Dagens ledarrubrik i DN lyder, citat: ”Hedern”får inte härska i ett modernt samhälle.
Även om jag är en luttrad läsare av DN satte jag idag morgontéet i halsen. Ingen heder gäller alltså längre. Snabbt förstod jag att texten rör det kvinnoförtryck som ibland odlas hos vissa klanmedlemmar, som invandrat till Sverige. I så fall blir rubriken möjlig att förstå med citationsteckens hjälp. Och ledartexten blir okej. Där är nämligen budskapet: bort med en förtryckande klankultur.
Jag vet att termen ”hedersbrott” är etablerad, även på vissa håll inom forskarsamhället. Den är även PK, på så vis att något gott söks även i de delar invandrares kultur avviker från svensk lag och moral. Den främmande kulturen smeks medhårs, trots att den punktvis är lagstridig. Via ordet ”heder” fixerar vänsterliberala skribenter och forskare en liten positiv etikett på tanken om sammanhållning inom vissa klankulturer. Varför använder man annars inte ordet ”klanförtryck”, som direkt säger vad saken rör, dvs urgammal tradition, invandring och något olagligt eller i vart fall omoraliskt.
Jag vill sluta med att berätta om en anonym invandrartjej som för några dagar sedan gavs stort utrymme i SR P1 Morgon. Pappan ville att hon skulle gifta sig med en mycket äldre man från hemlandet. Hon ville inte och protesterade. Pappan lurade skolflickan att resa med till hemlandet ännu en gång, för att ställa henne inför faktum. Men hon vägrade fortsatt. Om jag förstod berättelsens rätt så hölls hon inspärrad i hemlandet i flera år! Till sist lyckades hon fly och återvände till Sverige. Fastbunden vid klankulturen förmådde hon sig inte att polisanmäla fadern. ”Jag älskar ändå min far”. Om det även fanns andra skäl för hennes skydd av föräldrarna framgick inte, men är kanske troligt.
Alltså en upprörande berättelse. Sedan kommer det svenska heders- eller offerköret in i bilden (dvs i SR:s program). Såväl tjejen, socialarbetare och journalister vänder sig mot det svenska samhället som inte i rätt tid hjälp flickan ifråga. Offret anklagar inte sin far, brottslingen, utan det svenska samhället. Pappan, som antagligen är flykting, kan fortsätta sitt liv i svensk frihet och resa fram och åter till det hemland han flytt från.
En annan typisk svensk saga är sens moralen av programinslaget. En expert på ”hedersvåld” menade att man måste inrätta en ny myndighet som kan leda arbetet mot det jag vill kalla klanvåld. Alltså ännu en myndighet för fenomen som många andra myndigheter redan sysslar med (med tveksam framgång).
Såvitt jag förstår kommer myndigheten i så fall att heta Hedersverket. En helt logisk fortsättning på DN:s ledarrubrik. Rubriken och SR:s program väcker för övrigt frågan om kvaliteten på svenska medier. Stolta slår journalisterna sig för bröstet. Men vad händer i Kafkas nya hemland?
