Det är intressant att notera återkommande avslöjande om riksdagsledamöter som fuskat med uppgifter om sitt boende för att på så vis få höga ersättningar för dubbel bosättning. Nästan alla hänvisar till misstag. Men man kan knappast få en felaktig ersättning utan att själv fylla i en blankett och lämna den till Riksdagen.
Mer intressant är att ledamöter faktiskt vill ta risken att bli upptäckt som fuskare. Det vill säga att en ledamot, som står bakom straffrättsliga regler mot bedrägeri och annat lurendrejeri, vågar riskera att själv betraktas som kriminell. Förklaringen måste vara en självsyn som går ut på att man står över lagen. Det vill säga en känsla av att man egentligen inte sysslar med fusk, utan att det rör sig om pengar som man faktiskt har rätt till.
Det mest intressanta är just denna klasskänsla som finns inom en överhet, som är väl avgränsad och med makt, som utfärdar lagar för andra att följa. Nästan alla politiker ogillar mitt resonemang om en politisk klass. Det ses som populism att tala om yrkespolitikerna som en klass, jämförbar med adel eller kapitalister. Men faktum är att mönstret är tydligt klassbundet. Ty yrkespolitiker är personer:
– med en lagreglerade maktställning
– med en social sammanhållning via familjerelationer, politiska kontakter, avtal
– som skaffar sig nya sysslar via nätverket
– som lättvindigt tillskansar sig andras pengar utan motsvarande egna insatser
– som ser sig själva som stöttepelare i samhället
– som uppträder som om de stod utanför regler som gäller för vanligt folk.
Den 1 maj brukar man höra och se röda paroller om ”klass mot klass”. Det är just det vi ser prov på då en riksdagsledamot avslöjas med fingrarna i syltburken.
