Anti-PK-bloggen

Isabella Lövin, Mp, är som bekant miljöminister, som titeln lyder. Häromdagen mottog hon den sk Flygbränsleutredningen, som föreslår inblandning av biobränsle i planens tankar. Utredare är hör och häpna Maria Wetterstrand, Mp. Hon är före detta språkrör för Mp. Dessutom är Wetterstrand aktieägare och styrelseledamot i Cortus Energy AB, som tänker tillverka biobränsle. Bra affärer på sikt med andra ord!

Förr var Sveriges utredningsväsen respekterat. Män och kvinnor med hög kompetens och integritet gjorde jobbet noga (dvs ganska sakta). Nu gäller motsatsen. Snabba lägen av lågutbildade partivänner. Rena beställningsjobben med andra ord.

Att Wetterstrand inte inser intressekonflikten är betecknande. Det är egentligen inte en utredning. Det är en beställning från hennes parti. Och från en regering som måste ”köpa” Mp:s medverkan. Tjänster och gentjänster med andra ord. Wetterstrand tycker själv att jäv uppkommer först om ovidkommande hänsyn tas. Sådan är inte alls juridiken. Det räcker med att en risk för partiskhet finns.

Jag ondgör mig ofta över en tilltagande kravlöshet i det svenska samhället. Nyss rörde det sig om smitare. Här har vi ännu ett exempel. Rena epidemin. Fy sjutton, säger jag. Det sammanhänger med utvecklingen av ett politiskt frälse. Personer som göds av det offentliga och står ovanför regler som gäller för vanliga människor. Den politiska eliten ser inte ens de regler som finns mot ovidkommande hänsyn. Dom tar bara för sig och lever liksom andra ståndspersoner i historien gott. Kolla girigheten hos politiker som kräver staten på hiskliga belopp för lägenhetshyror! Eller hos dom som får höga månadsarvoden för att tillvarat företags intressen vid politiskt beslutsfattande.

Men den politiska adelns framtid är inte ljus. Till sist tröttnar det folk som betalar. Varför inte i lära av historien, lyssna på folket och följa regelboken?

Torsten Sandström

I tidigare bloggar är jag kritisk mot tendensen att tala om ”nolltolerans”. Ett mål som inte kan utlovas med säkerhet ska inte affischeras med 100 procents säkerhet, dvs noll %. Särskilt inte om målet tar sikte på förhållanden år 2050, som Ygeman talar om i sin svenska klimatprognos rörande CO2 år 2070. Och kan man någonsin räkna med nollutsläpp om det ska finnas levande varelser på jorden, dvs djur och människor som äter och släpper ut gaser? Enligt SvD 2019-03-05 säger Ygeman så här. Jag citerar:

– Sverige är ett väldigt positivt exempel. Det finns ju länder som är ganska oroliga för förändringar när vi ska gå mot nollutsläpp och tror att det kommer drabba deras ekonomi, men Sverige har visat att man kan börja den här omställningen och samtidigt ha ekonomisk utveckling, (säger energiminister Anders Ygeman (S).

Ygemans uttalande är en bra illustration på populism från vänsterkanten. Flertalet av de populist-moment som jag nämnt i mina bloggar finns med.

*Budskapet framförs medialt.

*Budskapet framförs med typiskt poppis-språk.

*Budskapet är i sig kraftigt förenklat, varken krisen eller lösningen är ett faktum.

*Budskapet avser en samhällskris, dvs ett påstått CO2-hot mot mänskligheten, en kris som Ygeman lovar att hans parti ska fixa.

Den som är vaken undrar om inte budskapet ändå saknar ett moment, dvs ett resonemang om folket mot eliten. Det är korrekt. Men Ygeman tillhör själv den yppersta S-eliten och kan inte gärna kritisera sig själv. Läsaren minns nog att han tvingades lämna den förra regeringen för att han som inrikesminister brustit i hanteringen av Transportstyrelsens kriminella it-verksamhet. Förmodligen offrade han sig själv för att rädda sin statsminister (det påstås ju att Löfven måste ha känt till affären, men hoppats att den skulle rinna ut i sanden). Som ett tack ges Ygeman en ny post som minister. Det är stor komik att han denna gång ansvarar för ”digitaliseringsfrågor”. Tala om att sätta bocken som trädgårdsmästare.

Ett civiliserat samhälle kännetecknas av krav på ansvar å ena sidan och solidaritet å andra. Innebörden är att rimliga krav ska ställas på medborgarna i samhällslivet, samtidigt som man bör ge alla stöd i skälig utsträckning. Jag menar att Sverige sedan ett antal decennier utvecklas bort från dessa grundläggande ideal. Vi befinner oss i ett smitarsamhälle. Som alla vet kan smitning betyda såväl att en person undviker ansvar som att han eller hon tränger sig före. Min uppfattning är att både dessa allvarliga tendenser syns i vårt land. Låt mig förklara.

