Anti-PK-bloggen

Sedan Göran Person genomdrev en olycklig kommunalisering av svenska skolan har Sverige stegvis halkat ned i resultatindex. Nu strax ovanför bottenträsket. Man väntar sig kanske då att svenska medier, till följd av dyster statistik, maximalt ska framhäva fokus på kvalitetsstudier och kunskaper. Men det verkar som om någon sjukdomsinsikt inte infunnit sig. Vänsterns kravlösa pedagogik rasar bara på. Inom deras led finns nämligen en förespråkare för varje tänkbar pedagogisk tanke. Allt kallas vetenskap.

Nu ett exempel hämtat från Rapport SVT2 från häromkvällen. I inslaget glorifierades en slöjdlärare. Vad hade hon gjort? Jo, hon tränade sina unga elever i att sy ”snoppar ” och ”snippor” av mångfärgad flanell. Stolt berättade hon att det gav utrymme för samtal om sex och samlevnad.

Jag är inte pryd. Jag menar bara att kursplanernas krav på kunskapsfärdigheter måste stå i centrum. Inte feminismens för närvarande populära tankar eller lärarens privata val. Min poäng är att det inte är lärarens sak att bestämma vilka färdigheter som träning ska ske i. Men när det gäller frågor som den politiska eliten främjar tycks inga regler i skollag och läroplaner gälla. Greta Thunbergs skolk från skolan i strid mot lagen (skolstrejk kallad) hyllas av landets medier och makthavare. Och slöjdläraren på teve förvandlar läroplanens ämne slöjd till sexsnack. Det är inte konstigt att nationen rasar i skolrankingar. Sverige lutar som tornet i PISA.

PK-ändamålen helger uppenbarligen medlen. Och landets medier står på rad och applåderar.

Det är därför Sverige rasar på PISA-rankingen. Vem minns refrängen: ”when will they ever learn”? Ja, when will they learn?

Det nya samhällets värderingar är intressanta. PK brukar karaktäriseras av en tvingande dogmatik, som tar sikta på kön, klimat, globalism, mänskliga rättigheter od. Man kan därför tro att PK rör en uppsättning fasta sanningar. Så är det inte. De vägval som sker görs i allmänhet inte på vetenskaplig grund, även om de ibland råkar vara korrekta. Jag menar att den nya tidens PK-ideologi påminner om romantikens syn på samhälle och kultur. Det rör sig om ett knippe åsikter, som bara delvis är förankrade på förnuftets grund. I stället dominerar svepande och drömmande mål om hur människans liv bör vara. Man kan säga att det är känslosamhetens lov som sjungs. Det är inte fel av visa känslor. Men lovsången gäller inte den kritiskt kyliga logik som kännetecknar forskning och vetenskap. Låt mig förklara.

Upplysningstidens stora tänkare under 1700-talet vände sig mot allehanda tankefoster med grund i kristendomen. En lång rad bibliska påståenden om kosmos, naturen och människan kritiserades häftigt. Filosofer som Voltaire, Diderot och Hume ifrågasatte – med logikens och förnuftets hjälp – det rådande samhällets syn på vetenskap. De menade att uttalanden om verkligheten måste baseras på iakttagelser (förnimmelser) och inte på gamla dogmer med en sanningshalt som inte kan prövas. Man varnade samtidigt för att kroppens sinnen, främst ögat och hörseln, enkelt kan bedras. Därför är säkra fakta om den omgivande verkligheten svåra att slå fast. Men ändå menade man att vissa sannolika slutsatser kunde dras om kosmos, naturen och människan.

Utan tvekan öppnade den nya filosofin dammluckorna till ett nytt rationellt sätt att tänka. Fria tankar flödade. Och på så vis lades grunden till den vetenskapliga revolution som kom att förändra världen fram till idag. Från upplysningen härstammar Darwins och Einsteins bedrifter samt ett brett spektrum av rön inom medicin, fysik, kemi, biologi mm. Därför kan betydelsen av upplysningens modiga tänkare inte överdrivas.

