En enhetlig definition saknas. Förklaringen är att begreppet PK inte uppfunnits av
eliten själv, utan av deras kritiker, dvs personer som oroas över det nuvarande
svenska samhällets utveckling. PK är en ideologi som fluktuerar, men som har
några gemensamma drag. Det rör sig om moraliska normer eller värderingar. PK-ideologin
omfattar ett antal tankelinjer som den nuvarande eliten uppfattar som
självklara. Flera tankeelement är som vi ska se i grunden goda. Några av dem följer
för övrigt av folkrättsliga regler om mänskliga rättigheter (human rights). Men
som samhällslära, som förkunnelse, framstår tankesystemet närmast som ett
knippe religiösa dogmer. En samling trossatser som inte får ifrågasättas. Anti-pk-bloggen blir därför en motrörelse,
dvs något som politiker, myndigheter och media inte så gärna vill veta av. Dom
menar antagligen att bloggen för fram kätterska idéer. Jag menar att bloggen
värnar min och andras yttrandefrihet.

Enligt
min mening karaktäriseras PK-ideologin av fyra övergripande tankelinjer, som
delvis överlappar varandra.

Altruism. Detta är den övergripande PK-normen. Låt mig använda
Wikipedias definition. Altruism är ”medmänsklighet, oegennytta, osjälviskhet
(motsats till egoism), att hjälpa andra utan att önska något i motprestation.
Till altruism räknas
generositet, självuppoffringar, att hjälpa människor med behov, och att
frivilligt ge vika för någon annans vilja i strid mot ens egen.”

Du ser genast
att det rör sig om tecken på en människa som vill vara god. Det
problematiska med tanken om altruism (i ett PK- system) blir att ord som går på
tvären mot oegennyttan stämplas som felaktiga eller onda. PK-normerna står
därför i strid mott yttrandefriheten.

Kamp för
den svages behov. Detta är en följd av idén om osjälviskhet. Dvs något
av ett kristet ideal om hjälp till fattiga, sjuka och andra i svårigheter.
Oavsett behovens omfattning gäller det att ta position för den svage. Även om man
ser sina egna intressen hamna i kläm måste PK-lärans postulat ovillkorligen
godtas. På så vis blir PK-läran en vänsterrörelse. I kampen mellan olika intressen
måste alltid den svages prioriteras. Alltså en variant av Marx´ slagkraftiga klasskampsideal,
men i en ny dräkt, som anpassats till nutidens Sverige. Det rör sig inte längre
om röda fanor och knutna nävar. Men om öppna hjärtan. De kristna dogmernas åldriga
bilder framstår därför som överflödiga. Inte ens konservativa eller liberala politiker
orkar stå emot PK. Och flertalet väljare vågar knappast säga emot.

Front
mot den starkes ställning. Detta blir en viktig konsekvens. I den nya
klasskampen mellan stark och svag måste man konsekvent ta den utsattes parti. Därför
bildar PK front mot den som uppfattas ha en stark position (förtryckaren). Vem
som faktisk är stark eller svag spelar egentligen inte någon roll. Det är i
stället fråga om maktstrukturer, dvs
något som bara tankar och ord kan beskriva. På så vis blir kvinnor som grupp
utsatta. Och män förstås patriarkala förtryckare. Som utsatta ses givetvis även
minoritetsgrupper av många skilda slag, personer med viss sexuell läggning, etniskt
ursprung, religion, språk mm. Alla typer av härskarstrukturer måste bekämpas –
i familjen, på jobbet, i skolan, i föreningslivet och i politiken. Strukturtänkandet
till trots blir följden därför ibland en extrem individualism. Som liten och
svag måste jag få rätt – alla maktstrukturer framstår som illvilliga.

Kunskapsnihilism.
PK-eliten
och deras prästerskap är trosvissa. I PK-samhället är vetenskaplig kunskap (pga
av den nya moralen) något relativt. Som nyss nämnts är de ideal som styr PK,
inte vad som faktiskt är sant, utan något som bestäms av altruistiska strukturer. Man kan därför säga att kunskap
blir något som individerna personligen väljer. Vissa fenomen i natur och
samhälle blir ”PK-riktiga”, inte genom bevis via vanliga vetenskapliga metoder,
utan helt enkelt per definition, de påstås ha ett värde eller giltighet (liksom
i medeltidens kristna filosofi). Konsekvenserna av detta kunskapsförakt blir
allvarliga. Vissa vetenskapliga perspektiv blir helt enkelt inkorrekta. Detta
syns tydligast inom biologin. Samtal
om vad som är manligt och kvinnligt förbjuds – rollerna ses nämligen som
sociala konstruktioner. Enligt PK:s normer är könet inte en fråga om biologi! Mäns
och kvinnors vanligtvis olika positioner i familj och samhälle får man inte
diskutera i termer av människans biologisk utveckling (rollerna anses ju som socialt
bestämda). PK godtar inte att män och kvinnor ytterst styrs av gener. Det är ju den patriarkala makten som styr.

Liknande fenomen syns inom miljövetenskapen. Det finns bara en enda förklaring till den sk uppvärmningen,
nämligen människans förbränning av icke förnyelsebara kolväten. Även om
förklaringen kan tyckas rimlig utesluts därmed alternativa förklaringar, såsom återkommande växlingar i
kosmos. Klimatfrågan är så dominerande att kanske allvarligare problem rörande
allergier och brister i immunitetsskyddet glöms bort. Det moderna vetenskapssamhällets
nyanserade samtal och öppenhet upphör. PK:s nya miljöprofeter breder ut sig i
media och hyllas. Tvivlarna till PK-samhällets diktatoriska miljösyn hånas. En
viktig vetenskaplig diskussionen hotar att tystna.

Ytterligare ett exempel på en kunskapsfientlig utveckling
syns inom skolans och pedagogikens
värld. Här har klungor av politiskt
korrekta vänsterpedagoger under flera årtionden dominerat undervisningen på hög
och låg nivå i Sverige. Rustade med vänsterteori har de kämpat för den svage
elevens position genom att angripa elitism och traditionella kunskapsstrukturer.
Att det kunnat ske förklaras främst av att pedagogiken är en något löslig vetenskap,
som ger stort utrymme för forskarnas personliga preferenser. Vänsterpolitik har
därför kommit att ersätta beprövade inlärningsmetoder i den svenska skolan. Krav,
betyg och ordning är vänsterns främsta hatobjekt i kampen för den svage. I
själva verket tycks krav av olika slag vara den svages bästa hjälp. Många elever
från arbetarklassen berättar nämligen att en delvis auktoritär kunskapsskola befrämjat deras klassresa uppåt. Men
en sådan tanke är främmande för det nya Sveriges PK-elit. För dem är själv ordet
auktoritet skrämmande. Ty all kunskap är relativ och auktoriteter är förtryckande
makthavare.

Jag måste slutligen än en gång peka på att
grundelementen i PK-läran kan brukas för ett gott samhälle om användaren är
förnuftig och pragmatisk, dvs beredd att lyssna och jämka. Men det händer alltmer
sällan. Liksom alla läror om frälsning tenderar PK att inta en kompromisslös
hållning. Därför bör PK bekämpas!

Anti-PK-bloggen förespråkar inte ett visst system av dogmer. Jag delar för övrigt flera moralföreställningar som framförs av dagens etablissemang. Men bloggen är antidogmatisk. Den vänder sig mot PK-lärans fundamentalism, dvs att vissa värden är absoluta och över huvud taget inte får diskuteras. Bloggen credo är alltså det fria meningsutbytet.

Torsten Sandström

2017-10-27