Jag minns min ungdoms partipolitiska debatter över radio och svartvit teve som högtidliga, stela och mångordiga. Bertil Ohlin var minsann inte något charmtroll, men övertygade genom professorsfakta och tydliga mål för den praktiska politiken. Tage Erlander samlade många poäng främst genom god kritik av det svenska samhällets uppenbara orättvisor och direktörsvälde samt inte minst en generös vilja att dela ut penningstöd till sina väljare. Jarl Hjalmarsson drev med humor gamla konservativa ideal med rötter på Östermalm – i försök att slå undan benen på Erlander och dennes bidragstörstande väljare brukade han ett av högern favoritord, ”understödstagarandan”. Gemensamt för dessa tre farbröder var att dom debatterade praktiska problem och konkreta lösningsförslag. Till saken hör att dom alla skaffat sig akademiska examina samt under flera år försörjt sig på yrkesarbete. Åsiktsskillnaderna i diverse politiska sakfrågor skärptes genom medverkan av bondeförbundet (nuvarande centern) och kommunisterna (vänsterpartiet), två partier med förankring hos folk med smuts under naglarna. Det förra värnade ett tryggt ägande av hemman. Det senare ville förstatliga både det ena och andra.
Femtio år senare är det slående hur det politiska samtalet förändrats. Att språk och umgängeston får nya former i takt med samhällsutvecklingen är ganska självklart. Som alla vet sker det i familjen, i skolan, på jobbet och i media. Även politikernas framtoning i radio och teve har självfallet moderniserats och blivit alltmer populär och reklamartad. Men förändringen i det politiska språket har ändå sin särskilda historia, menar jag, huvudsakligen skild från samhället i övrigt. Låt mig förklara vad jag menar.
Slående är hur korridoren av åsikter snävats åt. Det som förr var tydliga höger- respektive vänstervärderingar, med flera skilda och ofta tydliga nyanser, har idag kokat samman till en gemensam bred huvudfåra där alla önskar bygga en svensk välfärdsstat. Med en sådan basal samsyn följer naturligt nog en hög acceptans för stort uttag av skatter och en omfattande offentlig byråkrati som fördelare av bidrag.
Det finns flera förklaringar till denna mäktiga svenska åsiktsgemenskap. En orsak är att Tage Erlander, enkelt uttryckt, efter andra världskriget tagit hem spelet och att S-partiet därefter i praktiken varit statsbärande (detta hemska betongord!). En annan orsak är att den svenska skolan allt mindre satsat på kunskaper och allt mer på värderingsfrågor, dvs den krets av åsikter som S-partiet värnar om och som anpassats till det svenska välfärdsbygget. Denna skola har format ett par generationer av ungdomspolitiker, som tillsammans odlat en handfull smärre åsiktsnyanser inom den rådande välfärdskorridoren. Dagens politiker rekryteras nämligen normalt direkt från skolbänken (på gymnasier och universitet) via ungdomsförbundens prästseminarier. Nybakade heltidspolitiker har förstås begränsade praktiska erfarenheter av yrkeslivet – med åtföljande brist på kännedom om hur vanliga människor tänker. Partifolket framstår numera som produkter från en plastfabrik.
Platons tanke om en politisk klass har idag fått en tydligare skepnad, något som tänkare som Pareto, Gramsci och Scruton utvecklat. Liksom inom äldre tiders adel hålls den politiska klassen samman via familjeband, attraktiva jobb och andra privilegier. Vidare kittas gruppen samman av ett delvis eget språk. Till skillnad från de tre gentlemän jag nyss nämnt så saknar det nya tungomålet pregnans i form av tydliga mål eller resultat som ska åstadkommas. Därför blir den politiska diskussionen lika plastartad som den nya klassens medlemmar. Som sagt påminner stilen om reklamens såväl storslagna som allmänt hållna löften. Frånsett löften om olika bidrag eller krav på skattehöjningar konkretiseras alltmer sällan politikens tänkta resultat. I stället brukas förskönande metaforer i stil med ett starkt samhälle, en svensk modell, en allians för Sverige, värdegrunden, att ett fenomen ska säkerställas, rutiner ses över, vårt regelverk osv. Alltså har en publikfriande, men oklar, slingerbultsjargong vuxit fram. Att detta medför frustration hos folket är fullständigt klart.
Åsiktsgemenskap, klass och språk har på några årtionden skapat ett nytt svenskt politiskt landskap. Sakfrågorna har hamnat i bakgrunden. I fokus står futiliteter och smärre åsiktsdifferenser. Jamen, säger någon, då borde vi inte ha så svårt att bilda en svensk regering. Men, även om skillnaderna mellan partierna i sakfrågor framstår som tämligen små för dig och mig blir dom oöverstigliga hos den politiska klass som kämpar för sin försörjning. För människor som fostrats i en trång åsiktskorridor, där egna ideal och värderingar gäller, räcker det nämligen med att ta fasta på de smärre nyanser som finns mellan de ord som används. I det nya politiska språket förstoras schatteringarna så att breda klyftor uppstår. Då du och jag ser att alla i stort verkar ense i sakfrågorna påstår politikerna att ett avgrundsdjup finns.
Det nya politiska språket vilar naturligt nog på de värderingar och den umgängeskod som gäller för medlemmarna i dagens politiska klass. Med hjälp av värdeabstraktioner kan en motståndare slås till marken och hållas utanför de attraktiva klassmöten och klassresor som erbjuds. Det är denna plastiska stil för samtalet som vi nu ställs inför då en regeringsbildare ska utses. C-partiet vill inte samtala med SD, trots att Bondeförbundets stadgar från 1933 talar om ”mindervärdiga utländska raselement samt (om) motverkandet av invandring till Sverige av icke önskvärda främlingar”. Inte heller L-partiets ledare kan för nationens bästa tänka sig ett samtal med SD och framför som argument bland annat att han i så fall inte skulle kunna se sina adoptivbarn i ögonen. L och Bondeförbundets – förlåt C-partiet – avståndstaganden måste helt enkelt ses som svepskäl för att stänga ut SD från den politiska klassens finrum. I en lek med ord sker ett svek mot det svenska folk som gått till val.
Så går det ifall den politiska klassens intressen sätts före nationens bästa.
Torsten Sandström
20189-11-12
Publiceras i samverkan med Det goda samhället, http://detgodasamhallet.com
