Inför Beyoncés framträdande i Stockholm häromdagen frågade en SR-journalist vad det är som gör en artist så stor. Frågan tycks evig. Inte ens dom som noga försökt följa kulturens utveckling kan ge något bra svar. Många hamnar i allmänhet fel, varom mera snart. I denna blogg ska jag fundera över problemet. En svårighet är att ämnet ”kultur” kan röra alla mänskliga aktiviteter, från exv fotboll eller matlagning till lyrik, opera eller popmusik. I bloggen väljer jag främst att spåna kring bildkonstnärernas ställning. Men som vi ska se finns numera ganska stora likheter mellan olika kulturaktörers vägar till framgång.
Låt oss börja med fyra världsberömda bildkonstnärer, Michelangelo, Picasso, Warhol och Fontana (berömd för sina långa snitt i stora enfärgade dukar). Dom har alla har under slutet av sin livstid sålt konstverk till mycket bra priser och några av deras verk säljs idag för gigantiska belopp. Michelangelos och Picassos målningar omsätts som alla vet till astronomiska summor. Exv har nyligen Warhols gulfärgade fotomontage av da Vincis Nattvarden betingat 58 miljoner kronor och Fontanas tre böjda snitt i en gulfärgad linneduk 16 miljoner. Priserna blixtbelyser frågan om vad det är som gör artisten så stor.
Jag tror många läsare i individualismens epok gärna svarar: den konstnärliga förmågan. Men i så fall tror jag nästan alla samtidigt medger att det nog inte krävs någon större teknisk skicklighet att överföra ett svart foto till en gul duk respektive göra tre knivsnitt i den. Okej, att det krävs någon form av originalitet, dvs att komma på idén att på detta sätt hantera en gul bakgrund. Men det är närapå möjligt för en chimpans att med tillgång till foto respektive kniv åstadkomma liknande resultat av en ren slump. Någon större mängd träning behövs i vart fall inte, jämfört med en fotbollsspelare av toppklass, en mästerkock eller en operasångerska. Och här sticker Michelangelo och Picasso ut – två personer som ägnat år av studier i att visualisera scenerier och gestalta dom i komplicerade bilder, i färg och form. Även om auktionspriserna för deras verk är skyhöga får köparen påtaglig valuta i form av verkets inlevelsenivå, berättelse och tekniska höjd.
Det måste alltså vara något annat än själva förmågan som bestämmer en konstnärs framgång mätt i det pris som en köpare idag vill betala. På Michelangelos tid (1500-talet) betraktades konstnärer som hantverkare (det tillhörde också ett eget skrå). Dom främsta mästarna hade flera medhjälpare och betalades mycket bra. Men marknaden var outvecklad. Enbart furstar av olika slag sysselsatte målare och skulptörer. Motiven rörde religion, furstens familj eller krigsscener. Kretsen potentiella köpare blev med andra ord snäv. Situationen var liknande under Picassos ungdom i början av 1900-talet. Visst fanns det då i ett fåtal storstäder rika bankirer och storföretagare som köpte konst. Men deras smak var konservativ. Under begränsad konkurrens förvärvades därför främst traditionella motiv av hög teknisk klass.
Men Picasso levde i en brytningstid. Han såg hur en marknad för konst tog gestalt. Ett ben av marknaden fanns hos pressens konstkritiker, ett annat hos ett framväxande antal ägare av konstgallerier för omsättning av artisternas alster. Och det tredje benet var en alltmer konstintresserad och välsituerad överklass som önskade pryda sina hem. Även om det tog sin tid mötte alltså skickliga impressionister, expressionister, fauvister, kubister och allt vad de heter en helt ny marknad. Konstnärens fria yrke etablerades, något som även syntes i ett i grunden nytt val av motiv (religiösa och militära scener tappade mark). Konstnären valde själv sin bild.
Jag tror läsaren anar vad som omkring hundra år senare förklarar framgången hos Warhol och Fontana. Det gäller marknadens totala dominans, något som innebär att konstpriset frikopplas från bruksvärdet (för köparen). Nya storaktörer ger efterfrågan en hävstångseffekt av formidabel styrka. Fortfarande måste kritiker finnas till, men dom behöver inte känna till villkoren för konstnärligt skapande. Däremot måste dom fullt ut samverka med marknaden. Och där har gallerierna vuxit i antal och privata samt offentliga institutioner tagit plats. Flera av dessa aktörer saknar egen erfarenhet av konstnärens fria yrke och vilka bilder som är svåra att skapa. Men det gör inget. Dom har nämligen stenhård pejl på marknaden för finansiering av konst, dvs auktionshus, banker och förmögna spekulanter. Och det är denna del av konstmarknaden som driver försäljningen, ungefär som mäklare och börser översätter företags balansräkningar till pengar. Skillnaden är dock att i konstens värld saknas riktvärden, via fast och lös egendom, som kan utläsas i balansräkningar. På dagens konstmarknad blåses värden upp efter signaler från aktörer som inte vet så fasligt mycket om vad som är konstens innehåll. Men dom finns i ett finansiellt nätverk. Där har bildens innehåll förlorat i betydelse. Kvar står penningpungen eller bildens kommersiella värde. Fundamentet är börserna för prissättning av konstverk (dvs auktionshusen) samt hoppet om att priserna på föremålen ska bestå och öka. Picasso har upplevt inledningen till den denna nya era. Mot slutet av sitt liv producerade han på löpande band för marknaden (med synbart lägre kvalitetsresultat).
Den senaste utvecklingsfasen i kulturens historia är alltså mediesamhället med dess väldiga hävstångskrafter. Allt som kan locka tittare till teve, nätbolag eller IT-sajter får en hög prislapp. Ju fler tittare/köpare desto mer är mediebolagen villiga att betala för medverkande artister, fotbollsmatcher, såpoperor och andra evenemang. Annonsörer för varor av alla de slag flockas nämligen kring lättsmälta arrangemang med många kändisar och många tittare. Här möter vi en jippoartad medial cirkus där vad som helst kan få ett hiskeligt högt pris. Än är det sport, än är det en känd person som tävlar eller intervjuas (för att bli fortsatt ihågkommen och kunna dra in ännu mer pengar). Även det mest triviala innehåll kan säljas, som småsnack inom familjerna Wahlgren och Parnevik eller mellan Hollywoodfruar. Vad industri- eller tjänsteföretagen säljer och det som konsumenterna gillar styr valet av program och ytterst priset. Alltså kan en fotbollsspelare i världsklass som Zlatan tjäna miljontals kronor i veckan. Och Beyoncé dra fullt hus till Friends Arena i Solna. Men liksom för nutida konst är antagligen inte artistens förmåga den huvudsakliga drivkraften, utan det pris som marknaden sätter för ökad försäljning av varor eller tjänster (exv öl eller vadslagning).
Torsten Sandström
2018-07-06
