Politiker har i alla tider försökt måla vackra bilder av sin verksamhet. Genom en väl vald etikett blir det egna samhället skönt eller motståndarens motbjudande. Vem vill leva i Fattigsverige eller Lortsverige? I det perspektivet är begreppet Folkhemmet en genial skapelse. Många tror kanske att det är en svensk uppfinning. Men som så mycket annat har det sin upprinnelse i den tyska nationens framväxt och industriella frammarsch från mitten av 1800-talet och framåt. En kapitalistisk samhällsordning främjades av sociala skyddsanordningar av olika slag. Därför talade man om en Folkgemenskap. Det förstod Bismarck och senare även Hitler. Fattiga arbetare bildade nämligen inga trogna väljarskaror. Tanken om en vänlig folklig gemenskap är en given röstmagnet i tider av oro.
Mot den bakgrunden måste Per Albin Hanssons vackra ord om Folkhemmet ses (1928). Hans vision var en plädering för jämlikhet och ett fredligt byggande av ekonomisk välfärd inom den svenska nationen. En försmak av den New Deal som Roosevelt initierade efter börskraschen 1929.
Fortfarande klingar ”Folkhemmet” vackert i många svenskars öron. En bild av Sörgården eller Bullerbyn framkallas. Alltså ett språk som står med ena benet i bondesamhället. Och med andra i staden ditt flyttlassen gick och där oron och osäkerheten om jobb och framtid måste dämpas. Det var S-partiets väljarbas som lockades av visionen om det goda hemmet där alla var mätta, friska och nöjda. Dåtidens C-parti, dvs Bondeförbundet, attraherades av en annan tanke om svensk nationell gemenskap. Partiet använde ett språk där blonda svenska bondgrabbar kontrasterades mot utländska ”raselement”.
Det är därför ingen slump att SD-partiet idag ofta ordar om Folkhemmet. Att det har en tung nationell förklaring är ett skäl. Ett annat är syftet att skjuta in en kil mellan folkets breda bas och S-eliten i toppen av staten och andra organisationer. En indignerad s-reaktion är given. S-partiet har det inte så enkelt. För deras del är Fattigsverige i huvudsak redan undanstökat. Nu bygger partiet inte längre nationalism i gängse mening. Man satsar nämligen sedan länge på det ”starka” och ”globala” samhället. Skattebetalarnas pengar brukas alltmer i riktning mot utlandet. Visionen är att det gamla folkhemmets inbyggare idag ska ta avstånd från fattigdom och konflikter utanför Sveriges gränser.
Såväl ”folkhemmet” som ”det starka samhället” är en lekar med ord. Syftet är att leda folkets tankar i en särskild politisk riktning. De ledande politikerna vill forma min och din identitet. Dvs vår syn på oss själva rörande den gemenskap vi tillhör. Det är ingen tvekan om att folkhemmet vill forma en nationalism, vår syn på oss själva som svenskar. Men sedan några årtionden pågår alltså ett svenskt försök till omidentifikation. Tanken är att vi ska luta oss tillbaka och låta det starka samhällets ledare transplantera in föreställningen om att vi är européer i våra hjärnor. Många kanske rycker på axlarna och säger: ”vadå, Sverige är en del av Europas karta”. Men det är in geografin som nu är problemet. Bakom den pågående omidentifikation jag talar om finns nämligen en tanke om överstatlighet. Och denna idé innebär en frontalkollision med nationalstaten och det demokratibegrepp vi hittills hyllat. Dvs att folkets framtid ska beslutas i val där nationens medborgare avger sina röster. EU:s ledare pläderar däremot för alltmer överstatlighet. Och ledande svenska politiker är med på det tåget. Även S-partiet förstås, som typiskt nog främst med naglar och klor kämpar för ett bevarande av en nationell rätt att beskatta det svenska folket. Demokratin blir en sekundär fråga.
Jag är för en europeisk integration. Dvs en stegvis förändring av regler om handel och transporter inom Europa. På sikt kan jag tänka mig en utvidgning av gemenskapen. Men den ska ske sakta och genom folkrörelser underifrån i den mån svenska folket identifierar sig med politiska och kulturella rörelser inom världsdelen. Inte ovanifrån, genom att den politiska eliten i förskönande ordalag smyger in sitt europatänk i våra hjärnor. Och att vi tvingas åse att alltfler politiska beslut flyttas ut från Sveriges riksdag.
Den utveckling jag talar om sker närapå i smyg, utan att begreppet demokrati diskuteras i sammanhanget. Det svenska självbestämmandet begränsas således utan en rejäl debatt om en maktförskjutning till utlandet är bra eller inte. Till råga på allt framställs motståndarna som konservativa nationalister, trots att de ändå bara tänker som norrmän och schweizare gör! Det är uppseendeväckande att det svenska folkhemmets nutida försvarare drabbas av glåpord.
En kursomläggning inom svensk demokrati är en allvarlig fråga. Om den politiska situationen inom unionen varit stabil och harmonisk hade bilden kanske varit annorlunda. Men just nu är Storbritannien på väg ut ur unionen. Och kvarvarande nationer drar åt två-tre olika håll, bland annat i den centrala frågan om överstatlighet. Även inom samtliga medlemsnationer är åsikterna delade. Enligt min mening sker därför en utveckling för federalism helt fel i tiden.
Vidare är det tragikomiskt att ledande politiker i Sverige skickar ett politiskt B-lag till Bryssel för att handha unionens framtid. Det är inte de vassaste knivarna i lådan som ska förvalta det nya EU. I det nyss passerade parlamentsvalet har flertalet kandidater mest talat om vad Sverige har att lära Europa. Alltså få ord om gemenskapens hot mot svensk demokrati. Nu skickas personer från det undre toppskiktet ned till Bryssel för att handha den svenska nationens öde. Den som studerar det kafkaliknande regelmyllret i den nyligen antagna dataskyddsförordningen förstår vad jag talar om. På omständligaste brysselspråk blixtbelyses det betongsamhälle som den politiska eliten leder den svenska nationen in i. Utan hänsyn till konsekvenserna för enskilda och företag. Utan en genomgripande diskussion om demokratins framtid.
Torsten Sandström
2019-06-13
Publicerad i samverkan med ProjektSanning,https://projektsanning.com/
