Alla språk
förändras. Människornas egna val gör att nya ord och uttryck växer fram. Detta
är naturligt. Tänk om alla idag skulle tala som Sven Jerring gjorde på på
1950-talet!
Att staten och
dess eliter försöker påverka språket är antagligen inte heller något nytt. Moderna
begrepp dyker ständigt upp i lagstiftning eller tar plats i det offentliga
samtalet. Och på sikt kanske i vardagsspråket. Frikyrkor och arbetarrörelse är
bara två exempel. Dom ger en ungefärlig bild av vad som avses ske. Men att
kyrkorna faktiskt skulle vara fria eller rörelsens ledas av arbetare är det
inte så många som tror. Det som förr kallades invandrar- eller hemspråk kallas
idag modersmål. Jag skriver alltså nu inte på mitt modersmål. Städare kallas nuförtiden
lokalvårdare eller komfortoperatörer (inom statsägda SJ). Och butiksbiträden
blir Sales Advisors. De nya begreppen är missvisande, men bottnar i en form av
välvilja. Därför måste vi kanske leva med nyord av dessa slag.
Under de senaste
50 åren har den svenska eliten lanserat ännu en manipulativ språkform. Ord och
uttryck som avsiktligt är falska tas
allt oftare i bruk. Rötterna finns enligt
min mening i den svenska socialdemokratins desperation. S-rörelsen har sedan
1900-talet början inte bara lovat förändring utan också genomfört omfattande
reformer. Men efter många år med goda (s)kördar tar under årtiondena efter 1960
det idémässiga ut(s)ädet slut. Chefsideologen Olof Palme lanserar i ett tal
1964 slagordet ”politik är att vilja” (en bok med samma titel utkom 1968):
Socialdemokratisk
politik det är att vilja förändringen därför att förändringen ger löften om
förbättring, näring åt fantasi och handlingskraft, stimulans åt drömmar och
visioner.
Jag tror att detta
är en vändpunkt i s-partiets historia. Det centrala är viljan, inte de verkliga
effekterna, dvs de möjliga resultaten. Fram tonar en idé om marknadsföring av
det sköna. Det gäller att lova. Men om löftena förverkligas är en annan sak.
Ett praktexempel
på Palmes förvandlingskonst är den sk Medbestämmandelagen från 1976. Flera korrekta
jurister i hans omgivning menade att den nya författningen skulle heta något i
stil med ”lag om kollektivavtal och förhandlingar”. Men Palmes vilja gick
mycket längre. Och så fick lagen ett namn som ger sken av demokrati i
arbetslivet. Sanningen är att arbetsgivarens makt inte minskade något genom
lagens regler om primära förhandlingar (innan arbetsgivaren beslutade det hon
från början önskat).
Liknande trick
har blivit allt vanligare i politikens värld. Elitens drömmar styr deras
ordval. Och följden blir att medborgarna luras ett tag tills dom inser hur
fältet ligger. Ett exempel är ordet ”nolltolerans”. Att tala om nolltolerans
mot dödfall i trafiken har blivit rutin. Ambitionen är förstås god. Men den gör
våld på verkligheten där vi vet att trafikdöd är den bistra sanningen för
överskådlig framtid. Ett sentida ord på politikers och lagstiftares läppar är
”säkerställa”. Nya regler i skolan ska säkerställa både det ena och det andra.
Föreskrifter om finansiell rapportering ska säkerställa att övertramp inte
sker. Osv. Läsaren inser att regler faktiskt inte kan förhindra överträdelser.
Möjligtvis minska. Det rör sig alltså om en ambition som borde formuleras som just
en avsikt att förhindra eller
begränsa. Men i Palmes efterföljd vill politikerna att verkligheten ska se
skönare ut. Alla vet att regler inte med automatik styr människors handlingar.
Jag menar att
nyorden har en tydlig koppling till PK-läran. Kärnan där är just att vilja väl. Altruismen tar så att säga
över sanningen. Jag menar att utvecklingen är problematisk särskilt då det rör
viktiga samhällsfrågor, såsom juridikens ord. Ett ofta använt ord från politikernas
talarstolar är ”ansvar”. Ett påstått tungt ansvar blir motiveringen till deras egna vidlyftiga arvoden
och fallskärmar. Men även detta ord sprider falska förställningar i dagens kravlösa
Sverige. Utkrävandet av ansvar kortsluts nämligen av altruism och den politiska
elitens egna intressen. Det är nödvändigt att ansvarsregler måste kopplas till
något ont, dvs till påföljder. Och här har det svenska PK-samhället fullständigt
gått vilse. Varje dag hör vi byråkrater som gjort allvarliga misstag säga: ”vi
måste se över regelverket”. Men jobben får dom ändå behålla (och andra
sanktioner blir inte heller aktuella). En landstingschef i Stockholm skriver
ett rekorddyrt avtal om upphandling av sjukvårdsmateriel, men blir ändå kvar på
sin välavlönade position. Ett kommunalråd i staden med samma namn avgår
självmant pga sexuella övergrepp mot kvinnor i underordnad ställning på jobbet,
men förefaller trots detta kunna utlösa en avtalsfallskärm på 5 miljoner
kronor.
Juridik och
politik får inte bli en lek med ord. Rätten är till för att styra människor för
samhällets bästa. Ordvalet måste dämpas och formas med realism. Och hårda
påföljder måste tyvärr utmätas i grava fall. Juridiken erbjuder idag väl avvägda
lösningar som är rimligt effektiva. Men med obalanserade ideal för ögonen (i
stil med politik är att vilja) är risken
stor att den som felar tar hem spelet och Sverige går vilse. Förvisso är ett stort
mått av medmänsklighet nödvändigt. Men det är ändå samhällets resultat som
räknas. Jag vill slutligen påminna om Deng Xioaping´s kritik mot en politisk
vänster som kört av vägen, ned i slagordens dike: det spelar ingen roll vilken
färg katten har, bara den fångar råttor.
Torsten
Sandström
2017-12-01
En svensk politisk elit vässar klorna….
