Landets tre stor mediehus tycks styras av en gemensam agenda. Att förmedla åsikter från mitten och vänsterut. Detta gäller för såväl Bonnier, Schibsted som statens särskilda skötebarn SR/SVT. Detta sammanhänger inte med att ägarna är vänsterradikaler. Det kan man ju inte påstå att Bonniers eller Schibsteds är. Dom är ute efter att tjäna pengar. Knappast heller stiftelsen bakom SR/SVT är en uttalad vänsterorganisation. Okej att många fackliga intressen finns i bakgrunden, men även personer från en rad olika politiska läger. Det kan därför tyckas gåtfullt att tre mediaorganisationerna driver en så tydligt vänsterliberal opinion.
Den mest rimliga förklaringen måste därför ligga i journalistkårens sammansättning. Bakom textproduktionen finns tjejer och killar med hjärta på vänster sida, inte bara fysiskt utan också intellektuellt. Orsaken till detta är, såvitt jag förstår, att unga människor med intresse för marknader, affärer och högerpolitik i allmänhet inte väljer journalistbanan. Personer som är förtjusta i socialpolitik, ekonomisk stöd till andra, globalt bistånd, klimatoro söker däremot i hög utsträckning till journalistutbildningar. Det är logiskt för dom som vill omdana samhället och världen i en egalitär riktning. På utbildningar för blivande skribenter förstärks denna ambition att alla världen runt ska ges plats i båten. Att äntra relingen beskrivs där som en mänsklig rättighet. Alltså producerar Sveriges tidningsredaktioner på löpande band texter med vänsterliberal vinkling.
Men, undrar läsaren, hur kan vinstjagande företag som Bonniers och Schibsteds acceptera denna vinkling till vänster? Frågan är relevant. Ty renodlad vänsterpropaganda kan ju inte sälja tidningar bättre än högerinriktat marknadstänk. Detta måste stå klart för alla räknenissar i företagens ledningar. Men jag tror mig förstå hur dom tänker. Dom inser givetvis att det i praktiken inte finns något val vad gäller journalisternas politiska åsikter. Majoriteten utbildade skribenter har ungefär samma färg och mening om samhällslivet. Företagens måste anställa det som erbjuds. Sedan hoppas företagen att bädda in vänstertexterna i ett massivt flöde av förströelsematerial. Därför är dagens tidningar (och även SR/SVT) fullproppade med tävlingar, sport, livsstilsreportage, musik, film, korsord och mycket andra underhållande ord av lättsmält karaktär. Det är denna platta kost som fångar prenumeranter och lösnummerköpare. På så vis balanserar mediehusens ägare vänsterpropagandan med lättuggad kost, med resultatet att såväl mediehusens ägare som konsumenterna än så länge hänger kvar.
Men vad gör de mediekonsumenter som liksom jag varken gillar vänsterism eller enkla nöjesyttringar? Klart är att de och jag inte kan glädjas åt den åsiktsström som de tre stora mediehusen serverar. Några av oss kanske bannar de privatägda företagens oförmåga att anställa skribenter med allmänborgerlig marknadsinriktning. Möjligtvis gör ägarna vad man kan begära. Men det är ju redaktionernas ledningar som sköter nyrekryteringen av skribenter. Och därför anställs gång efter annan journalister av den allmänna vänstertyp som lämnar landets skrivarskolor. Och följden blir förstås att vänsterns favoritämnen fortsätter att spridas medialt.
Jag tycker det är trist. Men det är också samhällsfarligt, anser jag. För om samhällsdebatten blir så ensidig åsiktsmässigt, som jag beskriver den, riskerar Sverige att råka i problem. En marknadsekonomi måste värnas. Staten och det offentliga måste kontrolleras. Och inte lämnas i händerna på journalister som med ljus och lykta söker efter ömmande nationella och internationella projekt att fylla med bidrag och nybildade myndigheter/organisationer. Den marknadsnation som saknar check and balances riskerar att gå under. Det stora problemet är att denna kritik av det offentliga saknas i svenska medier.
Mer om detta snart i en annan blogg.
Torsten Sandström
2018-12-30