Den pågående debatten om svenskar som rest till Syrien och Irak för att kriga för IS är ett exempel. Trots att personerna ifråga tagit avstånd från rättsstatens krav och deltagit i extrema våldshandlingar finns det svenska politiker som talar för att vi ska hjälpa dem till Sverige. Personer som under IS regi inte har visat minsta tecken på förståelse för oskyldiga människor? Är det rimligt att dom ska undgå ansvar och smita tillbaka till det land som man begabbat? Väl där kommer brott inte att kunna styrkas – alla tycks nämligen ha kört ambulans för IS´ räkning. Ska vi förlåta dem – och satsa stora resurser på deras ytterst problemfyllda återfärd till samhället? Dessa vettvillingar, som förlorat ett skrämmande krig, kan inte tillåtas bli vinnare i Sverige, det land som de med öppna ögon lämnat för islams ruskiga kalifat. Ändå tror jag vi kommer att få se deras återvändande. Detta sammanhänger med smitarsamhällets logik.

Smitning är givetvis främst en mer vardaglig svensk företeelse. Jag tänker på den svenska skolan och på rättsvården här i landet. Att hävda förekomsten av en fundamental kravlöshet inom skolan är som att slå in öppna dörrar. Sedan 1970-talet kan man faktiskt tala om en planerad strävan mot krav på kunskaper, prov och betyg i skolan. Det är nämligen skrivet i utbildningsplaner. I praktiken är även syftet att eleverna ska kunna smita sig till studentexamen. Lika illa är det i kampen mot brottsligheten. Visst finns det regler i brottsbalken, men i praktiken fungerar rättssystemet som kraftigt förlåtande. Inte bara vid första resan. Utan för personer med dussintals återfall. Polisen förmår inte ingripa mot ungdomsgängen i förorterna. Domstolar och socialarbetare lägger huvudet på sned och förstår att brottslingen ifråga haft en svår bakgrund och uppväxt. Personen är ett offer för omständigheter som han inte rår över. Och så växer kriminaliteten.

Smitning har blivit något av ett credo i det svenska samhället. Detta syns varje dag i mediernas hantering av bråk, drogmissbruk och svåra familjerelationer. Okej att vi alla måste visa förståelse och erbjuda stöd i skälig utsträckning. Men denna samhällsattityd framstår som enkelriktad. Den viktiga idén om den enskildes eget ansvar hamnar utanför kalkylen. Nästan aldrig möter vi en medial framställning som går ut på att familjerna och avvikaren själv måste ta sig samman. I stället är det den eviga förståelsens budskap som predikas. Om det är någon som ska skärpa sig, enligt mediernas syn på saken, så är det samhället. Myndigheterna har inte agerat tillräckligt snabbt och fast. Därför har avvikaren (”offret”) hamnat i klistret. Trots att myndigheterna endast beter sig enligt gängse mönster för smitning.

I denna dystra rapport över tillståndet i Sverige kan jag inte hoppa över landets ledare. Det vill säga personer som bör agera som föredömen. Inte kan man väl påstå att dom smiter från ansvar eller smiter före andra till ett gott liv? Tyvärr är det just denna utveckling vi ser inom landets politiska elit.

Om jag börjar med ansvarsaspekten så är det uppenbart att vallöften inte hålls. Bara det faktum att samma löften dyker upp valrörelse efter annan är ett tecken på en form av ansvarslöshet. Skola, bostäder och försvar är praktexempel på politikområden där svåra problem faktiskt under lång tid skapats av makthavarna själva. Kloka människor inom- och utomlands vet hur dessa politiska behov ska hanteras effektivt. Men det svenska politiska etablissemanget bekämpar främst varandra och låter därför reformpolitiken ligga i träda. Därför går tiden under kaskader av utredningar och stolta förklaringar. Alltså massor av ord och ingen rejäl verkstad. Är inte detta prov på ansvarslöshet så säg? Politikerna smiter helt enkelt från sina viktiga uppgifter.

Lika tragisk är den politiska elitens ambition att smita före till ekonomiska godbitar av olika slag. Trots de ständiga grälen mellan partierna så har etablissemanget gemensamma intressen. Det främsta är att bevara makten i de egna händerna. Ambitionen är att bli kvar vi de köttgrytor som man brukar tala om. Yrkespolitik har allt oftare blivit en familjeangelägenhet – särskilt inom S-partiet jobbar man och hustru för ”rörelsen”. Detta innebär att stora belopp från skattebetalarna destineras till den svenska politiska klassen. Dolda nätverk arrangeras för hålla klassens medlemmar igång på folkets bekostnad. Det är uppenbart att politikernas löner ökar snabbare än folkflertalets. Det myllrar av extraknäck och sidoförmåner. Pensionsreglerna för politiker är mer förmånliga än för allmänheten. Och sist men inte minst möjligheten till en golden handshake, genom flytt till en flott och lågbeskattad syssla på någon internationell organisation. Varje år smiter en rad svenska politiker före mer kompetenta medborgare till guldjobb i New York, Paris, Genève, Bryssel, Rom osv. En bunt andra får nöja sig med att bli ambassadörer eller andra låtsasjobb i Reykjavik, Amman, Seoul eller Porto Novo.

Någon tror kanske att jag genom smitningsmetaforen vill göra mig lustig. Så är det inte alls. Jag menar nämligen att den svenska samhällsmoralen genomgår en påtaglig och allvarlig förändring. Nödvändiga samhällsmål omvänds till motsatsen – smitning. En nation kan aldrig bli framgångsrik om den inte hyllar såväl krav som solidaritet. Det räcker inte med förståelse och tomma ord.

Torsten Sandström

2019-03-05

Publicerad i samverkan med NewsVoice, http://newsvoice.se/