Jag kan inte låta bli att muntra upp mina läsare med bilder från SvD:s besök idag på Wanås konstutställning, i centralorten Knislinge. Byn är annars mest känd för fotbollsspelaren Knislinge-Persson från 1960-talet. Eller jordbruksministern Sam Norup (C) från Erlanders kohandelsregering under 1950-talet. Ett idag politiskt aktuellt tema värdig skön konst.
På Wanås säger man sig syssla med konst. Åtminstone säger ”konst”-reportern Anna Nittve detta. Ett sådant efternamn borgar för ett gott omdöme på denna kulturscen. Kolla bilden ovan! En skönhets- och känsloupplevelse. Möjligtvis är installationen en hyllning till närliggande Ballingslöv, där många goda brottare finns. Mer troligt är att det rör sig om en hbtq-gest, som förstås är högsta mode och därför är lika med stor konst, och därmed basta!.
Jag ber läsaren supa in denna monumentala konstupplevelse som får mig att tappa andan. För säkerhets skull har varje storverk ett förklarande namn. Så vi alla kan veta vad konstnären tänkt. Eller kanske att han eller hon öht tänkt. Själva tanken är nämligen central. Någon övrig skicklighet behövs inte. Helt i Lars Nittves anda alltså. Mannen som runtom i världen vet att värdera verk så att det blir många nollor på prislappen. Han är som en börsanalytiker – enda skillnaden är att han själv bestämmer kursen. Även konstnärerna har antagligen en nollrik sifferkombination. Kanske också någon med bokstäver? Vad vet jag?
Nedan följer ett annat gigantiskt storverk. Nej det är inte reklam för ett öbryggeri. Hemska tanke! Det är svensk och internationell konst år 2019.
Hur länge ska denna fars fortsätta, kan man undra. Risken är att det blir lång tid. För den demokratiska grunden bakom intigheten är viktig att förstå: ”vem som själv vill ska ha rätt att kalla sig konstnär, oavsett fallenhet eller skolning.” Det är en mänsklig rättighet att välja sin försörjning.
Forna tiders mästare jobbade sig upp med talang och träning. Långsamt och osäkert. I vår tid härskar som sagt human rights och då gäller det omvända. Med kritiker i familjen Nittves klass kan allt hända! Det är i vart fall spännande och skojigt.
Som stor vän av världens konst – och även själv amatörkluddare – vet jag inte om jag ska skratta eller gråta. Men en sak är säkert. Tacka vet jag Göingetraktens fotbollsspelare och brottare!
