Mitt morgonté tillsammans med SvD och DN på paddan är inte längre så skönt som förr. Inte så att jag mår illa. Men ändå känner jag visst vemod. Varför?
Som jag tidigare noterat på denna blogg har det allmänt sett att göra med båda tidningarnas alltmer triviala texter, om tävlingar, livstil, film, sport, korsord, soduko och inte minst raden av dagliga bikter, i form av krönikor från avdankade journalister.
Ändå är det i synnerhet lavinen av psykologtexter om ditt och datt som gör att leverpastejsmörgåsen blir mer svårtuggad. Det är ju inte klokt vilka banala relationsproblem eller personliga upplevelser som varje dag läggs till rätta. Om psykologförfattarna vet vad de talar om spelar inte så stor roll, ty allt dom skriver gäller tolkningar, som kan falla ut lite hur som helst. Tala om utbildning som förvandlas till inbillning! Den grötmyndiga stilen står mig upp i halsen. Mätt lägger jag mackan åt sidan.
Tankarna går. Är SvD och DN verkligen så ekonomiskt illa ute att dom tvingas ersätta god nyhetsjournalistik med tidsfördriv och själsliga spekulationer. Det verkar så. Något av journalistikens billiga plocke-pinn. Jag undrar om även andra gör samma iakttagelser. Eller är jag ensam?
Vid det här laget är min frukost förstörd. Jag måste nog kontakta en psykolog för att få besked hur jag mår.
