Tove Lifvendahls ledare i SvD på nyårsafton är inte helt enkelt att tolka. Det är ibland naturligt. Men om jag förstår hennes ord rätt ges minst tre budskap. Om de tre är harmoniska i förhållande till varandra är tveksamt. De motsäger nämligen delvis varandra, tror jag. Men åtminstone det första är jag med på, även om jag är något osäker på vad Lifvendahl menar med uppmaningen att vi ska ”sluta löka”. Jag tror att hon menar att vi inte ska ängslas alltför mycket över raden av oroande samhällsrapporter som hälls över oss varje stund. Lagom beredskap verkar som vanligt vara ett bra förhållningssätt, anser också jag. I väntan på att vi närmar oss ett läge som förefaller skarpt.
Ändå lyckas Lifvendahl med att skruva upp oron en hel del med sitt andra budskap. Flera grader. Hon menar att den (vänster-)liberala världsordningen hotas av internationella konflikter, migration och nationella krafter som ifrågasätter politiska eliter mm. Jag är med på att vi lever i en turbulent tid. Men har vi inte varit med om det många gånger tidigare? Förvisso tycks den globala IT-vågen ha väckt människors önskningar och behov av ett bättre liv världen runt. Men de nationella politikernas svar är knappast övertygande.
Vänsterliberalerna talar om internationellt stöd och öppna gränser, men samtidigt förmår dom inte i folkopinionen förankra konsekvenserna av integration och ökade statliga utgifter. Skjutningar, skolproblem, bostadsbrist, arbetslösa invandrare och en hel del annat medför att förtroendet för nationella politiker sjunker. Att Lifvendal ser det som ett dilemma är förståeligt med hennes bakgrund inom M-partiet, som nyligen stoltserat med att vara statsbärande. Men i min värld är kritiken av den politiska eliten i Sverige, Tyskland och Frankrike logiskt. Eliten har misslyckats med en balanserad (moderat) politik, helt enkelt. Och fortsatt på ett vänsterliberalt spår. Folk ser att politiken gått över styr (och känner det i sina plånböcker). Att sedan Trump och andra högerkrafter utnyttjat situationen är en annan sak, utan att dom för den del har bättre lösningar än stängda gränser och nya tullar.
I sitt tredje budskap faller Lifvendal fritt från den position man väntar sig av en moderat politiker. Nu tar hon vänsterliberalismen med i båten. Hon kritiserar (med rätta) det svenska samhällets praktik, framför allt avseende integrations- och försvarspolitiken. Men om jag förstår henne rätt anser hon att svensk praktik inte lever upp till våra goda teorier. Med andra ord att vi inte fullt ut lyckas genomdriva våra härliga önskningar. Som jag ser det kapitulerar Lifvendal för det socialdemokratiska drömfabriksidealet. Att en liten nation under ett år ska godta en invandring på mer än 100.000 flyktingar är väl ingen god dröm. Att under flera år godta en massiv nedrustning, i hopp om en fredlig värld, kan väl heller inte ses som bra teoribildning. Båda målen var på sin tid, och är fortfarande, naiva drömmar helt enkelt. Med negativa effekter för nationen. Problem som nu talar sitt tydliga språk.
Lifvendalhs förhoppning om att – som jag tolkar den – stärka praktiken så att den kan möta våra stora drömmar blir därför en tokig politik i munnen på en person från det moderata högerparti jag själv röstat på. Den rätta vägen är att ha modet att begränsa drömmarna. Man måste säga att en fri invandring inte är den rätta vägen. Och att nedrustning i förhoppningen om världsfred alltid varit en felaktig lösning. Jag själv tror att en bra politik är byggd på sans i förhållande till alla storstilade drömmar. Visst ska vi ha ideal, men dom måste alltid vara moderata.
Torsten Sandström
2018-12-31
