I dagens SvD rapporteras att polisen kräver en nationell samordnare för att stoppa skjutningarna i landets förorter. Samma dag skriver DN om att 2 av 3 i en intervjuundersökning anser att deras jobbinsatser gör världen bättre. Särskilt gäller det anställda inom offentlig sektor.
Jag tror flertalet läsare okritiskt nickar bifall. Det är bra om skjutningarna upphör och fina insatser görs inom vården, tror jag man tänker. Man kan ju alltid hoppas att det blir bättre säger någon kanske.
Det är just drömmen om att något gott ska komma ut av arbetsinsatser inom stat och kommun som medför att den svenska byråkratin ökar år efter år. Med skattehöjningar som följd. På så vis blir den svenska offentliga sektorn en drömfabrik. Välvilliga men gravt okritiska antaganden gör att nya byråkratjobb skapas på rad.
Vem tror egentligen att en samordnare med kringpersonal ska lösa problematiken med skjutningar? Om inte polisen kan stoppa invandrargängens interna uppgörelser kring marknaden för knark och annan kriminalitet, hur kan man då tro att ett gäng centrala samordnare ska fixa saken? Problemet rör invandrargruppers ovilja att anpassa sig till svenska kulturmönster och ytterst en dåligt reglerad invandring.
Som DN:s naiva enkätundersökning illustrerar är det troligt att den höge samordnaren själv skulle kryssa i rutan för att hans eller hennes insatser gör världen bättre. Det är ju självklart att en byråkrat vill tro på det egna jobbets goda effekter. Och så kryssar man ja. Särskilt om byråkraten anar att det finns mycket lösa samband mellan den egna insatsen och det mål som satts upp i drömfabriken.
Att tro på byråkratin är en allmän sjukdom inom offentlig verksamhet. Särskilt i samhällen med vänsterinriktning är tron på planeringens välgörande effekter stor. Men Sovjetunionen tjänar här som ett avskräckande exempel. Något som ändå inte tycks stämma svenska politiker till eftertanke. Nej, här anställs nya byråkrater, hej och hå, så ska vi se att allt blir bättre snart. Detta trots att kloka människor säger att nya myndigheter och nya tjänstemän snart ynglar av sig i ännu fler och sedan ytterligare många fler. Det är bara en tidsfråga innan Sveriges svärm av statliga samordnare själva behöver en överordnad särskild samordnare. Och snart ett helt ämbetsverk, Samordningstyrelsen, SOS, med hundra tjänstemän, som alla tror fullt och fast att dom skapar en bättre värld.
Jag anser därför att medier som SvD och DN okritiskt eldar på Sveriges hyperbyråkratisering. Och politikerna som beslutar om nya tjänster på rad förmedlar drömmar till folket, dvs dom som ska betala. Häromdagen tillträdde en så kallad ”Statsarkitekt” på Boverket, en tjänst som via planer och direktiv till kommuner och privatpersoner ska göra nationens byggande och boendemiljö bättre. Vem tror att en statlig byråkrat klarar detta? Hon själv uppenbarligen, enligt gårdagens mångordiga intervju på SR P1. En ensam person bland 200 boverksbyråkrater som själva dag efter dag producerar direktiv som gör byggandet dyrare och byggplaneringen mer tidskrävande i Sverige. Kanske även en och annan svensk medborgare delar politikernas drömmar, liksom miljontals ryssar storögt lyssnade på centralkommitténs order. Tills det sprack och sovjetsamhället gick över styr.
Jag menar inte att vi ska sluta drömma. Absolut inte. Visioner och fritänk är nödvändigt för alla människor. Men vi ska inte låta oss bli lurade. Politikerna har ett särskilt ansvar för att inte Sverige ska utvecklas till en minisovjet. Deras ansvar är tungt. Ty politikerna har beskattningsmakten i sin hand. Alltså en rätt att skriva ut krav på att du och jag ska betala politikernas drömmar. Hur orealistiska de än är.
Torsten Sandström
2018-12-29
