Hopplöst
omodernt är Bibelns budskap om att den som drabbas av en oförrätt ska vända
andra kinden till och gå vidare. Luthers tolkning är att lämna överheten ifred
i det jordiska livet – förtryckaren tänks få sitt straff i himlen. Bit ihop och
ta smällen är alltså kristendomens svar när det gäller angrepp utifrån.
Men personliga
problem, små som stora av den typ som vi nästan alla ställs inför då och då, hanteras i det nutida svenska samhället
enligt en motsatt modell: förneka ansvar och skyll på någon annan. Jag tror att
den moderna övervältringen av ansvar sammanhänger med en beteendevetenskaplig
vulgarisering. Psykologer och sociologer säger att människan styrs genom
osynliga trådar från överordnade strukturer. Hon saknar alltså en fri vilja.
Ansvaret för personliga tillkortakommanden finns att söka på en högre
samhällsnivå. Inte hos den enskilde. Även om strukturtänkandet är en rimlig
delförklaring har följden blivit en flummig och delvis skadlig ideologi.
Spårar en person
ur och drabbas av elände är det givetvis mänskligt att inte lägga sten på
börda. Därför är vita lögner okej, dvs tröstande besked till den olycklige. Det
rör sig om medmänsklighet. Sjukdom och en hel del personligt elände styr han
eller hon ju inte över. Jag tänker nu på
problemorsaker som rör vår kropp och själ, dvs vår biologiska mekanism. Det är
inte detta som jag nu vill tala om. Jag kommer inte heller att tala om personer
som utsatt för brott. Här är förövaren ansvarig. Till dennes ansvar återkommer
jag emellertid snart.
Men hur är det
med sociala problem i stil med strul i familjen, i skolan, på jobbet eller i
kriminalitetens värld? Den gängse svenska reaktionen är som sagt att anklaga
samhället för små och större händelser av detta slag. Det finns alltid någon
rektor, socialchef, polis, arbetsgivare eller annan som bort agera så att
personen som råkat i klistret själv slipper bära ansvar. Och ofta finns det
förstås ett mer eller mindre näraliggande orsakssamband mellan strulet och passivitet
hos en person i omgivningen. Frågan är om en sådan övervältring av ansvar från
olycksfågeln är bra. Någon gång kanske, blir mitt svar. Men inte på det
rutinartade vis som sker i den svenska politikens och mediernas värld av idag.
Om vi börjar
inom familjen är det uppenbart att en
rutinmässig ansvarsfrihet för barnen är dysfunktionell. Barn i skolåldern måste
lära sig att ta ansvar. Och framför allt måste deras föräldrar först hamna i
skottgluggen om barnet agerar fel. Det är på detta basplan som ett samhälle
bygger duktiga medborgare för framtiden. Därför är fasta tillrättavisningar
till barnen den givna startpunkten. Och om något ändå går snett bör föräldrarna
få sig en skrapa innan ansvaret lastas på skolan, polisen, marodörer på
internet mfl, såsom ofta sker idag. Okej att dagens dubbelarbetande föräldrar
är stressande. Men fritiden har ändå ökat kraftigt totalt sett under den
senaste hundra åren.
När det gäller
problem i skolan med bus, mobbing och
framför allt svaga resultat är det uppenbart att lärare, skolledning och
politiskt etablissemang bär en tung börda för utvecklingen. Men även den
enskilda eleven har möjlighet att påverka sin situation. Bakom bus eller
trakasserier finns alltid en individ (låt vara att strukturerna från ovan kan
vara besvärliga). Och vad undermåliga skolresultat beträffar är det enligt min
mening förödande att ständigt peka ut någon annan som ansvarig än eleven själv.
Den som inte får lära sig att kämpa får en dålig start i livet. Dörren till det
stora svenska utanförskap öppnas.
Problem och
övervältring av ansvar sker även på arbetsplatsen.
Jag medger att många arbetsmiljöer är krävande såväl fysiskt som psykiskt. Men
det måste ha varit värre förr i tiden. Då var det verkligen fråga om tungt
arbete, slitna lemmar, långa arbetstider och stress. Många slogs ut och blev utblottade
i gårdagens samhälle, som funkade utan ett skyddande välfärdsnät. Nu har
människorna blivit mer bortskämda eller krävande (vad gäller andras uppträdande).
Och den som inte förmår jobba förklarar det med utmattning, att man gått in i
väggen (motsatsen till att gå i kaklet!) eller en rad kroppsliga sjukdomsdiagnoser.
Den som undrar om inte låga löner och goda sjukförsäkringsvillkor spelar in
säger något något verkligt inkorrekt. Fy vilket misstänkliggörande!
Slutligen ges personer
som hamnat i brottets värld en möjlig
friskrivning från ansvar. Jag ser nu att jag skrivit att individen ”hamnat”
där, såsom styrd av osynliga krafter från ovan. Och visst ligger det mycket i
att samhällsomgivningen har ett samband med kriminalitet, dvs det sociala arv,
som Skå-Jonsson en gång i tiden myntade. Antagligen har även genetiska faktorer
betydelse på så vis att att vissa personer saknar spärrar mot impulshandlingar
och hänsynslöst beteende (DNA mönstret har ställts om). Men ändå är det
nödvändigt att brottslingen tvingas själv bära sitt ansvar (och inte så enkelt
ta betäckning bakom en uppsjö välvilliga normer om socialt arv eller lagregler
om generöst val av påföljd). Inte blir det väl enklare för denne att återvända
till ett laglydigt beteende genom att politiker och media välvilligt försöker finna förklaringar i fattigdom,
tristess, dåliga skolresultat mm. Faktiskt legitimerar den svenska
övervältringen av ansvar att många personer blir kvar på brottets bana. Ju mer det
personliga ansvaret begränsas eller mildras desto mindre avskräckande blir det att
fortsätta ett liv i kriminalitet.
Min slutsats är
att den typiskt svenska välviljan är en form av godtrogenhet. Naivitet är inte
bra för ett samhälle, som gång efter
annan bjuds på problem av olika slag genom att individer friskrivs från ansvar.
Inte heller är övervältringen bra för den enskilde,
som pga ansvarsfriheten riskerar att hamna i en negativ spiral. Tydliga krav är
alltid god pedagogik, inom familj, skola, jobb och den undre världen. Jag menar
nu inte kadaverdisciplin (som är kontraproduktiv). Bra bilder finns att hämta från
sportens samtalsmönster (inte dom jämmerliga sportjournalisternas).
Idrottsfolket tar smällar utan att så värst mycket skylla på andra. ”Jag var
inte tillräckligt bra.” ”Vi ska ge
järnet!” Människor växer nämligen med en svår uppgift. Kamp är bättre för såväl
individ som organisation än tveksamma bortförklaringar.
Torsten
Sandström
2017-12-19
