Forskare och debattörer som Steven Pinker och Hans Rosling betonar att världen, trots många krig och kriser, blivit en bättre plats att leva på med hänsyn till tillgången på mat, sjukvård och utbildning. Alltfler regimer jorden runt har alltså förmått hantera sitt ansvar för den egna befolkningen. Även om svåra problem kvarstår inger utvecklingen hittills hopp.
Förmodligen har ekonomiskt bistånd från västerlandets industristater spelat in. Men här kan man inte vara så säker. Det finns nämligen många exempel på att bidrag låst fast nationer i ett tillstånd av passivitet, korruption och förtryck. Jag skriver detta med viss rädsla. I vårt land är nämligen finansiellt bistånd en helig ko. Tidigt har Sverige stött kravet från FN om ett kvantitativt mål på u-landsbiståndet på 0,75 % av bruttonationalinkomsten (BNI). Som vanligt önskar vi vara bäst i klassen och siktar på ett enprocentsmål. SIDA:s årsbudget är idag mellan 40 och 50 miljarder kronor, beroende på vad som avses med bistånd. Beloppet utgör omkring 5 % av statens budget och kan jämföras med vad landet betalar för rättsväsende eller för försvaret. En mer jordnära jämförelse är att se på en juridisk fakultet, nu den i Lund, som kostar omkring 150 miljoner kronor per år att hålla igång. SIDAS budget svarar alltså i runda tal mot 300 sådana fakulteter. Alla inser att det svenska biståndet är storskaligt.
Tanken med denna artikel är inte att argumentera mot svenskt bistånd till behövande länder. Det är rimligt att en välfärdsstat delar med sig. Det är däremot betänkligt om givandet får inslag av en vacker gest. Dvs offer på välgärningarnas altare. Själva målet om en procent påminner om kristna kyrkors krav på tionden från sina församlingsmedlemmar. Varför just en procent i bistånd? Tanken om ett kvantitativt mål är därför högst problematisk. Det påminner om planekonomiernas sifferlekar. Erfarenheten av sådana planer visar att godheten i allmänhet bedrar visheten.
Målet på en procent skapar ett grundproblem, nämligen att SIDA måste göra sig av med gigantiska belopp varje år. Det säger sig själv att viktiga beslut, för att platsa inom kalenderåret, måste fattas under tidspress och att en allvarligt stor byråkrati därför måste byggas upp i Sverige och utomlands (administrationen kostar enligt SIDA själv 1,2 miljarder per år). Vi hör därför varje år talas om stora och små biståndsskandaler, som illustrerar hur pengar alltför lättvindigt destinerats till mindre genomtänkta projekt och att svenska skattepengar alltså slösats bort. Nu tror jag inte risker kan undvikas i den verksamhet vi talar om. Men det kvantitativa biståndsmålet gör med nödvändighet att förlusterna stegras.
Ett mål mätt i procent bidrar till kreativ bokföring hos SIDA. Nya kostnadsposter mottas med öppna famnen och framstår som en hjälp åt myndigheten att klara av sitt interna kvantitetsmål. Många lycksökare ser med förtjusning på SIDA:s stinna penningpung och vill gärna bidra till att sätta sprätt på pengarna i säcken. Regeringen har själv trixat så att SIDA:s pengar (14 miljoner kronor) ombokats för kampanjen att Sverige ska ta plats i FN:s säkerhetsråd. Stor är uppfinningsrikedomen när det gäller att formulera biståndsprojekt, som tillåter reslystna myndighetspersoner att exportera den egna verksamheten till fattiga länder i främmande kulturer. Hur man kan ska kunna mäta resultaten hos mottagarnationen blir knepigt. Jag har själv erfarenhet av juridiskt bistånd till två fakulteter i diktaturens Vietnam. Några goda idéer och kunskaper har under åren antagligen förmedlats till Hanoi och Ho Chi Minh city. Men någon omvälvning kan man inte tala om. Därför är avbränningarna säkert mycket, mycket större än framgångarna mätt i svenska kronor. Och det är nog en del av den dystra sanningen vad gäller internationellt bistånd att mätbarheten i realiteten inte ens står i fokus (vad än SIDA:s hemsida vill få oss att tro). Det är tyvärr den goda viljan som står i centrum. Mjuka droppar som antas urholka den hårda vietnamesiska stenen.
Allt svenskt givande sker idag i ett ödmjukt umgänge med mottagarländer som i många fall är odemokratiska och hårdföra mot sin befolkning. Vilka signaler ger det att SIDA år 2017 skänker Rwanda 230 miljoner kronor samtidigt som den brutala statschefen Paul Kagame sponsrar Arsenals fotbollsklubb med ett ännu större belopp? Tillfrågad om detta svarar SIDA:s chef Carin Jämtin: ”Vilka val som Rwanda gör får den rwandiska regeringen stå för. Vi jobbar enligt den strategin som är beslutad”. Än en gång syns planens ekonomi. Intryck skapas av en naiv och godhjärtad givare som blivit grundlurad, men vägrar att reagera öppet mot mottagaren. Svenska staten agerar de facto tuffare mot sina egna medborgare i situationer då någon av dom fuskat till sig ett bidrag. Jag anar att synpunkter framförs av SIDA till Rwanda bakom kulisserna. Men ändå framträder en bild av svensk slapphet och slöseri.
I den globalt goda utvecklingsfas som Pinker och Rosling beskriver menar jag att det svenska biståndet måste omformas. Viktigast är en bantning genom att ett procentmål ersätts med ett nominellt avsevärt lägre kvalitetsbistånd. Ingen eftertänksam människa kan tycka att kvantiteten är central. Det är resultaten som räknas. Betänk att såväl Tysklands som Frankrikes budgetar för bistånd ligger kring 0,4 % av BNI. Med en begränsad årsbudget ökar effektiviteten allmänt sett med automatik. Och a propos effekter bör ett öppnare samtal ske med bidragstagande nationer. Det är inte ett utslag av kolonialism (”den vita mannens förtryck”) att kritisera och dra in bistånd. Felgrepp och missbruk måste alltid beivras. Det sist sagda är särskilt viktigt i tider då allt mer bistånd satsas på olika jämlikhets- och demokratiaspekter i mottagarländerna. Drömmen om det öppna samtalet bör gälla även inom biståndspolitiken.
Torsten Sandström
2018-06-30
Publicerad i samverkan med: http://www.detgodasamhallet.se
