Efter initiativ från
ungdomar, framför allt universitetsutbildade, syns sedan några decennier i
västerlandet en väckelse för Human rights. Jag tänker på Amnesty International,
Human Rights Watch och liknande organisationer. Dessa rörelser har en tydlig
inriktning på folkrättsliga konventioner, dvs mellanstatliga avtal, låt vara
att man gärna vill utvidga dom till människornas privatliv. Men någon
allmänmoralisk front verkar man inte vilja skapa.

I vårt land finns
dock en moralisk lavinfara, dvs PK-rörelsen. Här har nationens ledare, från
vänster och vidare, en tydlig ambition att bygga ett föregångsland, en
humanitär stormakt (för att använda deras egna ord). Det förefaller som
liknande yttringar inte förekommer i Danmark och Norge. Tvärtom ironiserar våra
grannar över den svenska beskäftigheten och benägenheten att lägga locket på när
känsliga diskussionsämnen dyker up. Och mycket riktigt, när Donald Trump våren
2017 skriade ”Look at what happened last night in Sweden”, med ironisk adress
mot gatuslagsmål med polisen i ett invandrartätt svenskt bostadsområde, så
träder statsminister Löfven fram och talar om felaktiga fakta. I katolska
kyrkan anses påven ofelbar. I PK-rörelsens hemland tycks detta gälla själva
nationen. Den historiskt intresserade känner en fläkt från 1600-talets stormakt, då två högt uppsatta släktingar från ätten Rudbeck menade att Troja och Atlantis på kartan en gång i tiden stod att finna i Värend respektive Uppsala.

Det är intressant
att spekulera över varför Sverige, till skillnad från grannländerna, kommit att
ägna sig åt denna moraliska fundamentalism.
Vilka historiska förklaringsgrunder finns? Frågan är svår. Men om jag
får gissa tror jag att följande bakgrundsfaktorer har samverkat till den
svenska nationens olyckliga utveckling.

1. Centralstaten Sverige. Sedan 1500-talet är Sverige en
enhetsstat. Ett folk, en kyrka och inte minst en elit (i ledningen).
Huvudstaden Stockholm är – liksom Paris i Frankrike – spindeln i en hårt sammansatt maktstruktur. Från Rosenbad styrs
landet i strama tyglar. Kommuner och landsting landet runt ställer upp (om än via
tvångslagar). Till och med många mer fritänkande skåningar, blekingar och
hallänningar lyssnar. Däremot är såväl
Danmark som Norge mer öppna för regionala opinioner. I dessa länder väcker
rösten från huvudstaden inte samma respekt.

2. Avkristnandet. Kristendomens alltmer förlorade grepp
om folket har skapat ett vakuum. Många ledare vet att en ideologi är guld värd
om en organisation ska styras smidigt. PK-läran fyller i Sverige det trosvakuum
som uppstått. Rättare sagt en ny mer utslätad lära ersätter de gamla nötta dogmerna.
Men med förvånansvärd kraft har den nya väckelsen spridit sig. Delvis har det
att göra med vänsterns kräftgång. Socialdemokratin har tvingats lämna
klasskampen för att i stället satsa på PK, en lära där Sverige står som
förebild för världen. Många andra partier har anslutit sig till rörelsen. Även en
stor grupp av landets journalistkår har tagit tjänst inom PK. Inte bara dom som
står nära staten, dvs journalister från SR och SVT, utan även anställda på många
andra media. Alla inser att den nya ideologin har fått en extremt kraftig genomslagskraft
i Sverige. Men i våra grannländer går avkristnandet mer sakta. Och drivkraften
hos den politiska eliten där att satsa på en ny morallära har således blivit svagare.

3 Näringslivets struktur. Sverige är Nordens främsta industristat. Här
dansar stat, näringsliv och fackföreningar i nästan samma takt. Dansen kallas ”Den
svenska modellen” och är signerad av det statsbärande s-partiet. Och musiken dirigeras av en stark (offentlig) byråkrati. I en på så vis centralreglerad
arbetsmarknad, med starka vänsterpolitiska organisationer, blir grogrunden för en
ny PK-moral god. Även om några stora företag finns i grannländerna, så har där
näringar som handel, energiutvinning, jordbruk, fiske od stor betydelse. Det
betyder mer spridda och glest besatta arbetsställen, något som försvårar en spridning
av nya moralbudskap. Det bestående rubbas där inte så enkelt.

4. Krigserfarenheter. En flerhundraårig fred har vaggat in
Sverige i naiva drömmar. Man tror att ondskan går att avtala bort. Den kommer snart
att upphöra. Till dess behövs bara ett begränsat försvar. Svenska UD satsar
2017 stort på att leda FN och tillsammans med likasinnade förbjuda kärnvapen.
Parollen ”Peace in our time” från 1938 ekar i dessa dagar från Arvfurstens
Palats. I en sådan miljö frodas förstås PK. Man drömmer om det goda Sverige i mitten av en god värld! Våra nordiska grannar är däremot mer realistiska. Med sentida krigserfarenhet avvaktar man en möjligt ond framtid och väljer positionen som medlem i
NATO. Och under tiden förvaltar man den
dyrköpta kunskapen om det lilla landets beroende. Man ligger lågt. Några danska
eller norska ambitioner att moraliskt styra världen känner jag inte till.

5. Medborgarnas beroende av det
offentliga. Välfärden i Sverige är hög. Men även hos
våra grannar. Hos oss har den ett särskilt pris, som jag ser det. Inte just i ett
superhögt skattetryck – skatterna har ungefär har samma nivå på annat håll i
Norden. Priset är i stället de svenska medborgarnas bristande självtillit och beroende
av det offentliga. Starka politiska och fackliga organisationer samt en uppsjö
av offentliga tjänstemän styr och ställer i människornas vardag. Många, många
politiker och byråkrater talar om för dig och mig vad vi ska göra och inte
göra. Tillspetsat har följden blivit ett svenskt förmyndarsamhälle. Den
enskilde avvaktar, undrar om hon ska ta initiativet och väntar till sist på råd
från ovan. Går något snett är det följaktligen samhällets fel (inte den enskildes). Att sådana medborgare enkelt faller för PK är inte att undra på. Det
som sagts under 1-4 ovan tyder på att dansken och norrmannen är mer myndig och
ser ett särskilt värde i oberoende och skepsis till det offentliga. Sådana
människor luras inte så lätt av den drömmarnas moral som PK-läran förkunnar. Och
med all kraft värnar.

Slutligen en liten fundering med skånsk vinkling.
Jag har bott många år i detta landskap, inte bara i det vänsterinriktade Lund,
utan också på landsbygden, i Göinge. På landet är röstetalen för SD och KD höga, långt över landets genomsnitt. Även om jag alls inte ser dessa partier som några framtidslösningar så tyder tendensen på att folket i Skåne inte särskilt snabbt accepterar den nya PK-moralen.
Kritik mot det korrekta märks också i det dagliga umgänget mellan människor, där högröstade skåningar
vardagligen gör utfall mot makthavare i Stockholm och andra byråkrater. Den skånska, gul-röda, flaggan vajar stolt här
och där efter vägarna. Och snapphanar ses fortfarande som positiva motståndare
till en fjärran uppsvensk elit. I Skåne samtalar folk mer fritt med varandra
och struntar förnöjt i många av PK:s egendomliga tabun av olika slag. Jag menar
alltså på allvar att en smula av dansk kultur fortfarande existerar i Skåne,
särskilt utanför de tre större städerna. Lyckligtvis.

Torsten
Sandström

2017-11-07