EU har byggts av entusiaster med sug efter makt. Visst fanns det goda skäl, efter ett uppslitande världskrig, att några av de främst inblandade nationerna ville bygga en kommersiell gemenskap kring fri handel och medföljande laggemenskap. Det var mycket klokt. Och har skapat en potential inte bara för fred utan också ekonomisk tillväxt. Jag talar om det som förr kallades den Europeiska gemenskapen, EG.
Fram till senare delen av 1970-talet fungerade detta viktiga gemenskapsbygge väl. Men sedan 1980 har det enligt min mening gått utför med gemenskapen. Detta sammanhänger med tanken om en union, en överstatlighet, som det första parlamentsvalet 1979 blev ett avstamp för. Unionstanken har framför allt drivits av Europas mest centralstyrda demokrati, Frankrike. Krigets förlorare Tyskland har något motvilligt hängt på, men engagemanget har blåsts under i och med att den tyska ekonomin skördat frukterna av gemenskapen (något som Frankrike inte alls gjort i samma mån, och absolut inte Italien). Frankrike gillar att se sig som Europas centralpunkt. Och idéer om storskaliga projekt styrda från Paris finns sedan Napoleon Bonapartes dagar. På den tid blev inte resultatet bestående. Mycket talar för att samma sak gäller idag. Varför?
Jag tror att det har göra med själva bygget av EU, dvs hur kroppen för den överstatliga samverkan konstruerats. Om jag fortsätter med byggmetaforen gäller det frånvaron av en fast grund med stabila våningar därovanför. Jag menar att EU däremot byggts uppifrån. Man har startat med den flotta takvåningen, dvs parlamentet, och sedan hoppats att våningarna i mitten ska bli färdiga bara entréplanet fungerar. Ingången rör valet av medlemmar som har förmåga till politiskt samarbete. Alltså ett typiskt franskt skrytbygge i stor skala. Men på lös grund.
Huvudproblemet med EU är att unionen omfattar stater med helt olika politisk och ekonomisk utveckling. Att enas om handel och tillhörande rättsliga frågor är svårt, men tämligen enkelt jämfört med att få 28 stater att gå i samma politiska riktning. Jag menar inte att en union är omöjlig. Men frågan har väckts på tok för tidigt. Den har dessutom lanserats av politikens andrasortering, dvs personer som av olika skäl flyttas ut ur de olika nationernas centrala politiska sfärer. Det häpnadsväckande är att detta B-lag har tillåtits bygga upp den överstatlighet, som ett mycket stort antal européer idag står tvekande inför (en majoritet tycks dock för). Även om penningbidrag från Bryssel gärna slukas, så obstruerar flera av de nya medlemsländerna ett fortsatt unionsbygge. Österut, från Polen i norr till Italien i söder, finns en allt starkare proteströrelse mot den fransk-tyska överstatligheten. Med Storbritannien på väg ut ser därför framtiden för unionen dyster ut.
I denna situation tror kloka människor att EU:s ledning skulle dra öronen åt sig och skapa en enklare gemenskap (som även britterna gillar). Det vill säga riva bort en handfull överstatlighetsmoment och bygga en stabil handelssamverkan med möjlighet till expansion, då tiden är mogen för unionstankar. Men det är inte detta som sker i Bryssel. Här gäller ännu fransk-tyskt hej och hå! Anförda av andraplansfigurer som Tusk och Junker drivs i stället en politisk kamp mot regeringarna i den östra halvan av Europa. Syftet tycks vara att tvinga igenom det slarvbygge som formats kring Napoleons gamla lydstat Belgien. Strategin verkar dödfödd. Den skapar bara ännu mer motstånd hos länder som Polen, Ungern, Tjeckien, Rumänien mfl. Nationer som ännu inte borde ha släppts in i ett unionsbygge, men som förmodligen platsat i en handelssamverkan.
Det är alltså rätt att säga att EU-bygget skälver i sina fogar. Jag skriver detta när ett val till det så kallade europaparlamentet snart äger rum. Jag menar att parlamentet som sådant är en sorglig historia. En typ av europeiskt klotterplank, lyckligtvis utan direkt rätt att besluta för unionens räkning. Men just karaktären av ”hela havet stormar” innebär att parlamentet riskerar att initiera beslut som senare konfirmeras av medlemsländerna – i allmänhet genom majoritetsbeslut. Det nationella valdeltagande i valen till parlamentet är lågt. De valdas legitimitet blir därför också låg. Till detta kommer det otäcka systemet med lobbyism, som har sitt centrum i Bryssel med kanaler in i EU:s olika delar, inte minst parlamentet. Det rör sig om kanske 30.000 privata aktörer som dagligen vill påverka EU:s politiska inriktning. Bakom står företag och andra organisationer med sina själviska intressen.
Det är sjukt att lobbysystemet accepterats inom EU. För ledamöter i parlamentet finns enbart ett dåligt kontrollerat krav på anmälan beträffande mottagna arvoden (inom vissa gränsbelopp). Men rätt att ta emot pengar för att jobba för externa intressen har alltså en ledamot. Enligt DN 2019-03-12 toppar ledamoten Antanas Guoga från Litauen med sina omkring 8.000.000 kr i sidoarvoden per år från 17 bisysslor. Men om anmälda belopp är sanna vet ingen. Cecilia Wikström intar en föga hedrande plats nr 13 med drygt 800.000 kronor om året från 2 uppdrag. Beloppen kan jämföras med ledamoten arvode på 900.000 kronor per år från parlamentet (frånsett generösa tilläggsersättningar).
Ett namn som är värt att notera är Guy Verhofstadt, partivän till Wikström i parlamentet. Han är före detta premiärminister i operettkungadömet Belgien. Verhofstadt säger sig dra in ungefär lika mycket som Wikström för en handfull uppdrag. Men belgiska källor uppger att han i själva verket inkasserar över 2.300.000 kronor per år. Skillnaden är alltså stor mellan anmälningarna till parlamentet och de arvoden som faktiskt mottas.
Anledningen till att jag nämner detta namn är att han samarbetar med Frankrikes president Macron och därför är en möjlig toppkandidat för en hög position inom EU efter valet. Macron vill införa ännu mer av överstatlighet i kampen mot de högerkrafter som ansätter Frankrike och EU. Han pläderar exv för ett gemensamt skuldansvar euronationerna emellan. Han talar även om ett ”moraliskt överlägset” EU – en vänsterambition anas. Därför är det mycket hoppfullt att Merkels efterträdare Annegret Kramp-Karrenbauer (AKK kallad) i dagarna ljudligt protesterat. Jag hoppas att hon tar ledningen för en reformering av gemenskapen. Franska mediers motreaktion är emellertid hotfull. Flera tidningar talar om en konflikt mellan Frankrike och Tyskland och till och med om ”krigets nerv”. Fredsbygget skakar, tycks det.
Jag ogillar med andra ord ett överstatligt EU. Min text förklarar också varför jag hittills inte deltagit i något val till det så kallade parlamentet. Men i höstens val överväger jag att rösta på en kandidat som verkligenvill förändra unionen till en ekonomisk gemenskap i den stil som fanns före 1980. Frågan är om någon sådan modig kandidat finns? Det vill säga en person som vill avskaffa sig själv som ledamot i ett låtsasparlament.
Torsten Sandström
