Under S-partiets ungdom ordades med berättigad indignation om klasslagstiftning. Man kritiserade lagar och domar som gick kapitalägarna till mötes och motverkade arbetarrörelsens politiska kamp. Ett exempel var den så kallade Munkorgslagen från 1889, som man menade ville tysta samhällskritik och politisk diskussion. Lagen hotade med åtal ”mot varjehanda försök att förleda till ohörsamhet mot lag eller laga myndighet” samt ”mot uppviglande till åtgärd” ifall den ”innebar ett hot emot samhällsordningen eller fara för dess bestånd”.
Ett annat illa omtyckt exempel var den så kallade Åkarpslagen från 1899. Reglerna avsåg att skydda bland annat strejkbrytare. Straff hotade den som tvingade annan att delta i strejk eller sökte hindra annan att återgå till arbetet eller att överta ett erbjudet arbete. Att ens kritiskt tala med någon i dennes egenskap av strejkbrytare var straffbart.
Det finns åtskilliga andra exempel på liknande regler, som alla bottnade i företagsägarnas rädsla för effekterna av den framväxande arbetarrörelsen. På så vis blev ”klasslag” ett okvädingsord från vänstern. Per Eklund definierar i avhandlingen ”Rätten i klasskampen” (1974) begreppet klasslag som en lag som en samhällsklass tillgriper för att vidmakthålla en maktställning i förhållande till den andra klassen.
Alla inser att det är marigt att närmare bestämma vad som kännetecknar en samhällsklass. I marxistisk teori talas enbart om två klasser: arbetare och kapitalister. Att detta är en förenkling är tydligt. Det offentliga som arbetsgivare måste alltså grupperas tillsammans med kapitalägarna, vilkas intressen Marx för övrigt menade att statsapparaten upprätthöll.
Idag talas det sällan om klasser och nästan aldrig om klasslagstiftning. Att det sammanhänger med S-partiets mångåriga hand över statens roder är klart. Partiföreträdarnas ständiga ord om ”Den svenska modellen” fungerar som ett skydd mot kritik och sprider en doft av det perfekta samhället. Men med Eklunds definition måste ändå S-partiet anses under flera decennier ha skapat en mängd klasslagar. Vi behöver bara tänka på den svenska arbetsrätten, hyresrätten och många andra regler som innebär att en utsatt person har rätt till bidrag från andra personer (exempelvis från skattebetalarna). På så vis riskerar hela välfärdssystemet att bli en enda klasslagstiftning, vilket kanske är poänglöst. Om man ska tala om klasslag är det nog bästa att reservera etiketten för politiskt extrema fall och inte exv stöld eller regler om familjen.
Intressant är konsekvenserna av den urgamla diskussionen om den politiska klassen. Jag menar att metaforen idag har ett sanningsvärde väl i paritet med Marx ord. Liksom äldre tiders patricier (adel) försörjer sig politikerna på maktutövning över folkets breda massa. Deras makt omfattar för var dag en allt större del av svenska folkets vardag. Och beskattningens omfattning hade gjort såväl Ludvig XIV som Gustav III gröna av avundsjuka. Politikerna har skaffat sig en stabil maktställning. Genom familjeband, anställningsförmåner och andra privilegier bildar de front mot uppstickare, som kan rubba deras plats i solen. Politikerna sluter till och med sinsemellan avtal i frågor som rör staten, regeringsbildning och riksdagsarbete. Väl känd är DÖ, som reglerar frågor på gränsen till svensk grundlag.
Slutligen något om två exempel på modern klasslagstiftning. Som bekant har S-partiet byggt ett korporativt Sverige, som man maskerar med talet om en svensk modell. Vi vet att LO finansierar S i riksdagsvalen. S har därför i åratal återgäldat genom leverans av lagregler som LO-facken önskar. Jag avser nu inte diskutera lagstiftning om anställdas förmåner allmänt sett. Jag tänker på två aktuella beställningsverk, som strider mot traditionella begrepp om neutralitet och allmängiltighet vid skapande av lag. Det rör sig om lagstiftning som på ett extremt sätt gynnar fackföreningarna som sådana, det vill säga organisationer som står nära S-partiet och huvudparten av den politiska klassens intressen.
Det ena exemplet är ett färskt lagförslag om att anställda ska förbjudas arrangera stridsåtgärd mot en arbetsgivare som redan är bunden av kollektivavtal (Ds 2018:40). Jamen, tänker du, sådan fredsplikt gäller väl redan. Nej, nu rör det sig om en lag, som LO och Svenskt näringsliv (alltså en arbetsgivareorganisation) skräddarsytt för den sedan länge pågående konflikten i Göteborgs hamn. Där och i de flesta andra hamnar har Hamnarbetarförbundet utanför LO många fler medlemmar än Transport inom LO. Men ändå har hamnbolaget i Göteborg tecknat avtal med Transport. Jag är inte någon vän av kommunistiskt inriktade fack, såsom Hamnarbetarförbundet. Och branschavtal är normalt bra, förutsatt att avtalet träffas med det fack som har medlemsmajoriteten hos en arbetsgivare. Lagförslaget befäster alltså LO-Transports position på arbetsmarknaden och diskriminerar konkurrerande fack. Friheten för anställda att välja fack blir en illusion ifall stridsrätt saknas för Hamnarbetarförbundet. Förslaget cementerar Transports ställning och ger arbetsgivaren en rätt att välja avtal med visst fack, utan att riskera strid med ett annat. Alltså en uppenbart oneutral lagstiftning, genom vilken korporationerna LO och Svenskt näringsliv styr statsapparaten. De två organisationerna önskar trycka ned den gemensamma fienden, Hamnarbetarförbundet.
Det andra exemplet rör en lag (SFS 2018:1472) som träder ikraft den 1 januari 2019. Reglerna tar sikte på byggbranschen i stort. Lagen gör huvudentreprenörer och uppdragsgivare ansvariga för den lön som en arbetsgivare längre ned i kedjan svarar för gentemot sina anställda. Entreprenader är effektiva och bra system att styra storskalig produktion, begränsa ansvar och pressa priser. Alltså något som svensk byggbransch verkligen behöver. Men Byggnads (plus Elektrikerna) inom LO är mäktiga och har regeringen på sin sida. Genom lagen tvingas tredje man – det vill säga överordnad entreprenör – betala utebliven lön för anställda hos företag som saknar kollektivavtal med i Byggnads. Det är piskan. Därefter moroten. För att undgå betalningsansvar måste företag i entreprenadkedjan se till att teckna avtal med central fackförening, det vill säga i praktiken Byggnads inom LO. Alltså än en gång en utstuderad tvångslagstiftning, som gynnar en part på S-regeringens sida. Och gör en utomstående part betalningspliktig! Staten, genom lagstiftaren, tar alltså front mot kollektivet av byggföretag.
Bakom dessa två partiska beställningslagar står arbetsmarknadsminister Ylva Johansson. Reglerna är specialskrivna för viktiga vänner till delar av den politiska klassen. Som före detta riksdagsledamot för kommunisterna ger Ylva villigt sitt politiska bidrag och levererar flinkt klasslagstiftning i ordets nutida mening. S brukar alltså statsapparaten för att genomdriva närstående organisationers beställningar. Och använder därvid lagen på ett extremt vis och utan hänsyn till traditionellt motstående intressen av skilda slag. Den arbetarrörelse som i sin ungdom kämpade för frihet agerar nu som flydda tiders makthavare.
Torsten Sandström
2018-11-24
