Det folkliga missnöjet med polisen är stort. Den främsta bakgrunden är antagligen polisens ovilja att hantera den sk vardagsbrottsligheten. Det är inte fråga om oförmåga, utan en nedprioritering av inbrott, stölder od. En annan viktig anledning till folkets missnöje är en tilltagande våldsbrottslighet i storstäderna, dvs dödsskjutningar, gruppvåldtäkter och sextrakasserier liknande. Ytterligare en faktor är att många anser att polisen och andra myndigheter medvetet döljer invandringens betydelse för brottsligheten. En minoritet av alla invandrare står för en majoritet av dödskjutningarna och våldtäkterna. Att folk i allmänhet anser sig vara bättre informerad (om invandringens verkningar) än ordningsmakten är något som riskerar få upplösande verkan för sammanhållningen i samhället. Förtroendet för polisen minskar. Varför har det blivit så här?
Ett överordnat problem är att den politiska makten har underminerat den rättsliga kompetensen.För omkring 50 år sedan styrdes de centrala myndigheterna av det man kallade ämbetsmän. Dessa var universitetsutbildade – ofta jurister – med stor förtrogenhet om hur en organisation var avsedd att styras enligt grundlagar och andra författningar. Personerna utsågs i allmänhet efter sin kompetens för regelstyrt beslutsfattande, inte efter partipolitisk färg eller lyhördhet för vad politikerna önskade. Cheferna tenderade att bli självständiga.
En del i styrningen var det sk ämbetsansvaret. Det fanns ett påföljdssystem, som visserligen ganska sällan sattes i spel, men ändå utgjorde ett reellt hot mot chefer som inte gjorde det dom skulle.
Styrning med lagen som främsta verktyg har alltså nu ersatts av en politisk målstyrning. Det kan tyckas vettigt att tydliga syften finns. Men om de sköna målen mångfaldigas – och politiska röster hörs från alla håll – blir det automatiskt svårt att leda en verksamhet. Den ena prioriteringen följer på den andra. Och en stor del av polisverksamheten riskerar att gå i stå, om saken uttrycks enkelt. En styrning med lagen som bas begränsar utrymmet för olika politiska påtryckningar. Den tränger tillbaka korporationernas intresse av att lägga sig i polisens jobb. Och juridiken hyllar en självständig och oberoende maktutövning. Med tydligt ansvar som konsekvens.
Numera är den svenska ”ämbetsmannen” död och begraven. Jag tänker inte bara på den maskulina termen, utan på en stor del av det styrningsideal som förr fanns. Nu väljs höga myndighetschefer efter partibok. Rikspolischefen Dan Eliason stoltserar i medierna med att ”han aldrig sökt ett jobb” (”han började i gruvan” och slutade på MSB). Hans huvudsakliga merit sedan åratal tillbaka är alltså en tillhörighet till s-partiet. De svenska politikerna har alltså medvetet valt bort regelstyrning av myndigheter och utnämnt chefer och ledamöter i styrelser från politikens och fackföreningarnas värld.
Hanteringen av mordet på Olof Palme blixtbelyser effekterna av ämbetssveriges död. En rad personer med en politisk bas, såsom exv Hans Holmér och Ebbe Carlsson, misslyckades som alla vet med att genomföra en seriös utredning av dådet (i bakgrunden tryckte Ingvar Carlsson och Anna-Greta Leijon på). Rykten fanns om att en grupp av poliser med högervärderingar kunde vara inblandade i mordet. Bara själva misstanken om att personer inom polisens egna led kunde stå bakom dådet innebar att maximal politisk energi lades ned på att utreda alternativa spår, dvs sådana som pekade mot alkoholister, kurder, iranier, sydafrikaner och andra politiska korrekta grupper av påstått kriminella.
Sedan länge har alltså kompetenta, självständiga och regelkunniga myndighetschefer valts bort. I stället har partiboksfolket flödat in i det som förut hette ämbetsverken. I nutid har höga chefer i allmänhet partibakgrund. Och styrelsens bakom chefen är fullastad med politiker, fackföreningsbossar och näringslivsmänniskor med ”rätt” åsikt. Därför har också ansvaret för styrningen numera rustats ned. Ytterst sällan utmäts påföljd. Nej, nu ser man ständigt över ”sina rutiner”, som det mekaniskt heter. Och i värsta fall hamnar den höga chefen med full lön på den sk Elefantkyrkogården på regeringskansliet. Bakom skämtet framtonar en dyster bild av praktiken i toppbyråkraternas förlovade land.
Politiseringen av polisen har flera nyanser än en försvagning av kompetensen att hantera svensk lagstiftning. Förr jagade polisen huvudsakligen bovar. Okej, man jobbade även med trafik, pass, vapenlicenser od. Men nu har polisen blivit hela socialsveriges hjälparbetare. Genom ny lagstiftning och inträdet i EU har antalet arbetsuppgifter mångfaldigats. Hanteringen av missbrukare, psykiskt sjuka, fängelsekunder och utvisade kräver mycket polistid, liksom evenemang av skilda slag. Många nya uppgifter har fått en särskild politisk prioritering. Flera av de gamla, såsom vardagsbrottsligheten, har följaktligen hamnat i bakgrunden.
En annan politisk nyans i dagens svenska polisverksamhet är oviljan att tala klarspråk om de brottslingar som man spanar efter respektive lagför. Alla vet att brottsligheten är hög (liksom frekvensen av fängelsevistelser) inom kretsar av invandrare, jämfört med grupper med svenskfödda föräldrar. Dom misskötsamma är som nämnts en minoritet inom kollektivet invandrare. Detta begriper alla förnuftiga människor. Men ändå är det absolut förbjudet för poliser på alla nivåer att tala om en brottslings härkomst. Trots att dom flesta som lyssnar på en polis i en intervju via kända ledtrådar anar den misstänktes bakgrund, sopas en viktig delförklaring till brottsbilden konsekvent under mattan. Orsaken sägs vara att man inte vill sprida fördomar om invandrare. Men den dystra verkligheten är just en överrepresentation. I stället talar poliser och kriminologer om gängbrottslighet, våldskulturer, kriminella miljöer, särskilt utsatta områden och liknande begrepp där den bistra sanningen medvetet utelämnas. Kriminologprofessorn Jerzy Sarnecki väljer konsekvent att tala om personer från miljöer med sociala problem. Så blir det när politik och moral får styra och hårda fakta väljs bort. Det är ödets ironi att en genomsnittlig svensk arbetare formulerar sig tydligare i frågan än en professor i kriminologi.
Vad måste ske inom den svenska polisen? Ja, inte är det enbart ett problem med resurser! Det krävs en ny svensk myndighetskultur. Det måste skapas flera armlängders avstånd mellan den politiska makten (inklusive fackföreningar och andra korporationer) och de myndigheter som ska verkställa gällande regler. Cheferna måste väljas efter ”förtjänst och skicklighet” och inte efter politisk hänsyn. Kompetenta ledare ska ges större frihet att självständigt driva polisens verksamhet. Vidare måste ansvar i praktiken innebära sparken eller annan kännbar påföljd (alltså inte något i stil med elefantbegravning). För att locka dom bäst meriterade måste högre löner till. Mer civilanställda poliser är en väg att gå för att locka experter till polisen och låta personer med polisutbildning sköta den fysiska jakten på brottslingar. I en ny mer effektiv administrativ kultur ligger även saklighet och transparens i språket. Ut med det politiska språk som förskönar. In med hårda fakta som är relevanta för att förklara brottets värld. Det öppna samtalet måste alltid stå i fokus.
Torsten Sandström
2018-07-21
