I Expressen 2019-01-15 kan vi läsa en uppseendeväckande berättelse om två döttrar till en manlig respektive kvinnlig ledamot i Svenska akademin. Jag varnar för en text som förmedlar händelser som måste sägas vara tarvliga och upprörande. I det ena fallet kanske till och med brottslig. Huvudaktören i Expressens artikel är Jean Claude Arnault, make till Katarina Frostensson, som idag lämnat akademin med ett betydande ekonomiskt vederlag på fickan. Här är texten:
Denna blogg skriver jag inte på grund av den förfärande historia som Expressen förmedlar. Men med tidningsartikeln i hand har jag ägnat några minuter åt att på nätet kontrollera ett flertal årtal som knyter an till texten. Även om jag inte kan vara hundra procent säker på att det Expressen publicerar verkligen har inträffat, ger artikeln enligt min mening en skräckbild av hur Svenska akademin tycks ha fungerat sedan Frostensson invaldes 1992. Alltså under mer än tjugofem års tid.
Även om detaljerna är något oklara förefaller den händelse Johanna Ekström presenterar ha inträffat någon gång under 1992. Hon nämner inget årtal i artikeln, men säger att Arnaults påträngande begäran om sex inträffat fem år innan hennes pappa invalts i Akademin (vilket skedde 1997). Händelsen hon beskriver har utspelats på den klubb som makarna Arnault-Frostensson drev. Rörelsens på denna lokal har (åtminstone senare) delfinansierats av Akademin. Vi bör notera att Ekström är tydlig med att säga att hon inte utsatts för våld, men att Arnault agerat synnerligen påträngande. Viktigt är också att Ekström tycks ha förespeglats någon form av författarförmåner via klubben och Arnaults kontaktnät inom Akademin. Den då drygt 20-åriga kvinnan (hon är född 1970) var intresserad av att komma ut med sina alster som författare.
Den andra händelse som Expressen lyfter fram inträffar några år senare, 1995. Än en gång är Arnault gärningens man. Nu är det Maria Montelius´ tur, då 20 år gammal (hon är född 1975). Hon påstår att hon utsatts för ett sexövergrepp på en nedsläckt restaurang i Stockholms centrum. Det är för mig oklart varför de båda träffats i denna lokal. Men Montelius är en ung författare med ambitioner att skaffa sig en arena. Till historien hör att Montelius är dotter till Kristina Lugn, som invaldes i Akademin ännu några år senare, 2006.
Enligt min mening ger namnen, sexhändelserna, valet av ledamöter i Akademin samt inte minst kronologin en otäck bild av hur en grupp kulturpersoner förts samman. Jag kan självfallet inte påstå att dramat regisserats av Akademin själv. Sannolikt har merparten av ledamöterna varit helt ovetande om vad som inträffat Ekström och Montelius. Men min poäng är tidsfaktorn. Efteråt har flera kvinnor berättat liknande historier och några har till och med gjort det i brev till Akademin. Idag vet Akademins ledamöter mycket mer om parets Arnault-Frostensson historia. Tyvärr framträder en bild av två makar som grovt missbrukat de positionerna som de erövrat via Frostenssons roll i institutionen. Och vi ser en Akademi som lägger locket på.
Till bilden hör att svenskt kulturliv har drag av inavel, något som illustreras av Akademins inval av föräldrar till Ekström och Montelius. Samt att Akademin delat ut lägenheter till flera av de inblandade, bland annat Ekström själv. Eller att hennes pappa försökt förmå regeringen att ge Arnault livstidspension (det blev lyckligtvis bara en medalj från Bah Khunkes hand). Vidare bör noteras att någon av de kvinnor, som tidigare klagat hos Akademin över Arnaults beteende, nyligen fått ett större akademistipendium. Inte minst viktigt är slutligen att institutionens verkställande ledare ständigt tycks ha låtit bli att reagera på händelser som riskerar att skada Akademins ställning som närmast helig inrättning.
Efter denna tjugofemåriga historia av kränkningar och bestickning är det enligt min mening motbjudande att Frostensson idag ges ett rundhänt penningvederlag för att lämna Akademin. Från juridisk synpunkt talar nämligen det mesta för att Frostensson har kunnat uteslutas på grund av att hon (med all sannolikhet) har avslöjat kommande nobelpristagares namn till sin make. Hon måste även i övrigt ha varit medveten om att makens framfart varit baserad på kopplingen till henne och den förnäma inrättning Gustav III skapat (dvs kunskaper om ett uppenbart hot mot organisationens anseende). Min uppfattning är därför att Akademin haft rättslig grund för att med omedelbar verkan utesluta Frostensson (helt utan penningvederlag). Att så inte sker kan kanske sammanhänga med vissa bevissvårigheter. Men en avsevärt mer troligt orsak är att en uteslutning kunnat resultera i att Frostensson avslöjar en lång rad för Akademin högst obehagliga uppgifter. Det vill säga sanningen om vad som under tjugofem års tid hänt bakom de slutna dörrarna på en kunglig institution.
Jag anser att det är skrämmande att den som medverkat till att dra Akademin i smutsen idag belönas av samma halvoffentliga institution för att fortsätta sitt ”poetiska värv”. Det är ett tecken på en monumental självtillräcklighet från återstående ledamöters sida. Och på en påtaglig brist av känsla för lag och moral. Därför bör Nobelstiftelsen snarast låta någon annan ta över befogenheten att utse mottagare av nobelpriset i litteratur – förslagsvis ett organ inom Vitterhetsakademin.
Torsten Sandström
2019-01-19
