Kustremsan mellan Nice och Marseille är en mångtusenårig vandringsväg. Här har de första européerna sökt sin väg åt nordväst. Även kelter och romare har slagit sig fram. Och i kölvattnet av Englands industrialisering letade brittiska ädlingar efter ett hälsosamt kustklimat. Senare gillade Winston Churchill att dricka Champagne i Nice och Cannes. Och utan jämförelser i övrigt har jag under tjugo års tid tillbringat många sköna vinter-, vår- och höstveckor här.
Det som främst lockar är det omtalade mikroklimatet i skydd av Alperna i norr. Såväl Rhonedalen som Piemonte i Italien plågas av vindar som blåser genom märg och ben. Men inte Côte d`Azur. Här är det milt på vintrarna och inte alltför varmt på somrarna. Man kan därför förstå att 400-talets munkar från Île Saint Honorat funnit trakten behaglig och lämplig för plantering av såväl idéer som sköna frukter. Vi talar förstås om vin, oliver, apelsiner och citroner, odlingar som fortfarande ger trakten sin prägel. Att det omgivande Provence långt fram i historien kämpat för sin frihet mot kringliggande stormakter märks också på flera vis i språk och kultur. Här finns en färgstark lokal egenhet som är svår att beskriva.
Mellan de antika grekiska och romerska handelsorterna Nice, Antibes, Fréjus och Marseille låg en rad av fiskebyar. Och en bit upp från kusten försökte lantliga bondbyar värna sin självständighet från muromgärdade kulltoppar. Till dem förmedlade vandrande härar, handelsmän och munkar intryck av en omvärld som var såväl ond som god. Mycket av denna vaksamma folkliga gemenskap finns ännu kvar – om än trängd av resande, såsom jag och många andra. Det rör sig om en färggrann och kryddoftande kultur som har varit densamma länge, liksom lukten av lavendel från ett kuddvar. En vandring i städernas svala gränder för också med sig en fläkt av det förflutna. En tankeväckande spaning på en tid som flytt. Även en del av den konst som kan beskådas på muséer i Provence skapar en länk till en ursprunglig och primitiv verklighet. Det rör sig om konstnärer som – liksom Picasso, Miro och Matisse – tillsammans återskapat en urgammal bildkonst från Medelhavet.
Inte bara makthavare som Churchill njöt av livets goda i detta sköna klimat. Såväl Ludvig XIV och Emmanuel Macron har nämligen hyllat traktens stora rödvin, Bandol. Ett fylligt vin med smak av russin, plommon, honung och örter. Druvblandningen – främst Mourvèdre och Grenache – talar för detta. Den öppnar också för lagring i minst tio år.
Ett försök att karaktärisera det provencalska köket skapar problem. Enligt min åsikt saknas det kliniska raffinemang man möter i andra delar av Frankrike, och även i norra Italien. Här vid havet rör det sig om ett myller av soliga smaker. Genom tomater och oliver – samt många olika kryddor – ges sardeller, sardiner och lammkött en lantlig smak från förr. På så vis får även gommen en förbindelse med tider som passerat.
Rivieran är alltså en stark länk mellan dåtid och nutid. Många vill gärna betona det medialt moderna i denna havsmiljö, i stil med filmfestivaler och annan glamour. För mig blir bilden däremot en rapsodi av skeenden i det förflutna.
Torsten Sandström
Det tycks som om L-partiet får oväntad hjälp från frostiga nejder. Men frågan är om det en gång så goda och frisinnade partiet inte spelat bort korten, tillsammans med C. Det är tråkigt rörande en gammal god ideologi. Men det räcker inte med ett (bara delvis!!) fritt tänk, dvs fria idéer. Det måste också förenas med rörelser hos folket. Att driva en praktisk sakpolitik. Här är L fruset till is i botten, vilket den före detta första kandidaten till EU-valet så tydligt illustrerar. L satsar på Wikström, en före detta ministerfru, fd kyrkoherde, med ambitionen att tjäna bra pengar. Mänskligt, men ändå… 
