På 1960-talet talades en hel del om ”Parkinsons lag”. Det rörde sig om flera utvecklingstendenser inom framför allt offentlig förvaltning. Upphovsman var engelsmannen Northcote Parkinson, som i två böcker med mycken kritisk humor gisslade den offentliga byråkratins tillväxt. Utgångspunkten är att system som inte utsätts för konkurrens och kontroll normalt lever sitt eget liv i expansionens tecken. Parkinson såg sig själv som en botaniker, som vetenskapligt studerade tillväxten av ogräs inom den offentliga administrationen. I en anda av Monty Python´s flygande cirkus visade Parkinson att den brittiska flottan under åren 1914 till 1928 kommit att få fler amiraler än krigsfartyg.
Ett kort försök att beskriva Parkinsons teser ger följande resultat:
1. De offentliga utgifterna ökas ständigt så att befintliga anslag äts upp till sista kronan
2. Nya arbetsuppgifter planeras så att krav på ökade anslag blir följden
3. Befintliga byråkrater vill göra karriär och ser till att nya underordnade kollegor anställs
4. Följden blir att mer tid kommer att ägnas åt oväsentligheter
Enligt min mening är det anmärkningsvärt att den kritiska debatten om byråkratins tillväxt nära nog tystnat i vårt land. Tillsammans med Frankrike är Sverige pappersexercisens eldorado, en nation med en ständigt ökande offentlig förvaltning. Bara inom den svenska landstingsvården har sedan 2010 antalet byråkrater ökat med 36 % till 44.000. Samtidigt har läkarkåren – som bara ökat med ett fåtal procent – tvingats lägga ned alltmer tid på arbetsuppgifter som ger administratörerna service. Resultatet blir att läkarna får mindre tid till sina patienter. Att sjukvårdsköerna ökar skapar i sin tur ett ständigt flöde av förslag på nya administrativa rutiner osv.
Man kan därför påstå att Sveriges politiker skapat ett omfattande ”byråkratikomplex”. Problematiken påminner om det som man brukar peka på då militären köper in utrustning. Vårt land har alltså utrustats med en kamoflagemålad evighetsmaskin, som av egen kraft slukar skattebetalarnas pengar. Den gigantiska omfattningen belyses av att 1,3 miljoner svenskar jobbar inom offentlig sektor, jämfört med den privata sidans 2,7 miljoner (2018). Jag påstår inte att flertalet offentligt sysselsatta utför arbetsuppgifter enligt lag nr 4 ovan. Men flera hundra tusen gör det. Alltså försvinner många sköna skattemiljarder till det pyramidbygge som landets politiker sysslar med.
Även om den offentliga sjukvården är det svenska byråkratikomplexets ödessymfoni, så finns det många andra exempel. Som redan Parkinson noterat ges nämligen alltid en uppsjö av vackra förklaringar till ökad satsning på administration. Fantasieggande politiska målsättningar resulterar i rader av nya kontorsarbeten. Ett viktigt exempel är landets många statliga korstågsmyndigheter. Det är organisationer som skapats för att ge sken av att det offentliga önskar hantera ett angeläget samhällsproblem, i stil med jämställdhet, klimatanalys, kulturanalys, diskriminering, delaktighet, specialpedagogik, tillväxt osv. I likhet med storslagna drömmar blir målen svåra att realisera. I flertalet fall är resultaten av dessa myndigheters insatser närmast omöjliga att utvärdera. Men deras existens legitimerar en politisk ambition hos landets politiker. Och ger upphov till miljontals sammanträden, konferenser, tjänsteresor, utredningar, direktiv, blanketter osv.
En viktig dela av det svenska byråkratikomplexet har även en internationell vinkling. Svenska politiker har nämligen en blind tilltro till den verksamhet som bedrivs inom SIDA, FN, EU och en rad andra pärmbärarorganisationer. Mångmiljardbelopp av skattebetalarnas pengar pumpas årligen ut ur landet till internationella organ som är proppfulla av väl betalda byråkrater, med storstilade men ytterst diffusa uppgifter. Den svenska statens välvilja saknar gränser. Även här är effekterna av administratörernas arbete ytterst svårutredda. Skräckexemplet är EU:s vidlyftiga administration i Bryssel. Administration och korruptionen slukar omkring 7 % respektive (minst) 2% av EU:s budget. Och reglerna från Bryssel snärjer företag och enskilda inom Europa. Bara den hiskeliga förordningen om dataskydd (GDPR från 2016), med c:a hundra sidor snårig lagtext, har hittills kostat svenska företag 26 miljarder kronor och beräknas för varje år att kräva ytterligare 6 miljarder i utgifter för kontroll mm.
Vi ser just nu hur landstingens vårdköer växer och hur en större och ineffektivare byråkrati plundrar vårdsökande och andra skattebetalare. Men inget händer – den ”svenska modellen” maler bara på som förut med flaggan i topp. Det svenska byråkratikomplexet rör inte bara problem med att sjuka tvingas vänta eller skattepengar som slängs i sjön. Mängden administratörer och framför allt nya regler ger upphov till en ökande ineffektivitet inom en rad politikområden. Byråkratikomplexet alstrar grus i samhällsmaskineriet. Sverige sackar efter i tävlan mellan världens nationer. Svenska företag och vanliga medborgare tvingas stå tillbaka för – och passa upp – tusentals byråkrater. Det vill säga administrativa klättrare, som med all kraft försöker utvidga sina revir. Och landets politiker applåderar. Nej, nu gäller det väcka liv i debatten om Parkinson´s lagar!
Torsten Sandström
2019-04-26
Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se
