Nu är det dags igen. Först Urban Ahlin och nu Eskil Erlandsson. Den förre, avsutten talman, och den senare fd lantbruksminister. Båda visar sig ha uppträtt alltför närgånget mot kvinnor. Så kan det gå.
Jag är inte alls någon vän av machokultur. Det rör sig om ett inte alls så ovanligt svenskt manligt beteende (för att inte tala om tafsande utlänningar). Klart att det ska fördömas. Det ska för övrigt även den allvarligare klankultur som flyttat in i våra storstäders förorter. Här dödas kvinnor. Här tvingas dom bära slöja. Här skjuter klanernas gäng ihjäl varandra.
Visst finns det likheter mellan svensk och utländsk kultur. Jag tänker nu på tafsandet. Därför bör #Me too-rörelsen – om den vill agera konsekvent – börja tala om hederstafs, hederskladd och hederskränkningar! Kom igen bara.
Läsaren anar nog att detta inte är möjligt. Hedersbeteckningen är en eftergift åt främmande kultur, som svartklädda vänsterliberaler med allvarliga miner gärna vill hylla. Trots att kulturen manifesteras i brottslig verksamhet talar dom om hedersbrott osv. Samma omtänksamhet vill man sannolikt inte visa svenska machogubbar (den outtalade och nästan rasistiska tanken är att infödda gubbar bör veta bättre). Jag gråter inte över att Ahlin och Erlandsson lämnar riksdagen. Jag smilar åt dubbelmoralister, särskilt dom som gärna lagstiftar mot sexism, men själva agerar sexistiskt. Det är bra att Erlandsson återvänder till bondgården och tillåts syssla med det C-partiet kallar närodling (om den är bra för CO2-nivån i Ljungbytrakten kan förstås diskuteras). Att Ahlin fått ett icke-jobb som ambassadör i Ottawa är däremot mindre bra.
Den politiska klassen håller samman på sitt sätt. Det är naturligt men knappast hederligt. Men som mönster för sin klass rör det sig ändå om ”heder”.
Jag förstår snart ingenting!
