Flera som läst mina artiklar i Det goda samhället har framfört kritik för att jag som jurist inte hudflänger den svenska rättsordningen. Dom skriver att vårt land inte är en rättsstat och anför ett och annat skäl för detta. Mina kritiker har en poäng i att jag varit passiv. Efter år med den tekniska juridiken, särskilt kontraktsrätten, njuter jag av den fria skribentens sköna drönarliv. Antagligen har kritikerna också goda argument för att den svenska rättsordningen har ett antal tydliga brister. I denna artikel tänker jag peka på en handfull problem, som landets lagstiftare bort rätta till, innan dom tagit munnen full med hyllande ord om Sverige som ett globalt föredöme. Nu tänker jag inte lyfta landets medlemskap i EU, något som i och för sig blivit en motor för åtskilliga egendomliga juridiska regler, som helt eller oftare delvis i dikterats från Bryssel.
Begreppet rättsstat bygger på ett antal bitvis oklara moment. Det övergripande kravet är, som jag ser det, existensen av en lagstiftning som är rimligt tydlig och ger medborgarna skydd för liv och egendom. Alla medborgare ska behandlas lika av lagen. Dessutom en procedurför reglering och lagtillämpning som är förutsägbar, icke godtycklig och medger rätt till överprövning av beslut i högre instans. Allmänt sett uppfyller Sverige dessa krav, anser jag.
Men den svenska staten har ändå några uppenbara problem. Jag menar att lagstiftningsprocessen (i ett land med enkammarriksdag och utan senat), som förr var långsammare och mer noggrann, nu fått en takt som skapar regler som inte är tillräckligt genomtänkta och tydliga. En stegrad kritik från lagrådets höga jurister tyder på en ökad politisering, såsom exv rörande gymnasielagen (för ensamkommande) och barnkonventionens upphöjande till svensk lag. Vidare menar jag att olika organisationers ökade makt över staten – en tilltagande korporativism – medfört lagstiftning som avviker från gängse krav på partneutralitet och saklighet, något som tydligt syns inom hyres-, arbets- och miljörätten.
Att Sverige ännu inte fått en separat domstol för lagprövning blir därför ett problem. Visserligen har Högsta domstolen och lägre domstolar i enstaka fall vägrat att tillämpa lagregler med tekniska brister. Men en särskild instans vore av stor nytta och hade medfört en ökad frekvens av ingrepp mot slarvig och partsbunden reglering. Klåfingriga svenska lagstiftare behöver en fristående kontrollör. Förutsatt att den prövande instansens domare agerar objektivt.
Detta för över till den svenska juridiska processen. Tillsättningen av ordinarie domare står i centrum ifall frågan om rättssäkerhet ska bedömas. Jag anser inte att det svenska systemet med en fristående Domarnämnd, som nominerar domare, är en trygg lösning. Riksdagens och regeringens indirekta inflytande över valet av domare oroar och skapar risk för otillbörlig politisk hänsyn. Liksom utomlands bör tillsättning och avskedande av domar – samt kontroll över domstolarna (som idag Domstolsverket och JO idag hanterar) – läggas i händerna på ett nytt fristående organ, som till en klar majoritet består av domare. Personer med insikt i tillsättningen av högre domartjänster berättar nämligen (mellan skål och vägg) om gynnandet av personer som gjort karriär på politiskt anknutna positioner, exv inom regeringens departement. Det sägs att personer – och maktkonstellationer nära S-partiet, en uppsvensk juridisk fakultet samt en grupp av juristvänner från huvudstaden – drar i trådarna för att individer med rätt bakgrund och korrekta politiska åsikter ska befordras till höga domartjänster. Här räcker med att nämna två exempel, Sten Heckscher och Göran Lambertz.
Även det svenska systemet, med nämndemän som agerar lekmannadomare, måste kritiseras. Att lekmän ges insyn är en sak. Och kanske att dom ges rätt att pröva frågan om skuld/oskuld. Men att outbildade ska ha rätt att meddela dom och bestämma påföljd bygger inte en bild av ett rättssamhälle. Vi har nyligen sett hur islamsk rättstradition via en lekmannadomare tagit plats i en tingsrätts dom.
Är den svenska rättsprocessen tillräckligt säker? Frågan är bred och svår att besvara. Jag tror att anhållanden och häktningar normalt sker på ett tryggt vis. Detsamma gäller beslut och domar i privat- och civilmål. Men den offentliga sektorns monumentala omfång i vårt land gör mig däremot tveksam om hur trygga många förvaltningsdomstolars avgöranden är. Särskilt rörande skatter och avgifter. Mitt intryck är att domarna här ofta alltför partiskt följer lagregler som ger det offentliga en maktställning – i stället för att förhålla sig neutral och i rimlig mån skydda den medborgare som talan gäller. Tydliga exempel är ärenden om bolagsföreträdares ansvar för ett företags obetalda skatter och avgifter. Det syns också i miljöärenden, där det exv händer att lantbrukare fråntas rätten att ha en ensam häst i sitt stall (ensamma hundar är dock än så länge okej i svenska hem). Här kan kanske en lagprövningsdomstol städa upp i djungeln av regler som är alltför oklara och inbjuder till övertramp?
I straffrättsliga mål beviljas emellanåt resning, något som kan tyda på en brist i den bakomliggande underrättsproceduren, från åtal till dom. Men själva resningsbesluten är å andra sidan något gott, vilket processerna mot Thomas Quick illustrerar. Vidare tror jag att en del svenska åklagare lider av samma syndrom som de förvaltningsdomare jag nyss nämnt. Politiska signaler, i och bakom viss lagstiftning, gör att åtal tyvärr väcks i situationer där nedläggning vore rätt beslut. Detta gäller framför allt mål rörande sexbrott, miljö, ekobrott och våld mot barn. Jag förstår att vissa sådana ärenden bör prioriteras. Men det gäller för åklagaren att våga inta en neutral och distanserad ståndpunkt. Här brister det tyvärr inte så sällan. Låt mig som exempel nämna åtalet mot Julian Assange samt ett annat uppmärksammat fall med först åtal mot en man som i sängen legat naken bredvid sitt barn och sedan åtal mot mannens hustru för hennes innehav av ett nakenfoto på barnet från badstranden (efter det att mannen frikänts väcktes åtal mot hustrun!). I båda fallen vägrade domstol godta åtalen. Till saken hör att alla de tre åtal jag nämnt beslutats av överdrivet partiska kvinnliga åklagare. Den politiska korrektheten kan alltså leda till tragiska övergrepp.
Min ytterst summariska berättelse visar att det alltså finns betydande brister i den svenska rättsstaten. Jag har svårt att bedöma ifall Sveriges problem är större eller mindre än andra länder i nordvästra Europa. Att dom är mindre hos oss än i Ryssland och kanske några länder i mellan- och Sydeuropa tror jag är en riktig slutsats. Här förekommer till och med tydligt korrupta åklagare och domare. Det svenska huvudproblemet är att juristssamhällets olika aktörer riskerar att gå politiska intressen till mötes. Delvis beror detta på PK-ideologin. Hursomhelst, dom som tror att Sverige är en perfekt rättsstat och ett föredöme måste tänka om.
Torsten Sandström
2018-12-09
Publicerat i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com
