Källa: Forskning och Framsteg
Det finns alltid anledning att fundera över sina egna samhällsvärderingar. Inte minst för den som liksom jag sedan ungdomen gjort en resa från vänster till höger. Att jag vandrat i konservativ riktning är obestridligt. Idag ser jag mig själv som marknadsliberal. Men begreppen höger-vänster säger idag tämligen lite om en persons politiska åsikter. Därför brukar man nuförtiden använda ytterligare en parameter: skalan mellan globalism (vänsterliberalism) och nationalism. I grunden rör det sig om skillnaden mellan offentligt finansierad välfärd samt samarbete över nationella gränser å ena sidan och ett mer isolerat och invandringsfientligt lågskattesamhälle å den andra. Även klimatfrågan finns med i bilden. På USA-arenan gäller det spänningsfältet mellan Hilary Clinton och Donald Trump. På ett europeiskt plan står exv Frankrikes Macron mot Rysslands Putin och Ungerns Orban. Och i Sverige är partierna v, s, mp, fp och c att se som globalister eller vänsterliberala. På den andra fronten står något osäkert partierna m samt kd – och tydligare om än med viss reservation sd. Som antytts kan detaljerna diskuteras. Men det nya fältet ger mig möjlighet till en bättre självpositionering.
Först måste jag säga att Trump, Putin och Orban företräder en linje som jag känslomässigt inte kan tåla. Den är reaktionär i ordet rätta bemärkelse. Men det räcker inte. Där finns en nationalism som för de två senare medfört en tydligt antidemokratisk praktik. Putin är dessutom en folkförtryckare och korrumperad oligarkmedspelare. Alla tre ger prov på en vulgär och diskriminerande attityd till fria media och utlänningar. För övrigt kan Trumps mentala hälsa ifrågasättas, men han har ändå många medborgare med sig i den nationella fronten. För mig är det fullständigt uteslutetatt ansluta mig till en nationalism av det slag som denna trio förespråkar.
Jämfört med deras positioner väljer jag därför tveklöst den globala sidans lösningar, alltså Macron framför Putin! Men som mitt flitiga bloggande visat har globalisterna (eller vänsterliberalerna) några påtagliga svagheter. Mer precist finns även hos dom – om än i mindre allvarlig omfattning – en antidemokratisk strömning. Det rör sig om en nonchalans för det fria ordet. Den yttrar sig i en obenägenhet att lyssna på åsikter som inte sammanfaller med deras egen syn på världen. Närmare bestämt intar dom en kompromisslös ståndpunkt till ett knippe politiska ståndpunkter, som inte kan sägas ingå i definitionen av ett demokratiskt samhälle. Ämnen som feminism, invandring, EU-medlemskap, minoritetspolitik, u-landsbistånd, klimat mm är hos dom belagda med tabu och inte öppna för diskussion, trots att begreppen inte är inhuggna i den traditionella definitionen av politisk demokrati. Tanken om demokrati kräver jämställdhet, inte feminism. Den kräver medborgarrätt, men inte asylrätt vid landets gräns. Den bygger på handel och utlandssamverkan, men vill inte ge lagstiftande makt åt EU, den hyllar skydd för vissaminoritetsrättigheter, men ger inte tolkningsföreträde åt minoriteterna i skilda frågor. Fler exempel finns på hur globalisterna skapat sin egen definition på demokrati. Och deras bild är absolut. Avvikande ståndpunkter förbjuds och hånas.
Den distinktion jag här gör mellan traditionella och nyuppfunna demokrati-ideal skiljer i Sverige ut partierna v, s, l, och c som globalister. Deras motpol blir m, kd och sd. Genom sin nyskapade definition av demokrati har de vänsterliberala tagit över den politiska debatten. Här har dom haft starkt stöd av svenska massmedia, privata och publika, som i huvudsak domineras av journalister med liknande värderingar (professor Kent Asp, https://www.jmg.gu.se/digitalAssets/1369/1369226_journalist-2011-journalistboken-kap-13.pdf). Det finns en klyfta mellan journalisternas politiska åsikter och den svenska väljarkåren i allmänhet. De vänsterliberalas åsikt trumpeteras ut som en given och oemotsägbar sanning. Åsikterna framstår som trossatser. Detta är nyckeln till förståelsen av det som brukar kallas pk-samhället. Jag vänder mig som bekant mot denna pk-styrning och förespråkar ett öppet samtal.
Slutsatsen av detta är att jag sedan många år befinner mig på det åsiktsterritorium som i svensk politik behärskas av m, kd och sd. Hur ska man hösten 2018 välja mellan dessa tre partier? Då jag är ateist faller kd genast bort. Vidare har sd ett högst tveksamt förflutet och partiet har idag ett antal fd medlemmar i nazipartier. Partiet svävar även på målet när det gäller inställningen till Putins Ryssland. Dom har också en rad personer som talar om ”raser” och mellan skål och vägg förespråkar våldsamma lösningar via gatans parlament. Detta skrämmer mig givetvis. Jag är helt enkelt osäker på om sd – såsom liknande partier i Danmark och Norge – kommer att hålla en demokratisk linje i svensk politik (eller om dom bara låtsas och i en framtida maktställning visar en annan färg). Enligt min mening är det upp till bevis för sd!
Därför kommer jag att lägga min röst på m-partiet (liksom vid senare års val). Jag inser att m inte kommer at hamna i majoritetsställning. Men det är viktigt att hålla de många vänsterliberala partierna stången! DÖ-metoden får inte upprepas under ännu en valperiod! Men m kan kanske regera med stöd ömsom från c/l/kd och ömsom från sd. Sd-partiet får på så vis en handgriplig chans att visa vad dom går för. Med det öppna samtalet som mål kan alltså flera partier – tvärs över skalan globalt/nationellt – inlemmas bakom en ny svensk regering. Då m-partiet under senare år visat en god portion vänsterliberalism behöver ingen vara rädd för ett svenskt nationellt äventyrande i stil med Trumps USA.
Jag uppfattar min självdeklaration som hyfsat genomtänkt och baserad på målet att åstadkomma en öppen diskussion. Den kontrasterar mot de vänsterliberalas närmast religiösa ortodoxi.
Detta är min politiska position i augusti 2018. Det står förstås alla fritt att ogilla den. Men varje kritiker bör i så fall själv först noga positionera sig. Granska dig själv och ta ställning!
Torsten Sandström
2018-08-31
