Den svenska statens kyrka begick en gång i tiden de hemskaste skändligheter. Som ett exempel brändes häxor på bål. Anledningen var den kristna trosvissheten. Den rätta evangeliska läran. Med den som dogm blev såväl tortyr som avrättning en naturlig lösning.
I nutiden möter vi en liknande företeelse. Nu rör trosvissheten en palett av politiska värderingar som postuleras som rätta och riktiga. Feminismen är en sådan och motsättningen mellan män och kvinnor blir lika självklar som den mellan satan och gud. Från SvD:s predikstol basuneras den nya läran ut. Och det journalistiska prästerskapet arrangerar dagliga rättegångar.
Jag är varken någon vän av Svenska Akademin eller (än mindre) Horace. Men någon måtta måste det väl ändå vara på feministernas tortyr. Plågoandarna tycks inte känna någon begränsning. Till och med ett vardagligt äktenskapligt bråk förvandlas till ett vapen i könskampen. I en artikel torgförs en kvinnas hat mot sin före detta man. Hatet är naturligt för Horace är känd som djävulen. Och ondskan måste utrotas.
År 1675 avrättades omkring 110 häxor bara i Ångermanland och Gästrikland. SvD:s dåd sker år 2019 och sprids från Stockholm över hela landet. Det som sker i nutid för tanken till Koestlers bok ”Natt klockan tolv på dagen”. Fy sjutton, säger jag. Förr brände heliga män kvinnor. Nu bränner heliga kvinnor män.