Men deras kritiska rationalitet irriterade inte bara kyrkans män. Konstnärligt lagda personer uppfattade förnuft och logik som utslag av stelhet, kyla och tristess. Därför växte en kulturell motståndsrörelse fram under framför allt 1800-talets första del. Romantiken. Den syns framför allt inom litteratur och bildkonst, men även i någon mån i samhälls- och humanistiska vetenskapsgrenar. Intresset vändes från förnuftet till människans själ och känsloliv. I fokus hamnade därför hennes subjektiva upplevelser eller fantasier samt spekulationer om människans och folkens natur. En följd av romantiskt tänkande blev idéer om mänskliga särdrag av biologiskt eller nationellt slag samt föreställningar om en orientalisk eller exotisk människotyp.

Det är enligt min mening tydligt att nutidens PK-ism har en påtaglig närhet till romantiken. Frånsett begränsade delar av klimatdebatten vilar nutidens dogmatik inte på vetenskaplig grund. I huvudsak rör den nya läran känslor och drömmar, vilket syns i en rad värderingar eller politiska ställningstaganden. Klimatfrågan är hårt politiserad, låt vara att ett vetenskapligt stråk finns. Åtskilliga påståenden rörande feminism och kön saknar förankring i biologisk forskning. Även hyllandet av folkrättsliga likhetsnormer och upphetsningen kring globala frågor påminner mer om romantiskt drömmande än om kritiska förnuftsresonemang. Liksom hos romantikens förespråkare byggs ett tänkande som vilar på spekulationer och känslor. Intresset för psykologi rusar vilt, liksom antalet olika diagnoser inom psykiatrin. Gissningar och fantasier har kommit att ersätta resonemang som bygger på kritiskt förnuft. Man kan därför säga att PK-läran vilar på en relativ inställning till mänsklig kunskap som inte baseras på vetenskap eller beprövad erfarenhet.

Detta syns naturligtvis även i det politiska och kulturella samtal som förs i vårt land. I grunden rör det sig om ett uppror mot etablerade sanningar eller värderingar. Med ordförande Mao´s ord är ledstjärnan att ”låta hundra blommor blomma”. Därför ställs ”vita män” mot multisexuella feminister. Skolbokskunskaper ställs mot praktisk handling. Naturliga reaktioner beskrivs som psykiska sjukdomar. Kolonialism fördöms medan multikultur ses som ett ideal. Osv.

Tydligast syns den moderna romantikens mystik inom bildkonsten (i vid bemärkelse). Den egalitära eller värderelativa anda som förespråkas medför att egentligen allt kan kallas konst eller konstnärligt. Toalettpapper lindade kring broar eller knivstick i färgade dukar framställs som stor konst. Några damer som smorts in med blåfärg och kravlar på ett vitt papper förvandlas på Wanås slott till konstnärer. En naken dam som sitter stilla i en glaslåda kallar sin totala tomhet för performance-konst. Fasadklotter förklaras vara en skönhetsupplevelse. Betongfasader med fyrkantiga hål för fönster ses som berömvärd arkitektur. De likhetsdogmer som genomsyrar PK-ismen har alltså fått sin tydligaste gestalt inom konsten. Vad som helst kan nämligen kallas konst. Vem som helst ska ha rätt att kalla sig konstnär. Men, säger jag, om allt är konst blir inget märkvärdigt. Alltså är den nutida konsten döende.

Enligt min mening framstår den nya PK-ideologin som en fara för det öppna samhället. Det är nämligen inte fråga om att kritiskt söka efter sanningar i upplysningens anda. Inte heller att ställa krav på individer eller fråga dem vad de kan göra för samhället. Det är inte heller fråga om en total öppenhet i samtalet eller i odlandet av blommor. Nu gäller en kombination av kravlöshet och något som påminner om ett åsiktsförbud. PK-ismens centrala normer får nämligen över huvud taget inte ifrågasättas. Den nya dogmatiken har redan fått allvarliga konsekvenser för svensk vetenskap. I Lysenkos efterföljd (från sovjettiden) favoriseras i vårt land tillrättalagd forskning och utbildning. Statsfeminismen är ett exempel. Ett annat är att forskningsanslag öses ut på projekt som baseras på CO2-analyser, medan nödvändigt fördjupat vetande om kärnenergi lyses i bann. På så vis blir PK-ismen ett nytt och auktoritärt sätt att tänka. Jag menar därför att alla människor som hyllar ett kyligt förnuftstänkande måste reagera. Låt oss följa i fotspåren av upplysningens kritiska filosofer. Det är nödvändigt att göra motstånd mot den trosbaserade nya dogmatiken!

Torsten Sandström

2019-05-11
Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se