I mitten av januari startade DN en journalistisk kampanj som man kallar ”För en upplyst värld”. Meningen är att tidningens skribenter ska kasta ljus över händelser i omvärlden. Tanken är att hjälpa läsaren förstå vad som sker. Initiativet låter kanske bra. Men det är ändå problematiskt.
Ett starkt ljus över skumma skeenden är nog bra. Men kampanjen måste ses i belysning av hur landets gammelmedier agerar sedan länge i nutid, dvs utvecklingen mot åsiktsjournalitstik och tendensen till kraftigt försvagad nyhetsjournalistik på djupet.
Det som jag således är rädd för är inte själv upplysningen, utan journalisternas val av studieobjekt och deras alltmer egofixerade resonemang – normalt från vänsterhållet. Ska vi få ser mer av detta så är DN:s nya kampanj bara ytterligare ett steg mot skuggornas landskap.
Huvudproblemet är att vänstern idag – och förmodligen framöver under överskådligt tid – anser sig ha ett tolkningsföreträde, eller med andra ord en självpåtagen rätt att formulera det svenska samhällets färdriktning. Det finns alltså bara en linje och inte flera politiska riktningar i konkurrens. Innebörden är att flera centrala problemområden hamnar i skuggan. Här ges enbart vänsterns svar, något som tydligt syns i rapporteringen om klimatskräck, mörkandet av invandringen som drivkraft för klankriminalitet, en bostadspolitik under sossebetong, en skola i fritt fall främst på grund av kravlöshet och oordning osv. Tydligast framträder enögdheten i klimatfrågan där jag i DN inte en enda gång mött exv den kritik som det världsomfattande vetenskapliga nätverket Clintel riktar mot FN och IPCC:s klimatskräck. Problemet är således en brist på öppenhet i mediernas bevakning – enbart vänsterns förklaringar släpps fram. Relevanta alternativ förtigs med andra ord och lämnas i mörker. Kruxet är just bristen på ett öppet samtal där motstående förklaringar tillåts brytas på ett vis som förr var vanligt i svenska medier.
Jag menar att vi ser hur journalisters ambition att upplysa publiken om verkligheten kan missbrukas. I stället för öppna samtal möter vi vinklade berättelser i DN – landets till upplagan största morgontidning. Att DN:s åsiktsjournalister skulle kunna bryta avsaknaden av meningsutbyte är därför knappast troligt. Vi lär få se mer av vinklingar, gissningar och navelskådande egotexter i Björn Wimans och Hanna Hellqvist stil. Det är inte upplysning, utan snarast en form av mörkläggning.
Torsten Sandström
