Anti-PK-bloggen

Många vänsterliberaler har svårt att förstå varför högerpopulismen alltmer vinner mark i västvärlden. Politiska experter i partier och medier lägger sina pannor i djupa veck. Mitt förenklade råd till dem är: ta fram en spegel och kolla in dig själv och dina partivänner!

Att Trump tog hem spelet i presidentvalet kanske berodde på att motsidan satsat på kandidater utan tillräckligt bred acceptans hos väljarna i USA? Att välja en före detta presidenthustru till Trumps motståndare måste ses som ett självmål från demokraternas sida i kampen mot högerpopulister (Hilary Clintons flirt med vänstermannen Bernie Sanders pekar i samma riktning).

Liknande är utvecklingen inom dagens Frankrike. Från sin gyllene salong tvingas Macron ta tillbaka sitt förslag om skattesänkningar för de riktigt välbärgade och förslaget om höjda skatter på drivmedel. Orsaken är en mängd ilskna lastbilschaufförer i gula västar.

I vårt land har C- och L-partierna i höstas lovat väljarna en borgerlig regering för att driva Alliansens politik. Efter valet vill man inte genomföra denna politik. Motiveringen är att det i så skulle ske med SD-partiets stöd. Nu tvingas svikarna se sina opinionssiffror dala. Är det så konstigt?

Värst ute är L-partiet. Där finns som bekant en pragmatisk falang. Men också en större vänsterliberal sådan. Allt talar för att den senare kommer att ta hem spelet om ny partiledare. Inget tyder på att L kommer att satsa på en person som i ordets bästa mening har populistiska kvaliteter. Det vill säga en ledare som kan snacka så att vanliga människor förstår vad saken gäller. Alltså någon som på rak svenska talar om vardagens problem (bostäder, arbete, skola, kriminalitet och skatter) – en person som inte är fjättrad vid liberalernas katekes, såsom frågor om etnicitet, kön, asylrätt, EU, FN och SIDA-pengar. Men en pragmatiker kommer inte att väljas till partiledare, tror jag. I stället blir det säkerligen ännu en person som har alla rätt på L-partiets tipsrunda i de korrekta ”-ismernas” täta skog.

Detta bekräftas av nomineringen av Cecilia Wikström som förnyad kandidat för L-partiet i valet till EU-parlamentet. Att hon har sina rötter som präst i Svenska kyrkan är inte att undra på. Hon agerar syster till pastor Jansson. Cecilia satsar på alla hästar. Hon är mot allt ont. Och för allt gott. Alltså måste mutor och lobbying stävjas inom EU. Sedan visar det sig att hon själv tar emot omkring 100.000 kronor i månaden från två svenska storbolag. Betalning för vad? Sponsrar de henne gratis? Vill bolagen inte ha något tillbaka, pekuniärt? Inte nog med att det ska finnas ett låtsasparlament i EU. Det ska också befolkas med politiska slingerbultar. Låtsaspolitiker.

Kan verkligen någon vara ovetande om varför L-partiet går en dyster framtid till mötes? L är rena dödspatrullen. I stället för att lyssna på vad som önskas i breda folklager envisas L med pekpinnar till allmänheten. Politik verkar enbart vara en trosfråga och inte praktiska kompromisser. De liberala dogmatikerna och pratpolitikerna har själva ett tungt ansvar för att högerkrafterna växer i styrka?

På tunnelbanans linje 13 mot Norsborg löper livet som vanligt. Varje resenär sitter i sin bubbla. Men tre personer samtalar på ett främmande språk (rumänska?) några rader framför mig. En reser sig plötsligt och går längs vagnen för att lägga ut små kort, som snabbt samlas in med förhoppning om bidrag. Efter ett tag reser sig den andra och stapplar svårt stödd på sin krycka fram och tillbaka längs mittgången. I handen har han en pappmugg för bidrag. Kvar sitter den tredje som oavbrutet talar i sin mobiltelefon. Övriga resenärer är tysta. Jag kan inte se om någon av de tiggande får pengar.

Någon kanske tycker att det är bra att något händer kring bubblorna på linje 13. Jag medger att jag blir nyfiken. Men även nedslagen över de tre personernas mekaniska tiggeri utan större framgång. Mina tankar går därför till ett förbud mot tiggeri. I vårt land är det nästan enbart utländska medborgare, som sysslar med systematiskt tiggeri. Fattiga individer från EU-länderna Rumänien och Bulgarien. Inte var det väl meningen att tiggeri ska ses som en del av EU:s fria rörlighet? Ska det verkligen anses lagligt för exv en rumän att uppehålla sig i Sverige för att tigga, med hemresor var tredje månad i försök att uppfylla utlänningslagens regel om rätt till vistelse under högst 3-månader? Resorna hem är ju enbart en kringgåenderörelse. Tiggeriet blir ofta mångårigt. Rumänernas yrkesmässiga tiggeri kan därför knappast anses lagligt. Men det verkar som Sveriges politiska majoritet gett upp. Alla tycks rycka på axlarna.

När vagnen passerar Skärholmen inser jag plötsligt varför detta trista skådespel tillåts i vårt land. Jag tror inte så mycket på politikernas ord om hjälp åt fattiga. Är det inte snarare så att politikerna önskar vänja alla svenskar att dagligen se fattigdomen på lite närmare håll? I några partihögkvarter anses det antagligen nyttigt om medborgarna tvingas se hur dåligt andra nationers medborgare mår. Och tänka: vad bra vi har det. Kanske är tanken att vi svenskar ska visa oss villiga att betala ännu mer skatt för att hjälpa alla världens fattiga? Politiker vill alltså slå ett slag för opinionen om en global värld, där alla svenskar måste ta sitt ansvar.

Då tåget lämnar Vårby Gård inser jag politikerna resonerar fel. Det systematiska tiggandet får nog inte önskat politiskt resultat. En och annan skänker förstås en slant. Men de allra flesta struntar. En och annan blir arg. Många vänder bort huvudet för att slippa se det elände som politikerna tillåtit import av. Några kanske till och med föraktar de personer som uppför sitt skådespel i T-banan eller framför ICA-affären. Den nedvärderande bilden av invandrare riskerar att spridas och befästas. Sådant förakt är allvarligt.

Därför måste det bli stopp på yrkestiggeriet. Enkäter visar att en klar majoritet av befolkningen är positiv till ett lagförbud mot systematiskt tiggeri. Det är dags att på ett nationellt plan följa i Vellinge kommuns fotspår!

”Masmo nästa!” Dags för avstigning.

Torsten Sandström

2019-02-20