Begreppet demokrati omsluter i princip tre typer av politiska rörelser eller ideologier: liberalism, konservatism och socialism av socialdemokratisk modell. Som redan de gama grekerna förstått är demokratiformen inte alls utan skönhetsfläckar. Men som Churchill så fyndigt sagt är alla andra politiska konstitutioner bara så mycket sämre. Demokratin öppnar ju dörren för exv populism – där röstköp är en allvarlig variant som svenskar i årtionden sett socialdemokratin tillgripa i syfte att vinna val.
Men i princip är alltså de tre ideologier jag nyss nämnt demokratiska. De får absolut inte sammanblandas med auktoritära rörelser till vänster eller höger, dvs fascism/nazism, kommunism och en lång rad varianter som utvecklats av Erdogan, Orban och Trump, för att bara nämna några namn.
Jag prövar regelbundet min egen position i förhållande till de tre tillåtna demokratirörelser jag nyss nämnt. Mitt problem är att jag inte känner samhörighet med ordet konservativ – en beteckning som många i min omgivning nog gärna använder om min position. Jag är inte rojalist, inte heller religiös, knappast bergfast nationalist och tycker inte alls att gamla lösningar är att föredra som tumregel. Ny teknik, kultur och politik måste kritiskt prövas innan de anammas. Det är kanske detta som är konservatismens gyllene regel, men ”bevarande” är för mig inget ändamål i sig.
På så vis måste jag alltså bli liberal, med något preciserande tillägg. Den stora olyckan är att dagens svenska partier som kallar sig liberala inte alls är frisinnade i ordets rätta mening. De avskyr allt som kallas nationalism, trots att de ändå ofta hyllar Sverige som den bästa platsen på jorden. Avskyn syns i att de tillber globala lösningar – kosta vad det vill. Antinationalismen tycks vara själva definitionen av partierna L och C:s syn på sin ideologi.
Deras stora kullerbytta – eller felvalet – rör just att man genom sin antinationalism i själva verket förnekar nationens nödvändiga betydelse för politiken. All politik har bäring på nationens budget och på dess lagstiftning. Därför innebär stora globala satsningar att budgeten hamnar i obalans och skatterna måste höjas. Storskaliga utbetalningar till u-änder är ett exempel. Samma oreda skapar den federala lagstiftning som liberaler tillber inom EU. Effekten blir att svenska juridiska traditioner tvingas till reträtt med förluster för det svenska folket.
Till bilden med EU hör att dagens liberaler begränsar den svenska marknadens fria funktionssätt – företagsbeslut dikteras från Bryssel. Dagens svenska liberaler löper enligt min åsikt amok i sin eviga antinationalism. Men när det passar så pratar man ändå om Sverige som ett föredöme för andra nationer. Någon logik finns inte bakom detta. Det är bara en naiv önskan att tillmötesgå alla, vilket ju inte kan kallas vettig liberalism, utan snarare populism. Jag menar att C och L därmed egentligen inte kan kalla sig liberaler utan mer framstår som auktoritära dogmatiker eller dårfinkar. Annat var det med svenska liberaler i stil med Bertil Ohlin.
Då jag som sagt gärna vill kalla mig liberal på ett vis som harmonierar med mina åsikter som pragmatisk (dvs naturlig) nationalist gäller det således att hitta en passande beteckning. Jag väljer därför kombinationen marknadsliberal. Jag vill nämligen att den svenska marknaden – under konkurrens från utlandet – ska kunna fatta fria beslut. Jag ogillar alltså de långt gående inskränkningar i marknadens funktioner som under senare decennier vuxit fram genom EU eller i den svenska riksdagen. Svenska företag ska normalt kunna sköta sig själva och inte tvingas underkasta sig flummiga och byråkratiska diktat. Den pågående frälsningsrörelsen för hållbarhet är en fara för den fria marknaden.
Så leve den svenska marknadsliberalismen!
Torsten Sandström
