Den som läser mina krönikor kan få en bild av att våldet i det svenska samhället enbart sammanhänger med invandrade klaners framfart, dvs ungdomar som vill försörja sig genom knarkandel, beskyddarverksamhet och annan brottslighet. Så är det förstås inte . Dödande, våld och annan kriminalitet har en bredare förklaring och personbas. För det första finns det inhemska svenska klanliknande organisationer som sysslar med grov brottslighet. Jag tänker på syndikat i stil med Hells angels och deras ibland dödliga våld. Men även andra kriminella nätverk som i stor skala försörjer sig genom bedrägerier, exv via bilbränder (försäkringsbedrägeri) eller assistansbidrag enligt LSS. Och om man ser på kriminell skatteflykt vidgas förstås kretsen av brottslingar avsevärt till även vänner i finrummet.
När det gäller dödligt och annat grovt våld pekar kriminologer, politiker och medier gärna ut socioekonomiska förklaringsgrunder. Och en god del av klanernas kriminella ungdomar härrör förstås inte från familjer som tillhör samhällets medel- eller överklass. Men då det stora flertalet invandrarungdomar inte sysslar med brott – och statistiken ändå visar att invandrare begår kanske 3 gånger så många våldsbrott jämfört med infödda svenskar – så framträder tydligt en klanprofil som viktig förklaring till svenska brott. Klanernas medlemmar har med andra ord en våldskultur med sig från sina ursprungsländer. Den svenska statens samhällsmoral respekteras helt enkelt inte av dem. Man har sina egna kulturella värderingar. Och hyser ofta ett hat mot det Sverige som inte gett dem samma grundförutsättningar som andra unga svenskar. Man kan kanske tala om att åtskilliga brott därför begås i trots, desperation och vilja skaffa fram stora pengar.
I denna text tänker jag lyfta ytterligare en förklaring till dagens svenska våldsbrottlighet, dvs mediesamhället. Läsaren blir kanske förvånad och tänker att Bonniers och SVT har väl inget med våldet att göra. Där huserar ju vänsterns många Prussiluskor, som med huvudet på sned och fingret i luften förfäras över alla våldsdåd, samtidigt som de ropar fy eller usch. Men jag menar bestämt att medieindustrin bär sitt ansvar för våldsvågen. Inte direkt, men på ett påtagligt indirekt vis. Så här tänker jag.
Den som slår på teven eller klickar in på en streamingstjänst möts av en tsunami av våld. På tunnelbanan möter jag ständigt ungdomar som – av ljudet att döma – kollar filmer där skotten smattrar och bilhjulen skriiiker. Till och med SVT, som finansieras genom statligt tvång mot dig och mig, sprider varje dag vågor av dödligt och icke dödligt våld till allmänheten. För unga människor som lever i stabila sociala sammanhang är nog detta mindre farligt – om än kulturellt förödande – ty man inser klart att det rör sig om teater.
Det gör nog även flertalet ungdomar från mindre bemedlade familjeförhållanden. Men det farliga är att våldet idealiseras genom kända regissörer, skådisar, miljöer samt bevakning i medier. Våldet framstår som en alternativ metod för problemlösning. Själva filmmediets glänsande fasad samt dess tuffa och vackra människor fungerar förtrollande, menar jag. Det vis ser är oftast inga nedknarkade eller fyllon (såsom på stan idag), utan människor som smart och övertygande sysslar med kriminalitet. Och aktörerna i bild tjänar på den vägen stora pengar. I bild ser vid lyxliv, snygga brudar och väskor fulla med dollars, euros eller kronor. Och dessutom presenteras det blodiga våldet ofta kraftigt sminkat så att inslagna huvuden, knarkrus och trasiga inälvor inte syns. Det brottsliga våldet framställs nästan som rumsrent och lockande. Och avsändarna är ju företag med normalt stor samhällsrespekt, såsom det tvångsfinansierade SVT. Här envisas cheferna dessutom med att kalla sitt utbud av fånig underhållning som möten ”framför lägerelden”, dvs arrangemang för sammanhållning av det svenska folket.
På så vis idealiseras en – ofta amerikansk – våldskultur i svenska medier. Till och med SVT frossar i trailers för importerade och egentillverkade otäckheter. Flera gånger samma kväll hör jag i dagarna rop om blodiga ”händelser vid vatten”. Den officiella förklaringen är behov av spänning och tidsfördriv. Okej, ifall konsumenterna av detta blodiga dravel tydligt kan skilja mellan verklighet och teater. Även om det stora flertalet människor nog klarar av detta, så biter sig ändå våldets mentalitet fast, menar jag. Vi ser ofta hur ganska vanliga svenska män och kvinnor plötsligt och svårförståeligt tillgriper dödligt våld. En ung man i Höör dödar plötsligt en bekant tjej och gräver ned henne. Och två unga kvinnor i Vetlanda samverkar (på obekant vis) med att i egen bostad överraskande döda en kvinnlig kompis, som de fått med sig från krogen för en efterfest. Är inte dessa exempel stöd för mitt påstående om att – spontant men även planerat – vardagsvåld har blivit en del av medial svensk kultur. Är det inte högst troligt att mediernas flöde av blodiga brott blivit så trivialt att unga människor på en ingivelse kan ta efter?
I flera krönikor har jag angripit medierna för att de under ett par decenniers tid kraftigt trissat upp nöjes- och underhållningsfrekvensen. Och att detta skett på den seriösa samhällsbevakningens bekostnad. Det rör sig om medieföretagens intresse av att tjäna pengar eller att följa med i medieindustrins kommersiella utveckling (det senare är framför allt SVT:s trista roll). Mitt förakt för mediesamhällets utveckling grundar sig främst i att propagerande vänsterjournalister dagligen sysslar med hanteringen av det nya lättsmälta och blodiga utbudet samt att det dagligen presenteras via politiserade åsiktsreportage.
Ifall det jag skrivit om medievåldets samhällsfarlighet nu är rätt blir mediemarknaden än mer vulgär och frånstötande. Enligt min åsikt deltar därför press och teve på distans i det blodiga våld som utspelas i verkligheten – i Höör, Vetlanda, Södertälje och i Stockholms förorter. Även om min reaktion kan förefalla teatralisk anklagar jag således den svenska medieindustrin och dess anställda lakejer. Ni sysslar inte bara med fridfulla lägereldar, som man vill få folk att tro, utan göder blodiga våldsyttringar i vardagen.
Våldsutvecklingen i det svenska samhället bidrar således till en mörk bild av mediesamhället. Även om enskilda kvalificerade journalister finns ser vi mediernas ”race to the bottom”.
Torsten Sandström
