Bild: Marcus Prifitis, Det otäcka könet.
I alla tider har män och kvinnor haft delvis olika värderingar och delvis skilda språk. Förklaringen är förhållandevis enkel. Även om båda könen tillhör arten homo sapiens så finns det standardiserade biologiska skillnader mellan män och kvinnor. Att några individer avviker från standarden och finner en egen position mellan polerna är givetvis inget problem. Dessa skillnader mellan könen har mycket, mycket sakta ändrats genom årtusendena i och med att människan bytt liv från jägarens, via jordbrukarens till dagens lönearbetare. Under denna långa resa i mänsklighetens historia har värderingarna och språket utan tvivel också omformats. Men de biologiska faktorernaär trögföränderliga, varom mera snart.
Skillnader i åsikter och vokabulär styrs förstås även genom att män och kvinnor traditionellt haft olika samhällsfunktioner. Dessa sociala faktorer är mer direkta och kan ganska snabbt forma om våra beteenden kulturellt. Bara under min livstid har en gigantisk omvälvning skett. Många kvinnorna har börjat förvärvsarbeta. Och männen har tagit en betydande del i barnens skötsel, sedan dagis och skolor gjort sitt. Det som talar för att vissa förändringar ändå går långsamt är den nyss omtalade mänskliga biologin. Det naturliga urvalet har under årtusenden påverkar män och kvinnors DNA. Den stökiga manliga krigaren som tar för sig och inte undviker våld finns alltså fortfarande i flertalet mäns genuppsättning. Och för kvinnornas del har säkert den tryggare tillvaron i hemmet med barnskötsel satt sina omvårdande DNA-spår (medellivslängden är också längre hos kvinnor än hos männen med sin bakgrund i kamp). Många individer av båda könen har lyckligtvis lärt sig tygla sin natur. Men att biologin fortfarande syns hos män respektive kvinnor är uppenbart för den som ser sig omkring med öppna ögon (och försöker bortse från ideologiska paroller om att människan enbart är en social konstruktion). Biologin kan inte trollas bort, helt enkelt.
Några kvinnor anser att manliga attityder måste bekämpas. Den juridiska intresserade inser att lagstiftningen under de senaste tusen åren gjort gigantiska insatser för att motverka våldsyttringar hos mannen. Spåren syns i familje-, straff- och socialrätt. Effekterna är tydliga. Mannen har civiliserats i flera avseenden, även om en hel del återstår. Här kan kanske #Me too bidra till att sätta ett redan väl känt problem på agendan. Det är bra. Ganska många kvinnor är dock fortfarande missnöjda. Men det går inte längre att på allvar påstå att patriarkatet finns i verkligheten, frånsett i feministernas värld och i deras dröm om kamp mellan könen.
Det finns som sagt ännu ganska många män med våldsamma eller påträngande beteenden. Detta för över till slutsatsen att det antagligen också måste finnas en viss mängd kvinnor med ofullkomliga attityder i relationen till det motsatta könet. Att bara påstå detta är farligt i tider av #Me too. Men jag insisterar. Jag har nyss nämnt patriarkatet som en aggressiv klyscha och effektiv samtalsdödare. Man kan påstå att feministerna erövrat tolkningsföreträdet i det nutida svenska sociala samtalet. Dom har infört en form av skräckvälde. Detta är självfallet inte jämställt. Om jag skulle säga att Anna Serner är ”högsta hönset” på Filminstitutet skulle snabbt en feministisk fatwa utfärdas mot mig. Men då samma ord häromdagen skrivs i Svenska dagbladet av en kvinnlig kulturjournalist är det grönt ljus.
Anna Serner agerar som chef för statliga Filminstitutet enligt feminismens svart-vita mönster. Hon handlar tydligt i strid mot villkoren för det statsbidrag på 400 miljoner som institutet årligen tillförs. Serner påstår att institutet har rätt att enbartge stöd till kvinnliga filmskapare. Så kan omöjligtvis villkoren för statsbidrag till institutet ha formats. Att hänsyn ska tas till jämställdhet är en sak, en annan är diktat om att filmstöd inte ska ges efter kompetens, utan bara efter kön. Serners agerande måste ses som ett utslag av den maktfullkomlighet som blivit #Me too-rörelsen baksida. Inom kvinnorörelsen agerar krafter som inte låter sig kontrolleras. Intressant är att Serner har juristutbildning.
I Sverige har en oblyg feministisk kamprörelse tagit över samhällsdebatten. Kvotering till offentliga tjänster och stora satsningar på forskning om sk kritisk teori är exempel på åtgärder som kvinnorörelsen satsar på för att slå tillbaka den orättfärdiga manliga dominans dom tycker sig se (jfr Ivar Arpis artikelserie om Statsfeminismen i SvD). Rörelsen önskar legitimera en social revolution där kvinnor som grupp ges företräde. Tanken om patriarkatet som en samhällsstruktur återkommer ständigt i propagandan. Kön mot kön, kvinnogrupp mot mansgrupp. Det offentliga samtalet om förhållandet mellan könen håller enligt min mening på att vulgariseras.
Och vem är ansvarig för denna enögda utveckling? Det officiella svenska svaret lägger förstås skulden på det manliga kollektivet. Även den fredligaste Ferdinand under sin svenska ek utpekas alltså som tillhörig ett kollektiv av bovar. Sådana är nämligen strukturalisternas lagar. Jag vill däremot lägga ansvaret på en kompromisslös och oförsonlig feministisk elit, som tror sig kunna ta hem spelet via sin svart-vita kamplära. Eliten omfattar enbart någon procent av befolkningen. Dock har minoriteten som sagt redan erövrat tolkningsföreträdet i debatten.
Men lyckligtvis bara hittills. Jag tror nämligen inte att den falska bilden av män och kvinnor som motstående grupper har framtiden för sig. Den är inspirerad av kommunismens klasskamp och bilden av ”det andra könet”. Mycket talar för att den nya individualismen – och kvinnokollektivets ointresse för extrema lösningar – kommer att ta kål på denna förvridna kollektiva verklighetsbeskrivning. Männens primat är slut. Därefter måste jämställdhet vara det ideal som individerna önskar främja – inte matriarkatet. Därför talar mycket för att feministernas kamp-lära sinom tid kommer att hamna på sophögen. I sällskap med många andra irrläror. Som vän av det öppna samtalet kan ingen vara gladare än jag om det sker.
Torsten Sandström
2018-05-25
