präglas av dubbelmoral. Det talas vitt och brett om hur miljön ska värnas. Ändå undviker politiker och medier att ta tag i en handfull näraliggande och praktiska åtgärder av den typ som nyss nämnts. Det blir mest snack och liten verkstad. Och när handlingskraft ska visas så sker det på ett symboliskt vis, genom åtgärder som kostar mer än det smakar. Många miljarder slängs bort på perifera projekt. Klassisk är S- och Mp-regeringens strösslande med bidrag till köp av elcyklar. Lika illa är horder av statliga och kommunala miljöinspektörer som reser land och rike runt antingen för att värna arter som hotas att slås ut eller för att utrota arter som påstås vara invasiva. Jag vill inte påstå att alla insatser av detta slag är olämpliga. Men jag menar att de visar på ett miljöarbete som är valhänt och där politikerna startat i fel ända. Stor byråkratiska kostnader till tveksam nytta.

Jag förstår att det kan vara svårt att ta itu med de stora frågor jag nämnt om jordbrukets inriktning samt spridandet av kemisk gödsel och gifter. Men däremot kan jag inte acceptera den dubbelmoral som präglar svensk politik. Stora ord om frälsning av jordens klimat och miljö. Men då det kommer till handling så blir det mest dyrbara felsatsningar. Praktexemplet är nog den förestående avvecklingen av ett fungerande kärnkraftverk. Med ett streck utplånas kanske 10% av nationens goda elkraft, för att i vintertider ersättas av kolkraft från Europa. Beklaglig är även storskalig underlåtenhet avseende de handfasta exempel som nyss nämnts.

Förklaringen är de starka politiska krafter som hindrar en god svensk utveckling. Här framstår som sagt C-partiet som en viktig bov. Men det tyngsta ansvaret bärs av det ”ständigt” regerande S-partiet. För att till varje pris behålla makten över staten – och den bidragspolitik som är S-partiets främsta drivkraft (eller psykofarmaka till folket) – spelar man samman med Mp, C och L genom den eländiga Jöken (januariöverenskommelsen). Sverige framstår alltså som dubbelmoralens Mekka. Vi är inte alls något föredöme för övriga världen som vissa påstår.

Torsten Sandström

2019-08-03