Anti-PK-bloggen

Till SvD säger Ebba Witt-Brattström: ”Får mina bästa idéer i vattnet”.

Min slutsats är att hon hittills inte badat tillräckligt…

Att försöka förstå vad som händer i människors hjärnor – och varför – är synnerligen intressant. Detta är förklaringen till att psykologin idag tilldragit sig ett enormt medialt intresse. Tidningar, radio och teve ägnar mycken tid åt att intervjua psykologer av olika slag samt att lansera själsliga förklaringar till vardagens skeenden.

Jag har kritiserat detta i mina texter. Min kritik baseras i huvudsak på psykologins darriga vetenskapliga underbyggnad. Jag påstår inte att alla universitetspsykologer går på tunn is. De har ibland viktiga saker att säga. Men en bred grupp går fel väg anser jag. Isen brister.

För några år sedan irriterade jag mig på att psykologer vid Lunds universitet ägnade en stor och kostsam studie åt ”otrevlighet” på jobbet. Jag kan förstå att många vill veta vad som kännetecknar otrevliga arbetskamrater. Men min poäng är att otrevlighet inte går att undersöka med vetenskapliga ambitioner. Intervjuer ger subjektiva svar. Det som en person uppfattar som ironi ser en annan som mobbing. Känslor och attityder är alltför flummiga fenomen för att analyseras i vetenskapens provrör. Resultatet blir bara gissningar. Rena rama horskopen vill jag påstå.

I dagarna har medierna uppmärksammat en liknande studie från Uppsala universitet, där professor Stattin menar att föräldrar som ärhån fulla mot sina barn riskerar att uppfostra mobbare. Ve och fasa! Alltså en skamlig skolning av en ny generation nedlåtande medborgare. Detta måste genast stoppas. Stattin kan säkert räkna med feta forskningsanslag för att samhället ska kunna utrota dessa farliga metoder för uppfostran.

Jag har minst tre invändningar. Den ena är att det inte alls finns säkra beläggför att barn som kritiseras hårt växter upp till personer som kränker andra. Jag är inte alls för hånfull uppfostran. Men jag anser att det finns mycket annat som händer mellan föräldrar och barn som skapar unga blivande mobbare. De flesta utvecklas sannolikt normalt, trots inslag av hån. Men några kanske tenderar att jaga andra på ett vis som kan ses som mobbing. Än en gång står vi inför en flummig problematik som liknar den om otrevlighet (på jobbet) som jag börjat med.

Min andra poäng är att naiva forskare på jakt efter projektpengar givetvis försöker studera negativa attitydersom hån och otrevlighet. Här bjuder nämligen S-partiets stat på pengar för sådan forskning. Och så hugger psykologerna på kroken. Men det vetenskapliga problemet är att det även finns positiva attityder. Omtanke och kärleksfullhet är också ting som borde studeras under den psykologiska vetenskapens lupp (ifall den nu brukas). All objektiv vetenskap bör vara neutral i valet men negativa och positiva känslor/attityder. Vuxna som ibland brukar hån kanske i övrigt agerar kärleksfullt.

Min tredje och främsta poäng rör den politiska bakgrund som otvivelaktig finns till koncentrationen på negativa attityder. För mig baseras alla vettig barnuppfostran på en tydlig balans mellan kärlek och krav (alltså en jämvikt mellan positiva och negativa attityder/känslor). Det barn som inte möter krav som ibland är tuffa och emellanåt hårda riskerar att misslyckas i vårt samhälle, som inte erbjuder någon enkel väg till framgång. Lika tydlig är kombinationen med kärlek. Jag tror uppväxten blir svår svår för ett barn som varken får möta värme eller motstånd från sina föräldrar. Men i Sverige tas kärleken för given, medan kraven stämplas med dödskalle.

Problemet är alltså att många miljoner med forskningskronor skickas till Statin och hans kollegor som sysslar med en egendomlig attityd- och känsloforskning. Den som förstått mig rätt inser att krav är något gott och nyttigt för alla ungdomar och äldre. Kritik är nödvändig för all utveckling. Jag tänker inte på okvädingsord och hånfullhet (vad nu det är). Men på tydlig normering och åtgärder ifall barnet inte väljer rimliga levnadskrav.

Kärnan i min text av idag är att det svenska samhället inte förstått nödvändigheten i kombinationen av kärlek och krav. Detta syns i en jakt på alla attityder och känslor som kan uppfattas som krävande och ytterst negativa. På så vis framstår vårt land som enarmat. Vi vill bara ge kärlek och lycka. Men det är ju vanvett att bara stanna där. Varje barn som inte får motstånd i rimliga former riskerar att bli en bortskämd medborgare, som inte kommer att förstå att samhälle och chefer måste försöka rätta in dem i ledet. Alla samhällen baseras nämligen inte bara på kärlek utan också på krav.

Bevis för mitt resonemang finns i dagens svenska samhälle. Bristen på nyttiga krav har kört skolan i botten. Vid universitet och högskolor tycks alla få betyg utan rimliga kunskaper. Brottsliga ungdomar behandlas med sammetshandskar. Personer som inte vill jobba måste ges bidrag. Osv.

Alltså darrar den psykologiska vetenskapen. Studierna tar ofta sikte på negativa känslor och attityder. Och inriktningen är att krav i olika former är något oönskat. Detta styrks av att forskarna i Lund och Uppsala inte inser att det är omöjligt att skilja mellan ironi, kritik, hån eller liknande yttringar av kravställande. Det är faktiskt så att en person som yttrar sig så kan ha fog för sitt agerande i en given situation. Allt är nämligen beroende på sammanhanget, dvs mottagarens agerande. Om denne uppträtt avvikande kan kritiken vara berättigad. Men detta får inte sägas i Sverige. Nationen är nämligen kravlöshetens Mecka. Alla som här ställer krav på andra riskerar att stämplas som mobbare. Landets politiker önskar på så vis hjälpa de svaga. Men i realiteten är risken uppenbar att man motverkar en god utveckling.

Torsten Sandström

2019-07-17

Publicerad i samverkan med ProjektSanning, https://projektsanning.com