Häromdagen sa inrikesminister Damberg att ”gängvåldet måste ner”. Vem tycker inte det. Märk att yttrandet kommer från en regering som haft fyra år på sig att minska klanernas krig i förorterna. Vem tror att den nya regeringen kommer att lyckas bättre?
Men allvarligare är att Dambergs budskap innebär en frontalkollision med den tidigare S-regeringens egen strategi. För ett drygt halvår sedan beslöt regeringen, med stöd av C-partiet, att sk ensamkommande – som fått avslag på ansökan om uppehållstillstånd (och alltså ska återvända hem) – skulle ges en andra chans med nya ansökningar. Migrationsverket uppskattar antalet personer till 9.000. Nu bortser jag från det märkliga att en stor grupp beviljas något som påminner om amnesti. Jag bortser också från de miljardkostnader som beslutet tynger svenska skattebetalare med. Jag tänker nu på mördandet i förorterna. Om två procent av personerna i denna problemgrupp ägnar sig åt brottslighet får polis, åklagare, domstolar och fängelser minst 200 olika brottslingar att jobba med. Om en halv procent av dem hamnar i droggäng som skjuter kan vi räkna med kanske 40 nya mord. Ett svindlande problem för ett folk som önskar har lugn och ro i vårt hörn av världen.
Damberg har suttit i regeringen i snart fem år på rad. Hans uttalande är inte bara en logisk katastrof. Det är dessutom en perfekt illustration på talesättet ” att tala med kluven tunga”. Tyvärr har det blivit ett allt vanligare handlingssätt hos den politiska eliten. Okej att folket går att lura några gånger. Men inte i längden. Damberg bereder vägen för en svensk politisk utveckling i stil med den i USA (Trump) eller Italien (regeringskoalitionen). De två senare kallar S-regeringen ett hot mot demokratin. Det kanske är så. Men det stora hotet är regeringen själv som säger ett och gör ett annat.
