En rubrik i SvD 2018-08-04 blixtbelyser ett svenskt dilemma.
Texten lyder: Sydkoreas elever världsbäst
– men eleverna stressar ihjäl sig. I artikeln presenteras statistiska
uppgifter om sydkoreanska ungdomars olycka och till och med självmord. Läsaren
förstår direkt hur Sydkoreas berömvärda framgång ska tolkas: Ja, dom är bra på
utbildning, men vi svenskar tycker att barnen ska lämnas i fred från krav och
ha det lugnt. Om man vill går det att omformulera rubriken så att den gäller
svenska skolor: Svenska elever tillhör underskiktet i världen – men dom får
göra som dom vill i skolan. Antagligen en lika sann eller osann beskrivning.
Den som levt länge i vårt land har möjlighet att se en utvecklingstendens
avseende barnuppfostran och skolutbildning. Någon gång under 1960-talets uppkom
det som kan kallas en hippie-kultur. Det rörde sig om ett extremt och
egofixerat frihetstänk. Gör som du själv tycker! Lev livet! Bli lycklig! Svängig
musik, meditation, droger och flummig vänsterpolitik ingick i ett grundbudskap
om att förverkliga sig själv utan att tänka på rådande normer. De fladdrande tankarna
blev gnistan till en präriebrand, inte bara i USA, utan även i Europa. Sveriges
vänsterintellektuella tog snabbt till sig delar av det nya programmet, framför allt
kärnan, den mellanmänskliga kravlösheten.
Det intressanta är att det statsbärande S-partiet också gjort
kravlösheten till en dogm. Partiets huvudlinje avsåg i och för sig krav vad
gäller betalning av skatter till stat och kommun. Men även om tvånget rörande skatter
och avgifter i rekordklass inte drabbade alla måste det bäddas in. Ett bolster
blev en lös rätt att få generösa bidrag från det offentliga. Ett annat blev
budskapet om frihet i familjen, i uppfostran, i skolan, dvs hippie-mönster individer
emellan. Med hjälp av skräckskildringar från flydda tider om inlåsta hemmafruar
och agade barn målades en rosenskimrande bild av familjer där medlemmarna inte
ställer krav på varandra, utan var och en glatt gör det han eller hon önskar. På
samma vis bidrog Ingmar Bergmans film Hets till motbilden av det nya
utbildningssystem i fristil som S-partiet önskade bygga. Lärare ska inte använda pekpinnen, inte ställa
krav och inte sätta dåliga betyg. Basta!
Delar av det nya programmet framstår som förnuftigt och
gott. Förtryck, orättvisor och ondska måste givetvis motverkas. Men som ofta
händer med det moderna så riskerar barnet att slängas ut med badvattnet. Detta
har att göra med vänsterns fallenhet för dialektiska lösningar. Detta innebär
att ett äldre samhällssystems motsats förvandlas till det nya idealet. Dialektiken
leder ofelbart till feltänk. Kärlek och omtanke är något gott, men det är också
rimliga krav och förnuftiga straffåtgärder. Resultatet har blivit en slapp
gör-som-du-vill-kultur inom familj, barnuppfostran och skola. Eller med andra
ord: uppslitande parrelationer, egoistiska barn och en slapp skola, utan
tydliga krav och utan betyg. Det gamla auktoritära samhället saknar förvisso inte
så många idag. Men tydliga normer och ibland strikta krav behövs i varje
samhälle, som ska krönas med framgång.
Ett frihetsbudskap är enligt min mening en alltför enkel och
skadlig målsättning för mellanmänskliga förhållanden. I orden omtanke och
kärlek, som givetvis bör vara styrande, ligger innerst en balans mellan frihet och rimliga krav, något som alltid måste vara
idealet i parrelationer. För barnuppfostran måste massor av kärlek balanseras
med mängder av tydliga krav (och förnuftiga straff). Liknande mål bör gälla för
skolan: genom tydliga krav och betyg ska kunskaper sökas i en miljö som präglas
av fasthet, omtanke och vänlighet.
Läsaren ser att jag sysslar med balansgång. Och det är
själva tanken vid bygget av det goda samhället. Omfattande krav är inte något
skadligt. Förutsatt att dom leder till något gott, dvs att personer anstränger
sig och försöker lära sig ett hänsynsfullt beteende eller nyttiga kunskaper.
Vid balansgången gäller det alltså inte att finna motpolen till det onda, som
vänstern sedan Hegels och Marx´ dagar strävat efter. Man måste i stället tänka
öppet och sedan kompromissa, dvs hitta en form av syntes mellan polerna. Det
gäller att behålla gamla positiva värden och samtidigt tillfoga en handfull nya
ideal som prövats och visat sig nyttiga.
Jag har redan använt ordet ”straff” ett par gånger. En eller
annan läsare känner säkert stor irritation. Reaktionen är typiskt svensk och
sammanhänger med den utveckling jag kritiserar.
Kanske blir det ofta enklare att tala om ”sanktioner”, ”påföljder” eller
bara ”åtgärder”. Men straff är faktiskt rätta ordet och det ska inte innebära
reaktioner som är fysiska, hårda eller oproportionerliga. Trots att juristerna talar
om straffprocesser (eller kanske delvis på grund av detta stigma) har Sverige en
skräck inför påföljder av alla slag. Häromdagen presenterade en ”forskare” (i
barnuppfostran) sina åsikter om föräldrar som till ett annat rum utvisar barn
som agerat fel. Personen ifråga påstod att sådana ”skamstraff” borde likställas
med ”fysiskt våld”. Även en luttrad jurist häpnar. Alltså ännu ett exempel på
åsiktsforskning i flower-power-stil.
Ett annat förfelat frihetsexempel är den nya gymnasielag,
som avsåg att ge ett antal invandrare en andra chans efter att dom förlorat i
domstol. Nu har lagen – som tillkom mot Lagrådets ovanligt tydliga protester –
underkänts av två förvaltningsdomstolar. Resultatet blir att regeringen och
c-partiets officiella snällhet får helt motsatt effekt. Den berörda gruppen av
invandrare, som avsågs få en gräddfil, hamnar i stället i en oerhört prekär
situation. Här kan man med rätta tala om skamstraff och påföljder utan
proportion. Detta på grund av lagstiftarens klantighet. Eller rättare sagt på svenska
politikers okunniga missbruk av lagstiftning. De lagregler som underkänts saknade
nämligen den balans och pregnans som nyss nämnts. De var enbart ett utryck för
den enögda och naiva frihetskultur som jag kritiserar i denna blogg. Alltså
exempel på hur kärlek kan förvandlas till sin motsats – ifall eftertanke
saknas.
Torsten Sandström
2018-08-17
