Många
minns Ebba Gröns progglåt Staten och kapitalet (1998). Eller kanske till och
med Mikael Wiehes suggestiva sång om Keops pyramid (1972). Genom samverkan
mellan samhälle och företag har sedan länge många stora projekt realiserats. En
annan sak är att någon eller några blir vinnare och andra får göra jobbet mer
eller mindre frivilligt. Men i flertalet av västerlandets demokratier har med
framgång utbildning, sjukvård, kommunikationer och andra nyttigheter på
initiativ av parlamenten byggts ut med offentliga medel (läs: skattepengar) i
samarbete mellan stat och kapital. I den mån privata aktörer öppet (via
offentliggjorda kontrakt) genomför projekt effektivare och billigare än det offentliga –
något som i allmänhet är fallet – kan man säga att såväl Ebba Grön och Wiehe huvudsakligen
har varit falska profeter (om än sköna).
Värre är
den samverkan som sker i smyg mellan staten och privata intressenter.
Det är här korporativa strukturer riskerar att växa fram. Intresseblandning i
skumrask skapar oklara kopplingar och framför allt risk för ineffektivt
utnyttjande av samhällets resurser. Samverkan hotar bli dysfunktionell, dvs det
goda som det offentliga önskar ge medborgarna blir inte av fullt ut. I värsta
fall hotar negativa effekter. Om jag nu bortser från arbetsmarknaden, där samverkan mellan LO och staten är välkänd, och
delvis problematisk, så vill jag lyfta fram tre samhällssektorer med tydliga korporativa
inslag.
Bostadsmarknaden. Här är intressekonflikterna många
och breda. Statens samverkan med den s-allierade hyresgäströrelsen medför många
svåra uppoffringar för de bostadssökande. Genom komplexa lagregler om bruksvärdering
(förr kallad hyresreglering) och hyresförhandling blir äldre lägenheter mindre
intressanta att hyra ut (varför ägarbolagen ofta väljer att sälja en fastigheten
till bostadsrättsföreningar under bildning). Likaså blir nya hyreshus mindre lönsamma
att bygga. Den svenska hyresmarknaden funkar därför dåligt (jfr däremot Tyskland).
Bilden förvärras av det politiska etablissemangets dåraktiga skattepolitik.
Genom slopad fastighetskatt och generösa skatteavdrag för låneräntor – har ett
gigantiskt vinst- och riskprojekt vuxit fram på marknaden för villor och
bostadsrätter. Här samverkar staten verkligen med miljontals privata
intressenter i något av ett stort bostadskasino.
Likaså har
samverkan med landets många miljörörelser skapat svåra låsningar på
bostadsmarknaden. Regelsystemet för miljön är gigantiskt (här kan man tala om
Keops pyramid). Hundratals krav på tillstånd. Och ett brett nät av intressenter ges laglig rätt att överklaga.
Det tar år in och ut att få byggtillstånd.
Tusen och åter tusen juristtimmar till största onytta. Som lök på laxen
har vi Boverket, som gör allt för att fylla byråkraternas 8-timmars dagar med
att utforma fördyrande detaljregler till skydd för miljö- och andra
intressegrupper. Bostadsmarknaden i vårt land är helt enkelt en skandal!
Försvaret är en annan samhällssektor där
stat och näringsliv jobbar samman i det dolda vid köp av försvarsmateriel
(upphandlingskontrakten är inte alltid offentliga). Kontakterna mellan
politikerna och SAAB är vitt förgrenade. Svenska politiker hjälper SAAB att
kränga flygplan världen runt, med eller utan mutor till lokala partivänner där
(senast i Brasilien). Och långtidskontrakten är många. Det tycks som om
försvarsbudgeten bara räcker till för att köpa stridsflygplan, krigsfartyg och
robotar. Följden blir att antalet soldater som ska försvara landet är ytterst få.
I Ryssland måste man tycka att den svenska försvarspolitiken är formad av en högkomiker
(som liksom i Aniara försvinner i de kosmiska haven och avgår med döden).
Mediamarknaden är
också värd att nämna, på tal om
samverkan mellan stat och privata intressen. Visserligen är det mesta redovisat
öppet genom lagregler och bidragsbeslut. Men många dolda privata nätverk finns! Den
juridiska utgångpunkten är ett samhällsintresse i mångfald och fria media. Medborgarnas
kunskap är emellertid låg om hur kontakterna mellan det privata och offentliga
sköts i verkligheten. Staten anser att SVT, SR och UR behövs. Det räcker alltså
inte med den uppsjö av privata aktörer som finns. Den officiella förklaringen
är behovet av en oberoende kvalitetsradio och teve. I tider av massivt utbud av
våldsfilmer, köksinteriörer, sportinferno och festivaler av alla upptänkbara
slag måste en tvångsfinansierad offentligt styrd radio och teve ifrågasättas. För detta betalar du och
jag tillsammans 8 miljarder per år. Häften hade räckt för en verklig
kvalitetssatsning! Liknande frågetecken kan man sätta för behovet av en halv
miljard kronor i stöd till privata tidningar (men kanske är hotet för en lokal åsiktsutarmning
större här). Inom pressen är dock sammanflätningen av stat och kapital särskilt
tydligt. Såväl SvD, mottagare av presstöd från staten, som Aftonbladet ägs av den
börsnoterade Schibstedkoncernen. Det är knappast förvånande att de etablerade
partierna har fri entré till SvD:s debattsidor!
Enligt min
mening sammanhänger tvångsfinansieringen av media, tillspetsat, samman med politikernas
behov av kontroll av medborgarnas tankevärld. Framför allt är man rädd för att
bara Bonnier/TV4 och Stenbeck/Kinnevik ska stå för presentationen av partierna mellan
de allmänna valen. Via en raffinerat dold politisk styrning av valet av
ledningsfunktionärer i SVT, SR och UR tas ett första steg mot kontroll (även om
alla personer beskrivs som oberoende). Via journalister med övervägande
vänsteråsikter tas ett andra steg. Sista steget tas genom att erbjuda de
tvångbetalande tittarna och lyssnarna indoktrinerande underhållning från morgon
till kväll. Med andra ord, precis som på Circus Maximus och Colosseum i
antikens Rom. Men dåförtiden var
inträdet ändå gratis (i allmänhet).
Torsten
Sandström
2018-02-10
Kan man lita på pyramidbyggare?
