Kärnan i den politiska korrektheten är altruism, dvs kärlek
till medmänniskorna. Detta är utan tvekan en bra grund. Men det är svårt att
bygga en livsfilosofi på en enda princip, en tanke om den goda handlingen, i
stil med Konfucius vision om att agera mot andra som man själv vill bli
behandlad (principen återkommer för övrigt senare i juden- och kristendomen).
Läsaren undrar kanske: varför duger inte en enda bra princip?
Det enkla svaret är att verkligheten är alltför komplicerad
för att kunna trängas samman i en enda dimension. Tänk exv på förhållandet man
och kvinna. Kan man säga att den svenska feminismen gäller kärlek till människorna?
En princip om jämställdhet gör det kanske, dvs att människor bör behandlas lika (socialt) oavsett
kön. Den idén gillar jag. Men feminister nöjer sig inte med likhet, utan vill
något mer. Dom vill gå längre och vill bekämpa det dom uppfattar som
härskarstrukturer, dvs yttringar av manlig makt. Denna kamp mot männen som
kollektiv är enligt min mening föga kärleksfull. Trots att det finns mängder av
manliga handlingsmönster – såväl hårda som mjuka – klumpas alla män samman och
förs på rad till skamvrån.
Ett endimensionellt tänkande är otroligt medryckande. Därför
blir slagord av detta slag ofta framgångsrika. Allt blir nämligen så enkelt då man
favoriserar det vita och väljer bort det som är svart. Tankar om goda
gudomligheter som kämpar mot onda djävlar, jättar, troll osv är urgamla. Inom
den antika grekiska filosofin talar man om dialektik, dvs att begrepp ställs
mot varandra i förhoppningen att kunskap ska kunna sökas. Marxismen har tagit
sig an denna vision och presenterar en spiralutveckling klass-mot-klass, där
målet är det klasslösa samhället. Som teknisk-ekonomisk modell har förmodligen Marx´
tanke om två poler vissa samhällspoänger. I och med sitt partibyte förvandlar Gudrun
Schyman klasskamp till könskamp. Och Per Gahrton träder fram som
miljötalibanernas främsta mulla. Båda dessa en-frågerörelser har mycket
gemensamt. Den tvåpolskamp som dom förespråkar sker häpnadsväckande nog på ett
mångfacetterat naturvetenskapligt fält (biologi, miljö och kosmos), ett område med
tydliga sociala kontaktytor. I denna komplexa struktur framstår rörelsernas
paroller som förenklade och ofta enögda.
Strukturalism är ett samlande vetenskapligt begrepp på
mönster i samhället. Det gäller ett spänningsfält, som inte syns med blotta
ögat, men som ovanifrån styr individerna liksom marionetter i en dockteater.
Det är enkelt att förstå att sådana osynliga mönster inte går att bevisa
vetenskapligt. Men de kan ha ett avsevärt pedagogiskt förklaringsvärde, förutsatt
att strukturen baseras på ett antal variabler som är väsentliga för det problem
som ska analyseras. En struktur med enbart två nivåer som står mot varandra
blir emellertid alltför naiv. Det blir kvasivetenskap. Fram träder
söndagsskolans bildvärld där det goda segrar över det onda.
Även PK-läran har anammat denna svart-vita dialektik. Där
ställs kollektiv mot varandra, dom
utsatta mot förtryckarna, kvinnorna mot patriarkatet, i-länder mot u-länder,
miljökramare mot klimatförnekare osv. Visst är det behändigt att betrakta
världen svart-vitt, men oj vad färglös verkligheten blir. Den blir suddig och ibland
falsk. Då många nyanser räknas bort blir du och jag antingen förbrytare eller
offer. Alltså antingen skyldig eller skuldfri. Meningen är att vi måste rätta
in oss i ledet.
Även en person som faktiskt haft möjlighet att påverka ett
skeende kan genom att placeras i ett kollektiv förvandlas till ett offer, hur märkligt
det än kan verka. En tjej som med öppna ögon hoppar i säng med en demonregissör,
i den brustna förhoppningen om en teaterroll, blir ett offer till 100 procent (och inte bara förslagsvis till 50). Offer kan ibland även en kille bli som kastar sten mot ambulanser och
polisbilar – nu i ögonen hos den journalist som berättar om stenkastarens tragiska
bakgrund och det utsatta kollektiv personen ifråga tillhör.
Märkliga scenarier gestaltas nämligen om du sätter på dig
svart-vita glasögon. På så vi blir det politiskt korrekta tänkandet en fara för
samhället.
Torsten Sandström
2017-11-23
