Anti-PK-bloggen

Såg häromdagen en tankeväckande karta över Skandinavien under inlandsisen tjocka istäcke för 10500 år sedan. Smältvatten strömmar längs iskanten tvärs över Sverige från Baltikum till Atlanten. Bara Skåne, Halland och delar av Småland och Blekinge är gröna och förbundna med Danmark och resten av Europa. Stockholm ligger under hundratals meter av is, som trycker ned bygden långt under nuvarande vattennivå! Rakt ned i leran. Där befinner sig alltså hela det uppsvenska etablissemanget. Dom som vet allting bäst.

Min första muntra känsla var att huvudstaden och ledningen för Sverige är helt nedisade och utan liv. Och att skåningar och danskar står förenade. Två glada parter som tar livet för vad det är och inte tror att dom kan frälsa resten av världen. Bilden stämmer faktiskt ganska bra med dagens verklighet. Den besvärande svenska PK-ismen leds nämligen från partihögkvarter och medier i Stockholm. Viljan till ett öppet samtal syns bäst i Skånes kommuner. Där talar till och med L-partiet i Landskrona för samarbete med SD för en pragmatisk politik.

Men i huvudstaden odlas en dogmatisk vänsterliberalism, som drivs på av S-partiet, DN och SR/SVT. Få människor vill förstå att S-partiets makt är beroende av denna dogmatik. Släpps SD in i finrummet, så är nämligen S-partiet definitivt ute. Under isen igen!

Studera gärna kartan och fundera över om du står på grönt gräs eller är under isen. Förr eller senare smälter istäcket igen. Och ger plats för ett mer öppet samtal. På grönt gräs.

Torsten Sandström
PS! På den tid som kartan avbildar kan man verkligen tala om klimatkris för huvudstaden. Men det ordnade sig faktiskt även för Stockholm. Det är tidsperspektiven och det kosmiska som gäller…

DN skriver 2019-02-26 att ”Juristerna skolas in i en miljö där känslor är tabu”

https://dagens.dn.se/ – pages/224641/1/22

Även om texten verkar fabricerad av DN:s överansträngda psykologavdelning så presenteras två sociologers studier av hur förhandlingar i svenska domstolar går till. Tala om att slå in öppna dörrar! Rättsordningen vilar nämligen på att det är lagstiftarens ord som ska styra rättsskipningen, inte domarens egna känslor. Detta är givetvis något som juristerna skolan in i.

Men däremot sker inte någon skolning i tabu rörande känslor i livet utanför domstolens process. Man får en bild av juristen som Frankensteins monster. En känslokall maskin, som utan att ha egna känslor verkställer lagens ord. Givetvis har jurister, som andra människor, ett känsloliv. Man älskar. Kramar sina barn. Sänder pengar till välgörenhet. Och ogillar förstås personer som agerar felaktigt.

Det är bara så att domaryrket kräver en distans till egna känslor. Det är nämligen inte jaget som ska styra domens innehåll, utan de normer som lagboken föreskriver och som följer av högsta domstolens normer. Hur skulle processen se ut om domaren visade sin syn på tvisten innan dom meddelats? Eller om advokat och åklagare brusar upp och kallar varandra idioter? Och framför allt, hur skulle domarna skrivas?

Kanske så här:

”Som liberal tycker jag att X haft goda skäl att slå Y på käften för att Y betett sig om en drummel genom att installera en övervakningskamera som tydligt riktats mot X´ fastighet.”

Eller så här:

”Som socialdemokrat anser jag att Z har behandlat sin hustru Å patriarkalt genom att offentligt be henne att lugna ned sig något. Därför ska Z betala skadestånd till Å på 10.000 kronor.”

Om jurister är sakligt neutrala under en process främjar det ett gott förhandlingsklimat. Och den domare som inte låter sina känslor styra domsskrivningen handlar alltså enligt lagboken.

Jag har tidigare varnat för kunskapsrelativitet, men samtidigt sagt att varningslampor måste tändas mot de samhällsvetenskaper som försöker tala om vad som händer i människors hjärnor. Är det några som har dålig koll på verkligheten och sina känslor så tycks det vara forskarna bakom rapporten. Eller den DN- journalist som skrivit artikeln.