Vi ser nu hur Finland kanske överväger att köra vidare ensam i racet för medlemskap i NATO. Jag förstår våra grannar.
Skeendet belyser hur svenska folket drabbats hårt av sossarnas år vid makten. Dels har NATO-frågan förhalats till en minut före tolv. Medlemskap har varit tabu, även efter ryssarnas första anfall mot Ukraina 2014. Först förra året fick S-ledningen upp ögonen. Stora delar adderas väljarkår förstår ännu inte vad som hänt.
Viktigt är också hur sossarna försvårat nationens inträde genom år av gullande med kurdiska kommunister. Omkring 100.000 flyktingar har tagits emot med öppna famnen i vårt land, medan våra nordiska grannar varit mycket mer försiktiga. Många kurdiska väljare till S och V har såldes rekryterats. Och Kakabaveh fick en plats i riksdagen.
Dessutom har polisen varit slapphänt vid beviljande av tillstånd till demonstrationer. Paludan har tillåtits resa land och rike runt. Redan i påskas (2022) har han fått mer utrymme än vad en rimlig yttrandefrihet kräver. Varför då nyligen tillåta en demonstration framför turkiska ambassaden? Hade inte en mer avlägsen plats varit tillräcklig för den femtioelfte koranbränningen? Som sagt, har inte hans yttrandefrihet på svensk mark erkänts tillräckligt?
Sverige betalar nu priset för år av vänsterpolitik – och röstköp. Samt för en förvriden syn på yttrandefrihet. Medierna hurrar. Men jag har fått nog. Varför klarar sig det demokratiska Finland från turkisk kritik?
Torsten Sandström
